Men låt oss gå djupare in i situationen. Tänk dig att du kommer från en mindre stad. Tänk dig att du är uppväxt i ett hushåll där det inte funnits speciellt mycket pengar, och det därför inte funnits speciellt många möjligheter att resa bort till andra platser. Även om den här staden är liten blir den praktiskt taget hela din värld, och majoriteten av dina minnen utspelar sig här.
Men förr eller senare växer du upp. Kanske skaffar du körkort, kanske flyttar du till en annan stad. Den stora värld du levde i känns plötslig jätteliten, och även om det finns någonting behagligt i den vetskapen sköljs du också av en en våg som säger dig att livet är bra, antagligen bättre än då, men det kommer aldrig någonsin vara detsamma igen. Den lilla stad du växte upp i börjar faktiskt upplevas som liten, och på samma gång som den inte känns lika speciell längre, upplevs den på samma gång som mer speciell än någonsin. Varje liten aspekt du betraktar skapar en nostalgisk känsla över det som en gång varit, och som du aldrig kan uppleva igen. Den här världen du lever i nu är en annan, en som både är mer och mindre okänd på samma gång. Trygghet och rädsla hand i hand, men främst en glädje över att det som fanns då på sätt och vis alltid finns kvar, även om du själv har förändrats.
Och du känner dig tacksam. Mot slutet ville du antagligen bort härifrån, men nu känner du dig ändå tacksam över det enklare, det mindre. Världen där ute är stor och fantastisk, men inom detta lilla universum känner du till alla gatuhörn, alla små stigar som egentligen inte leder någonstans. Kanske är det inte så spännande längre nu när referensramarna vidgats så, men vad som än händer kommer det här alltid vara hemma.
Jag kan ibland känna att film som konstform i regel har ett lite orättvist rykte om att främst vara eskapism från vardagen. I vissa fall stämmer detta, uppenbarligen, men för mig handlar riktigt bra (möjligtvis att jag menar betydelsefull här) film snarare om att konkretisera de känslor man har inom sig. De känslor som är alltför abstrakta för att man på egen hand ska kunna bena ut varför man egentligen känner dem, eller vad de riktigt innebär. Och det är därför vi samlas idag, inom denna digitala filmkyrka, för att prata om Lady Bird, men kanske också om film och livet i största allmänhet.
Det är för övrigt okej att byta ut "du" mot "jag".
Vanligtvis brukar jag summera en films handling inför en recension, men jag tänker nog att jag avstår från det idag. Det är inte så att Lady Bird omöjligt kan beskrivas, verkligen inte. På många sätt är den en ganska normal coming of age-film med de komponenter som måste inkluderas där. Vi snackar humor, konflikter, pinsamma situationer, försök att passa in, vänskap, tonårsångest, dåliga förhållanden, bättre förhållanden och känslomässig katarsis. Allting finns där, men ingen skulle tjäna på att jag berättade om det i någon större detalj.
Saken med Lady Bird är denna: trots att den på sätt och vis är väldigt standard påminner den inte om någon annan coming of age-film jag har sett. Det en normal film i genren skulle visa klipper Lady Bird bort, och de "onödiga" stunderna mellan scener som en normal film skulle klippa bort väljer Lady Bird att visa. Det finns ett traditionellt narrativ här, ja, men eftersom filmen tar sig sådana friheter med vilka stunder som ska visas och inte blir det till stor del implicit. Det vi lämnas med är en skildring av en enskild persons liv under en speciell tidpunkt, och istället för att riktigt bena ut exakt vad som har hänt i luckorna, eller fundera på vad som händer i de många bihandlingar filmen etablerar men aldrig avslutar (eftersom alla livets kapitel inte kan få ett slut inom en viss tidsram) mellan scener kommer den bästa upplevelsen ur att bara hänga på resan och gå dit karaktärerna går, uppleva det de lever. Acceptera att fiktionen för en kort stund kan bli din verklighet, och känn snarare än reflektera.
Anledningen till varför man överhuvudtaget kan göra sig så öppen för att ta emot det en film ger ligger självklart i arbetet runt den, så jag behöver väl knappast säga att Lady Bird är en väldigt välgjord film, ända från (debut)regissören och manusförfattaren Greta Gerwigs arbete att återskapa ett trovärdigt, tidigt 2000-tal med lika trovärdiga karaktärer, till skådespelarprestationerna i synnerhet från Saorsie Ronan som Lady Bird och Laurie Metcalfe som hennes mamma. Det otroliga modet att skriva en film med så bristfälliga karaktärer som och låta dem göra misstag utan att dem egentligen lär sig någonting av dem, och viljan att bli bättre utan att förmågan finns där. En extremt realistisk skildring av ungdomen, som delar film med scener som gränsar till det absurda. En förälders totala ångest när de ser sitt barn kämpa sig genom livet och det inte finns någonting de kan göra för att hjälpa till. Det faktum att absolut alla som ser filmen kommer vilja ringa sin mamma när den är slut. Det finns egentligen så många små aspekter jag skulle vilja prata om gällande Lady Bird, men på samma gång är det en film jag uppenbarligen tycker väldigt mycket om, och därför gärna vill att folk går in med så lite förkunskap som möjligt. Så jag måste lägga band på mig själv, runt tusen ord in i texten.
Nej vänta, måste säga en sak till: fantastiskt klippt.
Äsch, en sak till: smart, och väldigt medveten om det.
*
Kanske bäst att jag dämpar stämningen lite innan vi rundar av det här. Utifrån mina premisser är Lady Bird är en fantastisk film, men i och med att den egentligen är extremt klichéartad och ibland kanske lite för bekväm med sig själv krävs det i stort sett att man ska kunna känna för/identifiera med vad som händer i handlingen. Det är ju tydligt att jag kan göra det, men det är inte lika självklart för gemene man. En bra film är självklart en bra film, men det är ju en subjektiv sak, och med en film som Lady Bird krävs nästan rätt situation, och rätt livserfarenheter för att den verkligen ska kunna uppskattas fullt ut, för utan den känslomässiga kopplingen blir bristerna självklart tydligare. Kan också vara ett plus att ha en uppskattning för coming of age för annars kommer det här bli en, milt uttryckt, jobbig upplevelse. Är du någon som kastar runt uttrycket "pretentiös" som kritik mot en film kommer det också finnas en hel del att störa sig på här.
För min del, däremot, ligger det största problemet i att Brad Pitt inte har någonting med filmen att göra.
