Halli hallå kompisar, här kommer jag och överraskar med lite Pitt denna härliga torsdagseftermiddag!
Jag antar att jag känt mig lite sinnessjuk på sistone, ty tidigare i veckan kände jag för att se Cool World igen. Varför sinnessjuk, kanske du undrar? Jo, det ska jag berätta för dig. Om läser man mitt nu nästan sex år gamla Pittkalender-inlägg (vilket man inte bör, fyi) som behandlar den blir det fort tydligt att jag
1) inte kunde uttrycka mig i skrift och hade väldigt ytliga + intetsägande åsikter som inte gick längre än "yo my man, det här är dåligt".
2) sannerligen inte gillade vad jag sett.
Samt, och jag tror att det här var ett omedvetet misstag,
Det viktigaste här är alltså punkt 2, även om 1 och 3 har sin charm de också. 2012 gillade jag alltså inte Cool World. Mer exakt skrev jag något i stil med (parafras eftersom 17-åriga Jespers meningar var så dåligt formulerade att jag helst inte kopierar in dem här) "allt är dåligt!!! 1/5". Så kanske "avskydde" är ett mer passande ord. Oavsett styrkan i min aversion, så väcker det här en ganska rimlig fråga om varför i hela fridens namn jag skulle vilja se någonting jag ogillade så mycket en gång till.
Svaret på denna roliga klurighet kan jag väl inte ärligt påstå mig säkert besitta. Jag antar väl att det bara gått nog lång tid för att jag skulle känna mig redo att kastas in i galenskapen som är Cool World på nytt. Till viss del känner jag också att min åsikt om många filmer som sågs runt den här åldern har skiftat en hel del på senare tid, så det hade väl inte varit mer än rättvist att se om filmerna jag sågat allra hårdast verkligen är så usla som unge herr Jesper påstod.
Sen tänker jag ju också att jag vill skriva om varje Pittfilm här på bloggen, så förr eller senare hade jag varit tvungen att se Cool World ändå. Men det är kul att ha en lite djupare orsak ibland.
Jag förstår att det där introt kan verka som början på ett "I was blind, but now I see"-inlägg där jag bara maler på om hur fel jag en gång hade, så det är bäst att jag säger det här redan nu: Cool World är definitivt inte en bra film. Jag sa det då, och även om jag inte känner riktigt samma hat 2018 som 2012, så säger jag det fortfarande. I just den här filmens fall måste vi däremot börja med att prata om varför den blev som den blev, innan vi kan gå vidare till varför jag ogillar det som är.
Cool World är, för den som mot förmodan inte vet, regisserad av Ralph Bakshi, känd för sina många tecknade filmer riktade mot en vuxen publik (som Ralph the Cat, American Pop och Fire and Ice), med en väldigt säregen stil där den tecknade barnfilmens regler (eller brist på dem) gäller, men karaktärerna ofta beter sig precis som i verkliga livet. Det blir satir på ett sätt som man sällan ser på film, och visuella metaforer som genom att vara tecknade kan bryta mot alla naturens lagar och ibland väl ärligt talat är rätt smaklösa, men samtidigt också väldigt effektiva. Tänk Banksy, men inte lika basic/tröttsamt, och antagligen dubbelt så skevt samt ett nästan ständigt budskap om att människor bara borde bete sig bättre mot varandra.
På samma gång bör han inte så enkelt placera i ett fack, för även om han hade en stil han var känd för, så fanns också väldigt annorlunda filmer här och där i karriären, som den tecknade Sagan om Ringen från 1978 där endast den säregna, rotoskopiska animeringen (att, bildruta per bildruta, teckna över ett verkligt tings rörelser) avslöjar honom.
Cool World skulle från början vara en av dessa, mer ovanliga Bakshi-filmer; en skräckfilm där en riktig människa (spelad av Brad Pitt, som verkar vara den enda som blev kvar av ursprungsidén ända fram till slutgiltiga filmen) får barn med en tecknad, och deras underliga hybridbarn kommer till den verkliga världen för att mörda pappan som övergav henne. Nu blev det dock inte den här filmen som gjordes. Nej, nej, nej. Efter att produktionen påbörjats såg nämligen filmens producent, Frank Mancuso, Jr., till att få manuset omskrivet bakom Bakshis rygg. Skälet till detta ska ha varit att han, efter att ha producerat flera av Friday the 13ths uppföljare, ville jobba med annat än skräck. Bakshi var inte helt nöjd med detta, men tvingades fullfölja filmen med detta nya manus eftersom han redan skrivit på kontrakt med Paramount.
Dock, och nu är det främst mina åsikter som kommer upp till ytan, är det lite oklart vad av det här som stämmer, eftersom det faktiskt finns storyboards från originalfilmen, och det är självklart lätt att säga "det här är från originalfilmen" i efterhand, men jag vet faktiskt att de är det. Anledningen är att de nämner en karaktär vid namn Debbie Dallas (ett namn baserat på Debbie Does Dallas, en av de mest kända porrfilmerna någonsin, och trots att det här är en blogg som stoltserar med sin Pitt inte en film som kommer nämnas mer än i denna parentes) istället för Holli Wood som hon fick heta i senare versioner av filmen. I dessa ser filmen snarare ut att vara noir än skräck, vilket den väl också hade någon slags ambition att vara i senare manusrevideringar. Jag måste självklart anta att det som sägs om skräckfilm är sant eftersom det är vad som nämns i flest texter om Cool World, men det kan vara värt att ändå ha detta i åtanke, och då tänka sig att det nya manuset kanske inte var så extremt olikt som har påståtts.
För att hålla oss till den officiella historien dock: Det här nya manuset - som verkar ha skrivits oerhört fort - handlade istället om en man (nu spelad av Willem Dafoe istället för Brad Pitt, i vad som kan vara tidernas rimligaste like-for-like recasting) som skapade en egen (tecknad) värld, och på något vis blev fånge i sin egen skapelse, alternativ besatt av den. Inte helt lätt att veta baserat på beskrivningar som kommit fram. Från vad jag kan snappa upp här var filmen fortfarande strikt barnförbjuden, och från vad Bakshi på senare år avslöjat ändå en film han tyckte om att teckna, även om handlingen inte var hans.
Nu kan det vara läge att bli lite källkritisk, eftersom följande är både min teori och information från en blogg där en animatör beskriver någon slags jobbintervju för Cool World med Bakshi. I vanliga fall skulle jag inte ta med någonting så osäkert alls, men känner lite att ingen människa någonsin skulle hitta på en Cool World-anekdot. I denna beskriver Bakshi sin handling som någonting relativt annorlunda från alla beskrivningar jag sett av manusrevideringen, mer lik den slutgiltiga filmen. Bakshi beskriver det som:
Ralph continues, pointing to some color artwork "While in jail, he draws a place he calls Cool World. It's his fantasy. He goes there in his mind. He's live action, Cool World is all animation."
The plot thickens as he presents an illustration of a cartoon woman who is every teenage boy's wet dream. "In Cool World, he meets her." he says, "She wants to be a real person." Ralph then holds his finger up, indicating here comes the twist, then points back to Dafoe's character. "Now he.....wants to fuck her." he says, with a nuanced emphasis on the word 'fuck'. "And in the end....he does fuck her."
Vi kan anta att det här var innan inspelningen påbörjats, helt enkelt på grund av att mötet tog plats 1989 och Willem Dafoe faktiskt aldrig hade någon roll i den faktiska filmen, utan av oklar anledning byttes ut mot Gabriel Byrne. Oklart varför, men med vetskap om året gissar jag på att Dafoe drog sig ur kort efter för att istället medverka i Cry-Baby och Wild at Heart 1990. Med facit i hand var det rätt beslut. För övrigt verkar Bakshi vara en riktigt jobbig person att arbeta med, baserat på denna historia, och definitivt en typ med tendens att överdriva. Kanske inte bara var hos producenten som problemet låg.
Men tänk, det var inte slut där! Jag vet så mycket som att Drew Barrymore ursprungligen skulle vara med i Cool World, men jag tänker gissa att Mancuso, Jr. av någon anledning sa nej till detta, så istället fick Kim Basinger hennes roll. Inget problem i sig, utöver att hon var minst 15 år för gammal för rollen och bad Bakshi göra om filmen för en yngre målgrupp så att - och det här är bland det konstigaste jag hört men också tydligen sant - hon kunde visa den för barn på sjukhus. Det här var alltså när de hade spelat in ungefär halva filmen (och kanske främst en konstig sak att be just Ralph Bakshi av alla människor om), och förståeligt någonting Bakshi sa nej till, men som producenten, självklart, höll med Basinger om.
Så det blev som det blev, vilket vid det här laget var standard med den här produktionen. Dock ingen förändring i manuset såvitt jag vet och vad som egentligen offrades är oklart, men gissningsvis handlade det främst om censur av det tecknade materialet. Med denna historia i bakhuvudet och det faktum att Paramount tröttnade på Cool World och började prioritera andra filmer blir det ganska tydligt att det här tvånget till att göra en tamare film förstörde all motivation att också jobba på den, vilket då vackert för oss in på min kritik.
Det stora problemet med Cool World är känslan att ingen egentligen bryr sig. Det fanns inget val annat än att göra den, men när alla som är där hellre vill vara någon annanstans märks det ganska tydligt. Inte minst märks det i utförandet av handlingen, som jag antar lider av att ha reviderats för mycket och att folk inte brytt sig om att korrekturläsa nog bra, för det här är, milt uttryckt, obegriplit. Fast missförstå mig nu inte - jag vet exakt vad som händer under hela filmen, men jag är aldrig riktigt säker på hur eller varför. Och för varje sak som händer påbörjas en snöbollseffekt fylld av frågetecken.
Låt mig ta ett exempel: filmen börjar 1945 med att Brad Pitt återvänder till sin mamma efter att som soldat deltagit i andra världskriget. De åker iväg på hans motorcykel, men blir påkörda och modern dör medan Brad inte verkar ta någon fysisk skada alls, men olyckligt nog drabbas av en PTSD-psykos (någonting som verkligen sticker ut i en film som denna) innan en tecknad doktor kommer och leder in honom till en annan dimension - Cool World. Den här sekvensen nämns aldrig igen under hela filmen, utöver som en ful flashback när Brad (somförresten heter Frank i filmen, men det bryr vi oss inte om under detta tak) är med sin flickvän och minns sin mamma, vilket i sig är... obekvämt.
Konstigare blir detta av att Cool World är en serie skapad av Jack Deebs (Gabriel Byrne), drygt 40 år senare, vilket bör innebära att detta möte mellan tecknad och Brad borde vara omöjligt, om inte tiden fungerar annorlunda i Cool World-dimensionen (vilket aldrig nämns, även om så vore fallet) vilket skulle väcka många andra frågor. En som kommer oavsett linjär tid eller inte är däremot varför de tecknade typerna kände att de behövde en otecknad Brad Pitt med hjärnspöken som polis för att upprätthålla världens enda regel - att människor inte får ligga med tecknade ("Noids do not have sex with doodles" som Brad själv så vackert uttrycker det), vilket måste innebära att det här varit ett stort problem.
Men varför är det ett problem? Jo, för att en doodle (den tecknade) som ligger med en noid (människa) blir noid själv, och även om inte det i sig är dåligt så kommer de interdimensionella barriärerna brytas ner (vad nu det ska betyda) om denna nygjorda noid träder in i människans värld. Oklart hur dessa resor går till, men tydligt är åtminstone att bara doodles vet hur det går till.
Självklart händer det att DEN ENDA REGELN bryts mot, och låt oss tänka på detta en sekund. Cool World är inte bara en film där en verklig man ligger med en tecknad kvinna, utan en film vars intrig helt och hållet står och faller på att en verklig man ligger med en tecknad kvinna. Blir lite extra obekvämt, precis som med Brads moders-flashback, att det är Jack och Holli som gör det eftersom han är hennes skapare och därför kan ses som förälder. Det finns kanske en djupare Oidipus/Elektra-aspekt till Cool World som jag inte tidigare tänkt på, och efter den här meningen kommer se till att aldrig tänka på igen. Och det här ville alltså Kim visa på sjukhus. Visserligen kunde hon ju inte veta att den slutgiltiga produkten inte skulle vara lämplig för någon publik alls, lika lite vuxna som barn.
Nu har jag gett en väldigt ytlig, om än kanske lätt förvirrande, summering, och i vanliga fall skulle jag säga att den var nog för att fälla en film, men i Cool Worlds fall är det i en mer detaljerad synopsis som allting kollapsar in i sig själv. Under hela filmens gång såg jag utifrån ungefär två lägen - antingen ställde jag mig frågandes till varför någonting hände, eller så spolade jag tillbaka någon minut för att se om det fanns någonting jag missat - men nej. Jag hade sett allt, och problemet låg i filmen själv. Cool World har inga fasta regler den konsekvent följer, utan gör allt den kan för att bara nå till ett slut, hur dåligt berättandet än kan tänkas bli. Nya saker introduceras hela tiden för att skapa intrig och hålla filmen flytandes (trots att den i själva verket sjönk för ett bra tag sedan), och karaktärer väljer att undanhålla viktig information eller en speciellt förmåga tills de befinner sig i de mest kniviga av stunder (antagligen på grund av att manusförfattarna inte kunde skriva sig ur sitt problem på ett bättre sätt, och därför hittade på en ny regel att förhålla sig till som kunde lösa allting).
Vi får aldrig heller riktigt veta någonting om någon eller varför de gör som de gör, vilket gör både noids och doodles precis lika tvådimensionella. Varför vill till exempel Holli Would bli noid, åka till riktiga världen och sedan ta "the Spike of Power" (som bara råkar vara typ ett spjut på ett hustak i Las Vegas och täcker vår värld med onda doodles när den avlägsnas från där den sitter)? Vem vet. Inte jag i alla fall.
Sen finns det väl egentligen inte nog mycket handling för att täcka en film på drygt 90 minuter. Det känns till exempel som att 10% av filmen är scener där Holli Would, Kim Basingers karaktär, dansar. Visserligen väldigt välanimerad dans (rotoscoping garanterar trots allt det), men den tillför inte direkt någonting alls. Några extremt ointressanta eskapader med irriterande doodles dyker också upp här och var.
Och, alltså, med tanke på att Roger Rabbit använde sig av samma kombination av tecknat med spelfilm och kom ut fyra år tidigare kan det inte ses som annat än ett misslyckande att Cool World gör det så extremt mycket mindre övertygande. Skådespelare - tyvär främst Brad Pitt (men han kan skylla på att den kostym han tvingats ha på sig för filmen var ungefär dubbelt så stor som honom och tyngde ner hans skådespelarförmåga) - tittar alltid lite bortom doodles de tittar mot eftersom det inte riktigt finns något djup, och inklippningarna är extremt tydliga (på bilderna jag använder här kan de kanske se helt okej ut, men när man ser dem i rörelse sjunker trovärdigheten som en sten). Filmens bakgrunder är dock extremt välmålade (s.k. matte paintings, som, intressant nog, verkar vara en av få aspekter som Bakshi själv inte jobbade på), men all rekvisita och mer lösa delar av kulisserna ser inte ut som annat än målad kartong, och om inte, tja, ungefär allting annat i filmen förstör illusionen av tecknat ihop med verklighet så gör dessa verkligen det.
Vidare känns det som att Cool World aktivt försöker jävlas med sin tittare. Definitivt kopplat till den turbulenta produktionen valde Bakshi att inte ge sina animatörer filmens manus, utan sa till dem att bara animera vad de kände för. Jag antar då att han animerat allting kopplat till den faktiska handlingen, eftersom det ändå går att hänga med i vad som händer, men det märks att det rått viss anarki. I varenda scen händer nämligen någonting galet i både bakgrunden och förgrunden, och eftersom det är saker ej kopplade till handlingen är det sjuka grejer som ingen karaktär överhuvudtaget reagerar på, och som verkligen distraherar från vad som faktiskt pågår i filmen. Välanimerat och i regel rätt snyggt tecknat också, men det var svårt att inte känna sig lite attackerad från alla håll under typ varenda scen i Cool World-dimensionen.
Ganska bra sätt att sammanfatta Cool World egentligen - en känsla av att bli attackerad. Fast värre ändå. Det är som att attackeras inne i en feberdröm jag inte kan vakna upp från. Jag menar det här som någonting negativt, men på sätt och vis kan jag tycka att det är en upplevelse värd att ha. Det finns liksom ingenting likt Cool World, på gott och ont (mest ont). Jag skulle inte rekommendera den till absolut någon alls, men... eller alltså, nä. Se den inte. Jag tänkte att jag hade något bra att säga till en väldigt liten målgrupp, men insåg sen att det nog är bäst om bara jag ser den. Och att jag aldrig gör det igen.
Nu kanske det ändå låter som om jag hatar Cool World lika mycket som förr, men det gör jag inte riktigt. Till exempel tycker jag inte att den egentligen någonsin är tråkig, och de tecknade delarna ser väldigt bra ut när de slipper kombineras med spelfilmsmaterialet. Trots hur jobbigt det är kan jag inte heller säga att jag någonsin varit med om någonting liknande i andra filmer, vilket ju måste vara värt någonting.
Små vinster, visst, men vinster likväl. På samma gång har Cool World dock vad som mycket väl kan vara, utan någon som helst överdrift, tidernas sämsta slut, och när jag tänker på det känner jag lite ignorera dessa små vinster, men jag vill verkligen ha någonting positivt att säga i denna storm av tråkigare åsikter.
Om någon förresten undrar vad jag tänker om Bakshis originalidé tror jag att gräset i regel är grönare på andra sidan. Visst, nog hade det säkert var en mer sammanhängande film med någon som bryr sig, men av erfarenhet litar inte jag på Ralph Bakshi som någon jättestark berättare av sina historier, premissen kändes egentligen dummare än det som blev (nu snackar vi alltså endast premissen), samtidigt som effekterna och kartongkulisserna av allt att döma även varit med där. Enda skillnaden hade nog varit att vi suttit här med ett kanske aningen mer positivt inlägg, men utan några ursäkter för varför vissa saker blev som de blev.
Och det var det, antar jag. Cool World. Mastodont-inlägg. Åtminstone känns det så för mig som skrivit det. Nästa gång blir det förhoppningsvis kortare, men samtidigt inte. Ibland är det kul att ha någonting att säga också. Hur det än blir så hörs vi då!
Fast vänta nu här, det konstigaste är inte över än. Man tänker sig att man är säker från Cool Worlds galenskap så fort eftertexterna börjar rulla, men det är nog först här gemene tittare kommer börja ifrågasätta sina egen mentala hälsa. Man är nöjd och belåten med livet eftersom filmen äntligen är slut och man börjar slappna av lite, låter eftertexterna rulla på.
Men så hör man någonting. Det är en låt, uppenbarligen, men man tänker att det antagligen bara är någonting halvtaskigt skrivet av en random b-artist för de småpengar som blev kvar av filmens budget. Plötsligt kommer dock sången och man tänker "det där låter ju verkligen som- eller nä, det är ju omöjligt.", men ju mer man lyssnar, desto säkrare blir man. "Inte en chans- men det är ju-eller...?" förhandlar man med dig själv, men förr eller senare kommer man tvingas inse sanningen.
David Bowie har skrivit och spelat in en låt helt och hållet för bruk i Cool World.
Det är så konstigt att jag nu, flera dagar senare, har svårt att ta in det. Drygt tre år efter att han överhuvudtaget släppt någon ny musik valde han alltså att göra sin återkomst genom att dyka upp i eftertexterna av vad som antagligen är 1992 år sämsta bland filmer med medelhög budget. Och det är inte en dålig låt heller! Visst, Real Cool World är inte fantastisk på något sätt, men till skillnad från ungefär allting annat filmen har att erbjuda kan jag ju ärligt säga att den är bra. Känns inte som någonting som bara kastades ihop kvickt över en hög med pengar, om jag säger så.
Sen är det också jättekonstigt att det till Super Nintendo gjordes ett Cool World-spel (dock inte riktigt lika bisarrt). Det är väl det jag får skriva om i nästa inlägg och på så vis aldrig någonsin bli klar med Cool World. Men det är då, och nu är nu, och detta nu innebär att inlägget är slut på riktigt den här gången. Farväl, kära du som läst så långt, alternativt du som direkt hoppat ner till slutet och inte förstår någonting av vad jag pratar om. Ni uppskattas båda två.
