:'(
Jag måste vilket som ändå säga att det fortfarande är ganska trevligt att skriva om den. Inte för att det finns så mycket mer att säga, utan för att jag gjort det så många gånger att jag kan få fram någonting dugligt även i sömnen. Jag kommer alltså inte sova under skrivprocessen, jag säger bara att det antagligen hade varit möjligt.
Ska vi vara helt ärliga hade det kunnat bli ännu lite lättare eftersom jag heller inte behöver se själva filmen på nytt för att veta vad jag tycker om den. Det är en skräckkomedi som varken lyckas speciellt bra med sin skräck eller sin komedi. Man minns den helt och hållet på grund av att det ofta sägs vara Brad Pitts första stora roll i en film (vilket vi riktiga Pittälskare självklart vet inte stämmer - det var ju Dark Side of the Sun) och ingenting annat. Nu har jag däremot, tyvärr, sett hela Cutting Class för åttonde och utöver att förvärra denna depression som finns sedan tidigare är allt det åstadkommit att jag fortfarande säkert kan säga att skräcken är dålig och humorn likaså. Chockerande.
Och, alltså, varför gör jag det här varje år den artonde december? Från början var det ju någon slags hyllning till alls vår Sir William Bradley Pitt på hans födelsedag, men ju mer jag tänker på det desto orimligare är det ju. Jag skulle inte direkt se det som ett firande eller någonting att vara glad över om någon drog fram någon av filmerna jag gjort när jag fyller år. Poängen är väl mer att de goda sidorna ska uppmärksammas snarare än äldre skam man helst bara vill glömma bort. Det är mer som att jag hånar den jag älskar mest, och det är ju bara inte rätt.
Tyvärr är jag en människa stöpt i tradition, så här kommer Cutting Class 2018, och som vi alla vet är den i Tyskland känd som Todesparty 2 och är där alltså uppföljare till Slaughter High från 1986. Nästa år borde jag kanske skriva om den istället.
Visst minns vi alla de spännande saker som händer i Cutting Class? Till exempel scenen där Dwight blir utskälld av sin idrottslärare och sen super sig full och Brad Pitt verkligen inte lyckades skådespela det på övertygande sätt, eller när Brian plötsligt dyker upp med en korv åt Paula. Eller varför inte scenen där Paula slår in en hammare i huvudet på Brian och puttar in honom i aktiv cirkelsåg (inte p g a korven)? Självklart gör vi det; vem skulle kunna glömma dessa ikoniska stunder på det smörgåsbord av legendariska scener som bildar detta tempel vi än en gång måste bränna ner till ingens njutning.
Men vad säger man egentligen om en film som tagits upp så många gånger att dess hela essens pressats ur den sedan flera år tillbaka? Jag har behövt tacklas med tanken på detta under egentligen hela kalenderns gång eftersom artonde december ofrånkomligen var tvungen att komma förr eller senare. Jag har redan gått igenom hela handlingen bit för bit, pratat om hur misslyckad den är utifrån alla olika genrer den arbetar med, hur extremt icke-originell den är, och hur väldigt tydligt det är att av alla inblandade var det bara Brad Pitt som någonsin skulle kunna ha en framgångsrik karriär senare i livet (vilket han hade!). Vilka fler vinklar finns egentligen?
För första gången kanske sedan jag började skriva om film tror jag det är bäst att faktiskt bara låta Cutting Class vara. Templet har brunnit, byggts upp, brunnit och sedan byggts upp igen. Det här är en dålig film och vid det här laget ska alla veta det. Skådespelarna är dåliga, dess twist är en anti-twist i hur den är, och trots att den inte ens når upp till 90 minuter är den ärligt talat ganska tråkig. Här är dock en curve ball: Ibland måste man helt enkelt låta en dålig film vara en dålig film.
Saken är denna: ser man bara bra eller dålig film blir det väldigt svårt att få någon slags förståelse för film i stort. Dessutom kan det i största allmänhet bara vara trevligt ibland att se någonting riktigt dåligt och roas åt dumheterna som måste lett till slutprodukten. Cutting Class är inte speciellt underhållande alla gånger, men den är däremot ett bra exempel på hur man inte bör efterapa bättre filmer i samma genre (bland väldigt många andra lärdomar) och framför allt är den väl ganska öppen med vad den är: en billig film som ville rida på slasherfilmernas framgångsvåg och då spelar det väl ganska liten roll om jag sitter här och klagar på hur skådespelarna inte övertygar eller manuset är absolut skräp. Ett gäng människor gick ihop, hade kul och gjorde den film de ville göra med vad som måste varit en riktigt låg budget, och det är ju egentligen det allra viktigaste här. Att bränna ner det templet på nytt skulle bara kännas som mobbning från min sida.
Nästa år däremot.
