För några år sen brukade jag gå ut och springa ("gå ut och springa") relativt regelbundet under somrarna. Av oklar anledning slutade jag som med det runt studenten 2014, men på senare tid har jag ånyo känt att det här med motion och frisk luft kan vara en bra sak. För någon vecka sedan bestämde jag mig för att prova på det igen, så jag jag köpte nya löparskor. Jag tog mig ut. Jag sprang. Det kändes bra. Det kändes till och med riktigt bra. "Jag är ändå i helt duglig form", tänkte jag för mig själv. Den själsliga friden återkom till mig efter så många år av kaos.
Med det sagt kändes det som att jag låg för döden efter typ en halvmil. Jag vet att det här kan låta osannolikt, men när jag stod där på viadukten - böjd över mig själv och stillastående som sommarnatten själv - såg jag livet passera i revy. Det var en fascinerande upplevelse. Den tidiga barndomen, de första skoldagarna, alla vänner jag mött, alla fiender jag fått. Jag såg allt. Det här kändes som ett ganska rimligt slut, kände jag, och lade mig ner på marken för att invänta det ofrånkomliga. Det var en morbid stund, men ändå oväntat harmonisk. Jag hade trots allt haft runt 22 måttligt bra år.
När jag låg där och tittade upp mot himlen dök tyvärr någonting annat än de trevliga stunderna upp. Ett minne jag trodde jag förträngt sedan länge. I det djupaste av mörker, bakom mina mardrömmars tjockaste dörrar, såg jag nämligen en Pittfilm om kortdistanslöpning, Across the Tracks. Det var i den stunden jag insåg att jag var tvungen att överleva. Jag var tvungen att varna min omvärld.
När jag låg där och tittade upp mot himlen dök tyvärr någonting annat än de trevliga stunderna upp. Ett minne jag trodde jag förträngt sedan länge. I det djupaste av mörker, bakom mina mardrömmars tjockaste dörrar, såg jag nämligen en Pittfilm om kortdistanslöpning, Across the Tracks. Det var i den stunden jag insåg att jag var tvungen att överleva. Jag var tvungen att varna min omvärld.
Att den är så okej är både en styrka och en svaghet egentligen. En styrka i det att man kan se den och ha en relativt duglig, väldigt oproverance stund. En svaghet i att det ger Across the Tracks ett väldigt tydligt problem: det finns nästan ingenting intressant med den. Den är bara 90% okej, och det som inte är okej är ganska dåligt men ändå inte riktigt SÅ dåligt att det är värt att egentligen reagera på. Jag borde kanske anat det redan i premissen, förvisso. En film om en loose cannon som spenderat ett år på ungdomsanstalt och när han släpps fri visar sig kunna springa riktigt kvickt (till sin bror löpar-Brad Pitts förtret) låter trots allt på förhand inte det minsta intressant. Det finns en del knark inströsslat i handlingen också, men trots att det får sådant fokus känns det ofta som en eftertanke. Du kanske trodde att Brad Pitt skulle vara vår unge rebell förresten. Självklart inte. Det är ju Ricky Schroder. Stjärnan Ricky Schroder.
Precis som med alla ungdomsfilmer i High School-miljö från den här tiden ser alla skådespelare ut att vara runt 10-40 år för gamla för sina roller. Värt att poängtera är dock att Ricky antagligen ser äldst ut av alla trots att han bara var 19-20 år gammal, medan Brad Pitt som var 26-27 ser klart yngst ut. Han är inte heller en speciellt bra skådespelare, Ricky, men han kommer nog undan med det här, ty det är nämligen ingen annan i filmen heller. Inte ens Pitten, men det var ganska vanligt i hans tidigare roller. Det skulle hur som helst inte kännas rätt att bara säga att prestationerna i filmen är dåliga eftersom att skådespelarna är det (även om det nog finns en viss sanning i det), för det kan inte vara lätt att arbeta med ett manus så dåligt som Across the Tracks ofta är. Okej film i sin helhet, ja, men inte bra manus.
Det finns liksom så mycket forcerad konflikt här att det inte är sant. Inte bara mellan Brad och Ricky och löpningen, utan också mellan Brad och Ricky och någon generisk knarklangare, och Ricky och några mobbare som dyker upp i typ tre scener, och Brad och Alkoholen™, och Brad och Ricky och deras döda pappa. Allting känns så onaturligt och dåligt uppbyggt. Det här är en film om folk som springer korta distanser riktigt fort. Fokusera hårdare och mer fokuserat på Brads ångest över att hans bror är bättre än honom som tränat i flera år istället (inte en bra konflikt egentligen, mycket på grund av att den bara känns så himla ologisk, men den är ändå bättre än filmens andra). Eller, och jag vet att det här är lite kontroversiellt, behåll de svagare konflikterna men, jag vet inte, kanske etablera filmens karaktärer lite mer så att de faktiskt får en mening? Gör till exempel något av tjejen som Brad Pitt blir förälskad i men som bara dyker upp i typ två scener och säger "haha Brad Pitt, du är rätt bra på springa P.S., I love you och så skriver jag för skoltidningen". När vi ändå är inne på detta what if-scenario önskar jag också att dialogen inte varit så dålig som den ofta var. Något som däremot finns i filmen som jag också är glad över är att typ varje scen slutar med lite "dramatisk" elgitarr (som direkt tagen ur en b-version av Thelma & Louise) medan någon ser ut att känna svår ångest, alternativt Brad Pitt eller Ricky Schroder som pratar med sin mamma och försöker till sitt yttersta att säga "ma" så många gånger som mänskligt går.
Har jag mer att säga egentligen? Nja, antagligen inte. Across the Tracks är liksom rätt oanmärkningsvärd. Jag får den kanske att låta relativt spännande och ibland så dålig att den blir lätt underhållande (vi ska inte överdriva), men som tidigare nämnt är den nästan aldrig mer eller mindre än "okej." och som du kanske märker är problemen inte riktigt vad som finns i filmen, utan vad som inte finns. Eftersom att hela Across the Tracks finns på Youtube i marginellt bättre kvalitet än min suspekta DVD som mycket väl innehåller en uråldrig förbannelse kan jag väl inte avråda någon från att se den. Jag har dock svårt att se någon få ut någonting alls utöver upplevelsen att ha sett en ung Brad Pitt springa i rask takt.
Kanske ingen film man måste trotsa döden för att skriva om alltså. Vilket antiklimax.
-------------------------------------------------------------------
Det finns förresten en scen där Ricky Schroders karaktär (han har säkert ett namn, men bryr sig någon?) snortar kokain och spelar Punch-Out!!. Av alla NES-spel att knarka till valde han ett som verkligen kräver koncentration, memorering och goda reflexer. Så ogenomtänkt.
