Liz and the Blue Bird (2018)

Gott nytt år!!!

Eller ja, god sjunde april åtminstone. Det var inte direkt min plan att från juletid till nu försumma denna plats, denna heliga mark vi kallar Blog Pitt, men ibland blir det så. Vid en återkomst efter längre frånvaro kan det kanske ses som kutym att skriva om en av Brads (vi är så nära nu att jag använder förnamn) mer klassiska filmer, men istället kände jag för att skaka om lite och vända mig mot en värld jag inte skrivit om förr. Spelfilm blir tecknat och vi förflyttar oss från väst till öst. 

Trots att han definitivt är mitt hjärtas anime babe #1 är tyvärr inte Brad Pitt (vi är tyvärr också på sådant känslomässigt avstånd att jag även använder både för- och efternamn då och då) någon som gjort karriär på att vara med i tecknade filmer från andra kontinenter än hans nordamerikanska, så han kommer faktiskt inte dyka upp alls idag. Alla riktiga Pittheads vet självklart att det faktiskt hade kunnat skrivas om någonting mer passande nu när jag tvunget ska snacka a n i m e eftersom en slags public domain-version av BP (vi är, som tur är, ändå precis på den nivå att jag kan nämna honom vid hans initialer utan att det känns stelt.) vid namn Brad Kidd dök upp i tv-serien Yakitate!! Japan från 2005. Jag är dock inte mycket för piratkopior (förutom min kinesiska DVD av Across the Tracks), så jag avstår. 

För den som är orolig - det här är inget enormt skifte där Blog Pitt 2019 går mot att istället handla om ブラッド・ピット, utan se det här som en engångsgrej för att få in lite variation i vardagen. Nästa gång blir det väl typ Spy Game eller något liknande, och världen kommer bli sig lik igen. 

Då var det sagt. Från och med nästa stycke är vi helt Pittfria, så med den vetskapen i bakhuvudet antar jag att du här och nu måste göra det svåra valet om du klarar av att gå vidare eller inte. Jag hade stannat, men någon konfliktsökande typ skulle säkert kunna argumentera för att jag inte är helt neutral. 

Min relation till anime är svår, det måste jag medge. Eftersom att de ofta kan erbjuda någonting helt annat från vad jag vanligtvis tittar på har jag sett ganska många animefilmer bara nu under de senaste åren, men känner ofta att de lider av ungefär samma problem: väldigt styltig exposition i stora mängder, extremt tveksam kvinnosyn, och i fallet att det förekommer humor är den i många fall lite väl tramsig. Det här är antagligen en grov generalisering av anime som helhet, men jag kan ju bara gå efter de referenser jag har. Hur som helst dyker det ändå då och då upp filmer som faktiskt inte följer denna problematiska treenighet, till exempel majoriteten av Studio Ghiblis filmer, Paprika, Your Name och Night Is Short, Walk on Girl där de något säregna, mycket japanska handlingarna verkligen får skina tillsammans med ytterst, i dessa fall, vackra och relativt unika tecknarstilar. 

Liz and the Blue Bird (リズと青い鳥, eller Liz to Aoi Tori) från 2018 hör till denna ganska lilla skara av genuint bra anime jag sett, och eftersom jag har koll på regissören (Naoko Yamada, som nog också är den enda kvinnliga, japanska sådana jag känner till) och har sett hennes tidigare film A Silent Voice (som hade kunnat vara väldigt bra om den inte försökt skildra ett på tok för långt händelseförlopp i en enda, för kort film) var inte det här speciellt förvånande. Tyvärr tror jag dock - och det här kan vara jag som projicerar mina egna fördomar - att någon med mindre bra koll än mig mycket väl kan avfärda den här bara genom att läsa dess premiss: 

De bästa vännerna, introverta Mizore och mycket extroverta Nozomi spelar oboe respektive flöjt i skolorkestern, och förbereder sig för det komplexa stycket Liz and the Blue Bird (baserat på en barnbok vars huvudpersoner har en relation som liknar Mizore och Nozomis) som ska... tja, vinna någon slags tävling för deras orkester. I takt med stressen över att slutet av deras skolgång närmar sig och stycket visar sig vara precis så komplext som det utgett sig för att vara börjar sprickor synas i denna tidigare så säkra vänskap.  

Nu är jag kanske fördomsfull, men på rak arm låter ju det här som en film för en ganska ung målgrupp, och jag tror inte att den skulle vara opassande för någon som ska gå ut typ nian (och älskar oboe) att se den, men ser vi bortom ytan finner vi något klart mer vuxet, och teman som nog många kan relatera till på någon nivå. Jag tänker främst på det här väldigt odramatiska, men ändå ofta tråkiga, sättet en del relationer har en förmåga att väldigt lätt förlora sin relevans bara sådär, och känslan av att man på något vis håller på att drifta bort från någon man en gång varit väldigt nära utan att riktigt ha någon kontroll över det. Just den här processen skildras väldigt snyggt i Liz and the Blue Bird.

Jag säger "snyggt" just för att det här skildras mer som en naturlig del av livet man inte riktigt tänker på förrän den är där, och hur karaktärerna själva - när filmen närmar sig sitt slut - på något sätt både accepterar men samtidigt inte heller vill veta av detta och ändå försöker hitta en avrundning som om allting var detsamma. 

Jag säger också "snyggt" för att det här skildras som både så viktigt för dessa två, men samtidigt så oviktigt för en större värld. Den främsta styrkan med berättandet i Liz and the Blue Bird ligger antagligen i hur absolut ingen inblandad känns som händelsernas centrum, utan till och med bifigurerna och deras liv känns som att de skulle kunna vara fokus i egna filmer och att enda anledningen till varför den här filmen handlar om just Nozomi och Mizore är rena slumpen. Vissa skulle säga att det här är lite irriterande, som om man lade ett pussel och hälften av bitarna saknades - man kan ana vad motivet är men omöjligt förstå det helt och hållet eftersom dessa karaktärer bara dyker upp då och då. Personligen upplever jag dock att det gör för en mer intressant film utspelad i en värld som känns mer äkta än om alla bara existerade för att på något vis komplettera huvudpersonerna. 

Ett skäl till varför alla runt omkring känns så levande kan till viss del ha att göra med hur de alla har väldigt distinkta designer, men är nog främst tack vare att det här är en slags spin-off film för bokserien Sound! Euphonium som fokuserar på hela orkestern och därför har gett alla karaktärer just, tja, karaktär, och på så vis gett filmen färdiga personligheter att jobba med. Huvudpersonen i de böckerna är för övrigt med i typ en scen i Liz and the Blue Bird för att spela eufonium (som jag måste erkänna var ett instrument jag inte alls kände till innan jag skrev den här meningen).

Det där är dock en trumpet. 

Sen är det ju faktiskt en rätt och slätt snygg film också. Estetiskt alltså. Jag hade lite svårt för hur många av karaktärerna var ritade i A Silent Voice, och jag har i vissa fall liknande problem med Liz and the Blue Bird, men samtidigt tycker jag väldigt mycket om den ganska bleka färgsättningen som verkligen fångar den ganska känslomässigt instängda stämning som filmen går för (det är inte utan anledning som den nästan helt och hållet utspelar sig inomhus). Även de gånger scener ur boken Liz and the Blue Bird visualiseras är det otroligt vackert, där hela filmen stil förändras för att istället likna en mer klassisk bilderbok. Det är fortfarande väldigt detaljerat och följer ändå ungefär samma bildspråk som delarna som utspelar sig i verkligheten, men gjort med en tydligt distinkt stil från övriga filmen.

Och, alltså, vissa filmer känns som att de är snygga, men att de visuella kvaliteterna inte riktigt matchar övriga filmen. I fallet Liz and the Blue Bird och dess mjuka stil finns dock någonting som verkligen går hand i hand med resten av sin films väldigt lugna atmosfär. Det är snyggt med enkla medel, och det passar väldigt bra för denna väldigt lugna, lilla film. Man får verkligen känslan av att det här är en ganska realistisk skildring av en kort period i en liten del av en väldigt normal värld. Låter kanske lite trist, men den enes skräp är den andres skatt, antar jag. Det där var inte ens ett riktigt argument, bara lite sådär användning av ett gammalt talesätt. Vi glömmer det och går vidare, tycker jag.

Så. Är Liz and the Blue Bird en film du bör se?

Trots mina tidigare hyllningar kan jag inte ärligt sitta och säga att det här är en film som kommer helt och hållet vända upp och ner på de allra flestas värld eller leda till en livsförändring när den är slut, men för vad den är, som porträtt av en sviktande vänskap och en rädsla för vad som komma skall är Liz and the Blue Bird väldigt, väldigt bra. En viktig stund i livet hos, på det stora hela, oviktiga personer där saker flyter på i den takt de känner för. Det här resulterar i en mycket långsam film (trots att den bara är 85 minuter lång) vilket jag förstår om många har problem med, men som i mina ögon bara accentuerar det vänskapliga fångenskapet och den ungdomliga vardagens både "leva i stunden"-mentalitet men också den plötsliga oron över att behöva växa upp och inte riktigt veta vad som kommer härnäst. Tiden känns som att den står still, men rör sig ändå alldeles för fort. 

Sen är ju filmen också väldigt vacker på ungefär alla sätt och vis. Sättet den är animerad, hur den skildrar karaktärernas relationer till varandra, och kanske främst genom musiken. I egenskap av att vara en film som kretsar runt en orkester ligger stort fokus på kompositionerna som spelas, och som den kulturanalfabet jag är trodde jag faktiskt att de spelade klassiska stycken, men tydligen var de alla skrivna för filmen (och inspelade i den skola filmen är inspirerad av vilket jag kan känna låter som en lite poänglös gimmick, men vad vet jag).

Det övriga, icke-diegetiska soundtracket är ärligt talat inte speciellt minnesvärt om man lyssnar på det utanför filmens kontext, men är definitivt nog subtilt att det gör sitt jobb med att hjälpa Liz and the Blue Bird att kännas väldigt naturlig, samtidigt som det med enkla medel hjälper att sätta stämningen i många scener. Kanske höjer jag ganska basic filmmusik till en oförtjänt hög nivå nu genom att hylla den för vad filmmusik per definition liksom ska göra, men då får det vara så.

Hela filmen präglas också av extremt tydliga Lesbiska Undertoner™, liksom på den nivå att de är uppenbara för en blind tittare (inte bara mentalt, utan faktiskt fysiskt blind. Ögonen ser inte. Totalt mörker.). Enda anledningen till varför jag ens kan kalla dem undertoner är väl för att det aldrig egentligen sägs rakt ut att Mizore är romantiskt förälskad i Nozomi snarare än på en vänskaplig nivå, men, liksom, kom igen. Det finns ju en anledning till varför Mizore beter sig som hon gör genom hela filmen, och det är inte bara på grund av hennes väldiga ensamhet. Vilket som skildrades det hela med oväntad vördnad, så jag har inte direkt mer att säga om den saken. Det är bara ännu en intressant aspekt av en redan intressant film. 

Liz and the Blue Bird var för min del en väldigt behaglig upplevelse, och en frisk fläkt med sin brist på tramsig humor och fokus på en nästan helt kvinnlig cast (utöver några orimligt snygga, manliga lärare) utan att det görs någon grej av det. Jag har svårt att relatera till trubbel med oboen, men det finns så mycket annat att fokusera på här att det inte riktigt spelar någon roll. Det är svårt att rekommendera anime till folk eftersom det är ett stycke av filmvärlden som ses ner på av många (i många fall av förklarliga skäl), men i och med att det här är en film som undviker många av fällorna som ofta förekommer känner jag mig ändå ganska trygg med att rekommendera den till de som känner sig intresserade baserat på vad jag sagt, men ändå kan vara lite oroliga inför anime-aspekten.

Var däremot beredd på att tempot verkligen kan vara sjukt lågt då och då, fokus ligger på att inte riktigt ha ett fokus (vilket jag gillar eftersom det, som sagt, får världen att kännas mer levande när det inte finns laserfokus på en specifik sak, men också köper om många andra har problem med), och att dialogen både kan kännas övertydlig men också som talad i gåtor då och då. Vissa farthinder får man ta för att kunna uppskatta helheten och ta sig i mål.