Mission: Impossible II (2000)

Hipp hallå igen kära vänner, nu ska jag berätta någonting som antagligen alla redan vet (men det blir ett helt okej intro, så bear with me). För en dryg vecka sedan hade Mission: Impossible - Fallout slutligen premiär i Sverige. Tom Cruise på 80 år hoppar runt på hustak och kraschar helikoptrar, så självklart har filmen redan blivit en enorm hit och vissa går så långt som att kalla den en av de bästa actionfilmerna som någonsin gjorts. Det är dock inte viktigt, utan det viktiga är att det också är ungefär en vecka sen jag såg Fallout, vilket hade gjort det perfekt att skriva om den då och inte vänta tills nu när alla andra också hunnit se Henry Cavills mustasch själva.

Oavsett hur mycket tid som gått fanns en sekvens i Fallout där Tom Cruise hänger från ett rep på helikoptern han ännu inte själv hunnit ta över kontrollen på, och då kunde jag inte hjälpa tänka på hur långt hela serien egentligen kommit sedan den första filmen 1996. Så många masker, så höga byggnader, så många gånger Tom Cruise verkligen borde dött under inspelningen. Tyvärr började jag också tänka på någonting annat, nämligen en äldre film som det var ännu längre sedan jag såg -Mission: Impossible II. Tyvärr är det också den vi ska prata om idag.  

Men Fallout är en väldigt bra film. Gillar du action gör du dig en otjänst genom att inte redan ha gått och sett den. 

Mission: Impossible II släpptes inte förra veckan, utan som de flesta av denna världs jobbigaste människor är den nu 18 år gammal. Även om den rent ekonomiskt var en succé fanns det antagligen inte ens då någon som skulle påstå att det här var en actionklassiker, och om det finns någon rättvisa i världen är det ännu färre som skulle göra det 2018. 

Nu får jag det att låta som om M:I2 är en av de sämsta filmerna någonsin. Jag gillar den definitivt inte, men så långt skulle jag verkligen inte gå med mitt avsky. Främst skulle jag säga att den är väldigt mycket en produkt av sin tid, och den tiden var, med facit i hand, helt enkelt inte en jättebra sådan för actionfilmen som genre. 

Det uppskattas dock att filmen är väldigt öppen med detta redan i ledmotivet (av Limp Bizkit, och ju mindre vi pratar om det desto bättre) som med sitt sätt att vara extremt forcerat "coolt" visar hur väldigt tidigt 2000-tal hela filmen kommer vara (och då pratar jag inte bara om Tom Cruises frisyr och solglasögon). Det går liksom inte att överraskas efter att man hört det, och det gillar jag. Allting M:I2 gör, gör den för att verka så häftig som möjligt, om det så är genom att kasta in ett omotiverat techno-beat lite här och var, låta Tom Cruise klättra på ett berg utan sele (vilket, ska sägas, ser rätt häftigt ut, men inte bidrar någonting till filmen), ha lite random slow motion så fort action dyker upp i bild, eller genom att ha minst en karaktär som drar en backflip (och då gärna också sparka någon på samma gång) i varje scen. Allting omotiverat, och allting på något sätt tråkigt fast det borde vara festligt till tusen. Men varför tråkigt?

Jo, för att det inte finns någon riktig substans i någonting. M:I2 är en tom film. Ihålig, om man så vill. Saker händer, ja, men de händer för att saker måste hända, och allting känns utdraget som om filmen tvunget skulle vara två timmar lång men egentligen inte hade material nog. Och vad leder detta till? Jo, långa sekvenser där man helt enkelt inte bryr sig, men inte för att filmen inte gör det. Snarare bryr den sig nog lite för mycket, och det är där problemet ligger. Det blir en orgie i action med handling då och då, men denna action känns sällan speciellt motiverad utan snarare som ett visuellt spektakel som ofta känns utspelad i en annan film än berättelsen som läggs fram. En bra film hade självklart vävt in sin action i handlingen på ett motiverat och naturligt vis (läs: typ alla andra filmer i den här serien), istället för att på väldigt onaturligt vis separera på båda och på så vis göra sin action ihålig och ofta svår att bry sig om, medan intrigen går framåt för långsamt, för sällan, och helt enkelt inte är intressant. För att skapa en illusion av fartfylldhet (vilket är ironiskt i en film med så mycket slow motion) kände någon galning i produktionen också att filmen kanske kunde bli roligare om man klippte som en galning i varenda scen, så det blir inte bara en ganska innehållslös film, utan också en där man kan knappt vet man tittar på alla gånger. Jag menar, filmen är ju tråkig så A for effort, men jag vill ändå säga att ett reviderat manus varit en bättre idé.

Och skurken sen. Jösses alltså. Sean Ambrose är vår antagonist den här gången, och tanken att han är som Ethan fast ond hade kunnat fungera. Problemet är bara det att Mission: Imposible som serie inte började förstå ens vad karaktärsdjup var förrän tredje filmen, så vad vi har är alltså en väldigt tom karaktär som, likt Ethan, har väldigt realistiska masker (i en film där det känns som att alla karaktärer har minst hundra masker var) för att lura folk då och då, samt kan ta och ge ut hårda smällar. Som om det inte var illa nog har han också kanske den tråkigaste onda planen som någonsin fångats på film: sälja ett dödligt virus för att kunna köpa massor av aktier så han kan ta över ett läkemedelsföretag och bli ännu rikare. OCH SOM OM DET INTE VAR NOG Kändes också som att slutstriden mellan Ethan och honom varade i minst en timme, och även om det kan vara kul att se män i medelåldern slåss i slow motion på en strand en kort stund, så blir det tjatigt ganska fort. 

Kanske också att regissören var problemet. Det är John Woo som regisserat M:I2, och även om han är väldigt hyllad för sin Hong Kong-action från 80- och 90-talet samt Face/Off , så är inte riktigt hans stil av hårdkokt action gjord för den spionrelaterade action som Mission: Impossible egentligen bör vara. Jag tänker inte påstå att han alls är en dålig filmskapare, utan att han rent stilistiskt inte var rätt man för den här sortens film. Han drogs verkligen ner här av att tvingas till etablerade regler inom M:Is ramar, och fick utifrån dessa jobba så gott han kunde för att på något sätt ändå göra sin egen film vilket inte riktigt fungerade. Därför blir actionscenerna underliga eftersom de inte passar filmen utan snarare bör läggas in i Woos mer traditionella HK-actionfilmer, och handlingen tveksam eftersom den är skapad utifrån en mall han vanligtvis inte jobbar med och måste vara i en film som egentligen borde haft något mer rakt på än infiltrering, spioneri och twistfyllda planer.

Sen att det här också är en film gjord under den period där rykten om Tom Cruises homosexualitet gick som allra hårdast har nog också gjort en del i hur både hela filmen samt hans karaktär (Ethan Hunt) framställs - något hårdare, mörkare, starkare och mer explicit intresserad av filmens enda kvinnliga karaktär (stämmer bara in på karaktären; filmen bryr sig verkligen inte om henne som annat än lockbete och sätt att skapa drama). Men det är självklart bara en teori från min sida.

Det finns faktiskt saker att berömma M:I2 för, oväntat nog Till exempel blir jag lite imponerad över att någon kände för att ta en så stor risk genom att göra en film helt olik sin föregångare när det ändå fanns en stabil, framgångsrik grund. Jag är medveten om att det här inte låter som beröm, men jag är helt ärlig. Hade inte M:I2 gjorts på det här viset hade serien antagligen inte tagit det steg den tagit mot att bli det sena 2000- och 2010-talets kanske mest definierande actionfilmer (utan superhjältar). Sen är självklart Tom Cruise bra som alltid (och jag är medveten om att han liksom är Brad Pitts onda motsvarighet i verkliga livet och jag därför borde ogilla honom, men det är ju svårt att neka hans talang), och en del action fungerar faktiskt, men i slutändan finns ingenting bra som kan rädda M:I2 från att vara en underlig, dålig röra utan tydlig identitet, och en sista akt som blir så explosiv att den börjar kännas som en parodi av actionfilmer, fast utan någon som helst glimt i ögat. Det stämmer ju förresten på hela filmen. Jaja, jag rekommenderar i vilket fall bara att se den om du vill ha en ganska dålig film, eller ämnar se alla filmer i serien inför Fallout. Annars känner jag att det här är en serie på sex filmer där du kan se vilken av de andra fem som helst och ha en väldigt mycket bättre stund. 

Nämnde jag förresten att dialogen också är *mmmmmmm* inte så bra?

Just det: M:I2 kan också ha tidernas onödigaste sidekick i form av en helikopterpilot som, klokt nog, aldrig någonsin nämndes igen i någon senare film.

Så.