Hallå igen, plötsligt var jag tillbaka. Idag ska vi ha en lugn stund tillsammans med med Brad Pitts heta zombieepos World War Z. Jag tvivlar på att det här är en speciellt minnesvärd film för egentligen någon annan i hela världen, men det här var faktiskt den första Pittfilmen jag såg på bio. På den tiden - maj 2013 - var jag blott 17 år gammal och tyckte att det var en riktigt nice film alltså. Jag sa säkert "det här är en riktigt nice film alltså, yo" direkt efter att jag sett den (kanske till personen jag såg den med, kanske bara tyst för mig själv), för sådan var jag.
Innan jag påbörjade dagens inlägg hade jag inte sett World War Z på fyra år, så det kändes liksom lite kul att få se den med äldre ögon och kunna säga typ "stopp där, tonåriga Jesper. Din smak är dålig och dina ordval ännu sämre", men nu när den är slut är jag inte helt säker på vad jag tycker. Det här är nämligen en film som knappt själv vet vad den är eller vill vara. Det finns aspekter av den jag definitivt har synpunkter på, men helheten är ganska svår att ha en konkret åsikt om. Förhoppningsvis lyckas jag förmedla varför, World War Z gör det trots allt inte lätt för mig.
För övrigt - och det här är en amatörmässig behind the scenes-"anekdot" jag inte rekommenderar folk med ambitioner att skriva någonting bra någonsin delar med sig av mitt i sin text - hade jag först tänkt skriva något i stil med "skolan har hållit på i två månader, så jag kan relatera med zombies höhöhöhöhöhöh" som intro, men insåg som tur var att jag inte ville vara världens tråkigaste människa och skräpade idén illa kvickt.
Vi börjar med att titta på trailern. Utan att lägga någon värdering i det du ser, vilken genre skulle du säga att den här filmen tillhör? Action? Skräck? Postapokalyptisk överlevnadsthriller? Bara ännu en Brad Pitt-film? Familjedrama i en jobbig miljö? Krigsfilm?
Har du svårt att bestämma dig för en? Blir du rädd att göra mig besviken? Oroa dig inte, det är inte du som är problemet, och det är inte heller en dålig trailer. Någonting man på förhand bör veta är nämligen att World War Z är filmernas motsvarighet till Frankensteins monster, och det är ett under att man inte kan se hur alla scener är fysiskt ihoptejpade. I och med detta är filmen inte bara handlingsmässigt väldigt underlig, utan den är också alla nämnda genrer plus några till, men den är nästan aldrig flera samtidigt, utan skiftar snarare mellan från scen till scen. Aldrig på ett vis så att det känns riktigt motiverat, utan istället bara bisarrt och berättarmässigt fel.
"Men varför är det så Jesper? Hur gick det här till i en sådan AAA-film?", undrar du kanske? Jo, till stor del skulle jag peka på ett kaosartat manus som skrevs om otaliga gånger under fem års tid. För många manusförfattares visioner slogs samman under en för lång period, och det känns lite som att filmen nådde en gräns där man skrivit om för många gånger, spelat in för många nya scener, och under tiden dragit över sin budget så mycket att även om drömmen att göra någonting bättre fanns där så fanns helt enkelt inga pengar kvar för att kunna uppfylla den. Sen kan man tycka att både regissören (Marc Forster) och personen som klippte ihop World War Z ändå borde kunnat göra en lite mer fokuserad historia av det som fanns, men uppenbarligen inte.
Som liten fotnot tror jag väl inte att manuset har brister endast på grund av alla revideringar. Det här är liksom en film som verkar tro att Israel endast består av Jerusalem, och som är väldigt nära att sluta när Brad Pitt nästan injicerar sig själv med HIV. Dessa grundpelare (nåja) av berättelsen får man ändå anta var del av ursprungliga storyn i någon form.
På tal om berättelsen förresten - vi har inte pratat någonting om handlingen än, men det kan vara för att den försvinner mer och mer ju längre filmen lider. World War Z handlar i teorin om Brad Pitt, och denna Brad Pitt ska resa över världen för att hitta zombievirusets ursprung och genom det kunna hitta ett botemedel (se där, lite science fiction också). Den slutar med att han kraschlandar i Wales och lyckas hitta en lösning i en WHO-byggnad på egen hand. Det märks verkligen att det fanns någonting storslaget här som inte riktigt kunde göras till film utan att den blivit runt tio timmar lång, och därför pressas en sista akt fram lite från ingenstans. Med vetskap om att det ska komma en World War Z 2 känns ju det här aningen onödigt, men det är ju lätt för mig att säga med facit i hand.
Egentligen är varje akt som sin egen film när jag tänker efter. Jag föreställer mig lätt att det bara är tredje som sticker ut eftersom att den är så extremt ton- och filmskaparmässigt olik akt ett och två, men båda de andra är ju också helt olika varandra. Det är bara det att de är mycket mer rimligt ihopkopplade ur ett storyperspektiv.
Första akten är familjedramat som också råkar vara apokalyptisk zombiefilm (som på något sätt också känns väldigt postapokalyptisk väldigt fort) och Brad Pitt måste hitta ett sätt att fly från zombie-Philadelphia.
Andra akten är Brad Pitts resa över världen för att hitta virusets ursprung (där hans familj glöms bort till 99%, men filmen ändå vill trycka in dem då och då för drama) där det blir mindre skräck och mer action. Självklart förekommer många andra genrer också.
Sen kommer tredje akten där Brad Pitt kraschlandar med ett vitryskt flygplan i Wales (en akt som innehåller kanske tidernas tydligaste produktplacering för Pepsi, för övrigt) och det plötsligt blir en oväntat fokuserad suspense thriller med inslag av skräck.
Dessa tre akter är så fruktansvärt tydligt uppdelade att det är under att man inte kan se hur de är fysiskt ihopt- förlåt, det där skämtet är redan använt. Men du fattar. Jag vet förresten att jag bara pratar om hur disparat allting är, men World War Z är så himla konstig att jag har svårt att fokusera på annat.
Man skulle lätt kunna tro att jag ogillar World War Z så som jag håller på, men som tidigare nämnt är det inte så enkelt. Den är inte riktigt nice, så mycket kan jag säga, men är den verkligen dålig? På egen hand är nämligen ingen av scenerna speciellt usla (inte jättebra heller, ärligt talat), och det finns viss charm i detta kaosnarrativ som jag inte har sett i många andra filmer. Ska vi sedan bortse från det berättarmässiga är World War Z faktiskt en ganska välgjord film på riktigt. Skådespelarna är alla bra, och det är kul att se Brad Pitt i en sorts roll han sällan spelar - en väldigt normal person i en relativt onormal värld (oftast brukar det kännas ganska tvärtom). Fotot är visserligen aningen ojämnt men befinner sig ofta på en hög nivå (det lider nog mest av filmens ofta tveksamma CGI) och klippningen är bättre än den kanske bör vara. Marco Beltramis soundtrack är stundtals fantastiskt och får de mest tonmässigt konstiga scenerna att kännas halvt rimliga.
Och ärligt talat, en bra sak med handlingen är att den alltid håller ett väldigt bra tempo. Man kan lätt tro att det skulle vara extremt ojämnt så som filmen ser ut, men faktum är att inga scener drar ut på tiden, eller att det känns som om några sekvenser saknas. Sista akten känns ju som att den kommer från absolut ingenstans (vilket också stämmer), men World War Z gör som ett ganska bra jobb att övertyga tittaren om att det är så här det ska vara, hur konstigt det än må vara.
En intressant sak med manuset för övrigt - det får verkligen Brad Pitt att se ut som en gud/Kristusliknande figur. När hela världen drabbas av panik håller han sig lugn. Bara han kan rädda mänskligheten, och var han än är, vem han än träffar, är alla villiga att följa var han än går, hjälpa honom med alla problem och offra sitt liv utan att blinka bara för att han ska kunna nå sitt mål (oklart om alla ens vet vad han gör, och de som vet känns ibland som att de inte borde veta så mycket som de gör). I slutet är han redo att dö för våra synder, men ett ytterst gudomligt ingripande av supertur leder till att han får leva vidare och skydda världen från människans misstag. Dessutom överlever han en flygolycka som också slutar med att han spetsas av bråte utan större men, vilket jag kan tycka är något övermänskligt. Det här är självklart bara ett stort plus för mig, och lite småkul att tänka på.
World War Z är all over the place. Förhoppningsvis är det ingen som lämnar det här inlägget utan den vetskapen. Vissa saker är väldigt bra, andra är väldigt dåliga, och oväntat mycket är mest bara konstigt filmskapande. Jag vet inte om det här är en film med för mycket hjärta, eller om den är så gjord av robotar och extremt mainstream att den försökte så hårt att nå ut till alla att den knappt träffade någon. Fascinerande är den vilket som, och jag skulle säga att den är värd att se bara för upplevelsen. Jag säger det här med vetskap om att många kommer tolka det som att World War Z är en dålig film man ska se för att roas, en zombiefilmernas Catwoman, men det är den ju faktiskt inte. Genuint bra? Fortfarande svårt att säga. Men underhållande, definitivt. Jag kan som inte säga att jag någonsin var uttråkad, men det kan också ha att göra med att Brad Pitt är med i ungefär alla scener.
Samtidigt är det antagligen så att inte alla kommer se den som jag gör, så kanske att det bara är bäst att inte lyssna på mig överhuvudtaget. Forma din egen åsikt. Lyssna inte på andra. Gör revolt. Se en annan film om du känner för det. Se ingen film alls. Livet tillåter dig att göra dessa val. Det är den riktiga lärdomen World War Z ger oss. Var inte en zombie, för det är dåligt.
Sjuttonåriga yo-sägare kan jag åtminstone anta kommer tycka väldigt mycket om den, så om du känner några sådana eller råkar vara en själv bör du inte undvika World War Z.
