Once Upon a Time in Hollywood (2019)

Jag har inte direkt någon käck inledning på lager idag, men det käns lite abrupt att hoppa in i själva recensionen direkt, så... tja, jag vet inte riktigt. Det här kanske? 

Trodde undrens tid var förbi 

"Det blir inga fler" 

Tänkte jag alltmer

Sen slogs Brad Pitt mot Bruce Lee

Nej, snälla, stäng inte fliken. Vi börjar om. 

Hej igen!

...

Jösses vad längesen det var jag skrev någonting om allas vår favoritskådespelare senast. Ärligt talat har motivationen bara inte riktigt funnits där de senaste (dryga) åtta månaderna. Jag fattar att det kan låta sjukt, men faktum är att jag, Sveriges (kanske världens) allra främsta Pittolog helt enkelt inte kände något sug att skriva mer.

Fram tills nu då, uppenbarligen. 

Det har kanske inte undgått någon som helst, men Brad Pitt är alltså med i Quentin Tarantinos nya film Once Upon a Time in Hollywood, och även om jag alltså inte direkt velat skriva om honom den senaste tiden så ser jag det självklart som min eviga plikt att se varje ny Pittfilm som släpps. Medan jag såg denna mycket, mycket långa film kände jag  dock sakta men säkert hur en lust kom tillbaka till mig. När eftertexterna väl rullade kunde jag konstatera blott en sak: lusten att orera om Pitt var återfödd.

Så nu, efter en mycket kort backstory, är vi här - den tjugonde augusti detta herrens år 2019 - och skakar liv i ett lik som nog inte själv ens hunnit märka av att det dött.

Det finns en scen i OUaTiA (en stark förkortning) där Brad Pitt av storymässiga skäl tar sig till Mansonfamiljens ranch, och vad som följer är stundtals den mest spännande scenen jag sett sedan Jake Gyllenhaal gick ner i en källare. Den är tight klippt, snyggt filmad, har diegetisk musik som används till snudd på perfektion, och lyckas dessutom på något sätt vara ganska rolig tack vare en otrolig dominant Brad Pitt. 

Det här är långt ifrån första gången i filmen jag tänkte detta, men kanske första gången det verkligen slog på allvar vilket oerhört välgjort hantverk jag tittade på. Tyvärr följdes detta ganska kvickt upp av en annan tanke.

"Varför pågår det här så länge?" 

Låt oss backa tillbaka det dramaturgiska bandet för lite kontext. Tänk dig detta: Året är 1969. Galet koncept, jag vet, men tänk dig även detta: Leonardo Dicaprio existerar och är den avdankade (fiktiva) tv-skådespelaren Rick Dalton, som vid sin sida ständigt har (Brad Pitt, och även han fiktiv) stuntmannen Cliff Booth. Tillsammans gör de saker, och ibland dyker också Margot Robbie upp som (den högst verkliga) skådespelaren Sharon Tate för att njuta lite av livet, ovetandes om att hon senare samma år kommer bli mördad av medlemmar ur Mansonfamiljen i deras försök att starta ett apokalyptiskt raskrig.   

Q: Låter det här som en lite diffus och ganska dålig beskrivning av en films handling?

A: Antagligen, men grejen med OUaTiA är väl att storyn i sig inte spelar jättestor roll. Den är mest en ursäkt för Tarantino att vältra (och som man vältrar. Jösses vilken snygg film med tillhörande licenssoundtrack) i 60-talsestetik och dåtidens Hollywood, vilket ärligt talat gör för en ganska skön film. Jag vill inte gå runt och kalla den meditativ eftersom det fortfarande är en QT-film och därför har sin raketdialog, absurda situationer och stunder av riktigt brutalt våld, men den är i ton och tempo till stor del väldigt långt bort från hans vanliga, hämnddrivna filmer. 

Visste ni förresten att Werner Herzog i sin film Herz aus Glass hypnotiserade alla sina skådespelare så att deras skådespeleri skulle kännas onaturligt? Där kan vi snacka meditativt. 

Men det var alltså OUaTiA (en stark förkortning) vi pratade om. En lite mer introspektiv karaktärsstudie än vad man är van vid från Quentins filmer. Ibland har vi scener där Leo är arg över att han snubblat över en replik, i andra en där Pitt matar sin hund i den mycket sorgliga husvagn han bor i. Ingen del av summan spelar egentligen någon större roll, och när tredje akten väl börjar och verkligen vänder upp och ner på allting, är det då värt att fråga sig om något av det här egentligen behövt vara med i filmen? 

Svaret på den frågan är "ja, fast också nej". Det är sant att filmens klimax inte fungerar utan en del av det som hänt tidigare (och det är faktiskt väldigt imponerande hur bra den faktiskt knyter ihop alla sina teman), men en väldigt stor del av denna Ran-långa (2:42 alltså, men om rätt ska vara rätt så är denna faktiskt en minut kortare) hade definitivt kunnat klippas ner utan att någonting gått förlorat (vilket självklart är lätt att säga när man inte sett den faktiskt nedklippt). 

Det kanske verkar som jag bara ogillar långsammare filmer som inte är rädda för att ta sin tid, men det gör jag verkligen inte. Låt mig dock grejen som får den här typen av filmer att vanligtvis fungera: hemligheten är att aldrig fokusera på någonting för länge eftersom man helst bara ska svepa med i karaktärernas vardag utan att se en enskild aspekt som viktigare än någon annan. OUaTiA har några fall där den definitivt drar ut på sig lite för långt och drar till sig lite för mycket uppmärksamhet, och även om den är så pass välgjord att den ändå alltid känns bra, så är detta någonting som märkbart skaver när man tänker tillbaka på helheten. 

Här pratar jag då alltså om akt 1 & 2. 3 kastar ju ut tidigare regler genom dörren och blir en väldigt traditionell och fokuserad Tarantino-film. Om det låter som ett fall av att ha kakan och i sista akten också vilja äta den, så är det för att det också är det. Sjukt nog fungerar det dock, dels tack vare kanske tidernas Pittklimax, men det finns en till, större orsak. 

En stor del av filmens charm ligger i att vi under vår tid antagligen aldrig kommer få se den här typen av monstruösa projekt som OUaTiA. En film som inte bara är gjord av en sedan tidigare smått galen auteur som dessutom låtit sina framgångar stiga honom åt huvudet, och som tack vare nämnda framgångar också fått sådan status att ingen längre kan säga nej till hans idéer. Jag tänker mig att gick till ungefär så här när filmen pitchades: 

 "Jag vill göra en film där Brad Pitt och Leo hänger lite tillsamans" 

"Okej Quentin"

"Men den ska också vara en hyllning till min favorit-era"

"Känns som alla dina filmer, men bra idé det också Quentin"

"Och den ska egentligen inte handla om någonting annat"

"Fascinerande Quentin"

"Men jag vill också ha med Sharon Tate ibland"

"Bra idé Quentin"

"Även Mansonfamiljen"

"Jag är skrämd och jag gillar det, Quentin!" 

"Och jag vill att filmen ska ha typ Family Guy cutaways lite här och där" 

"Fantastiskt Quentin!" 

"Och jag vill att Kurt Russell ska vara berättarröst, men bara i början av tredje akten och ingen annan gång" 

"Magnifikt Quentin!" 

"Jag vill också att Margot Robbie som Sharon Tate ska se en Sharon Tate-film där Sharon Tate också är den riktiga Sharon Tate så tittaren verkligen känner att det här är en film!"

"Du är en Gud och jag blott en enkel bonde, Quentin!"  

Det är ganska fantastiskt vilken Frankensteins Film vi har att göra med här. Quentin hade idéer, och istället för att bara välja några kastade han in allt, och antagligen lite mer än så. Vi förväntas följa med på en ofta ganska ointressant för att inte tala om något ofokuserad resa ett bra tag, och det är inte alltid det känns vare sig nödvändigt eller sammanhängande. Tarantino gillade en del (läst: väldigt många) saker och därför lade han in dem i filmen utan att alltid verka ha en tanke på hur de skulle fungera tillsammans.

Trots problem är det dock nästan aldrig tråkigt. Så går det när en galning inte bara har fria tyglar (vilket gör för en otroligt fascinerande uplevelse), utan också är väldigt, väldigt kompetent inom sitt fält. Att han dessutom lyckas knyta ihop allting mot filmens slut när det tidigare känts som att det inte funnits någonting att knyta ihop är ingenting mindre än smått fantastiskt. 

En stor del av kompetensen förmedlas såklart av personerna vi ser framför kameran, så låt oss också snacka skådespelare! Ja, alla biroller är bra, och ja, de spelas ungefär alla av skådespelare som förlorat sin stjärnglans med åren (till exempel Al Pacino), och ja, det är säkert någon som kommer få sin karriär återupplivad av att dyka upp här. Allt är som det ska i Quentinland. Jag vet ju dock att folk kommer för Pitt med vänner snarare än biroller, så vi går kvickt vidare. 

Leonardo Di Caprio står för kanske den bästa skådespelarinsatsen jag sett, men vem bryr sig om honom när man istället kan prata BP! Anar ni, jag sa anar ni hur härligt det var att se honom här? Det är liksom den klassiska Brad Pitt vi känner och älskar i högform. Brad som äter lite random saker, Brad som skrattar gällt, Brad utan tröja, Brad med tröja, Brad som hamnar i slagsmål, Brad som fixar en antenn, Brad som kompis, Brad som ovän. Det är verkligen Brad Pitts ABC, och på en högre nivå än vad det varit på väldigt länge. 

Som om detta fantastiska alfabet inte var nog får han äntligen också vara med i en något humoristisk film och därmed visa den mer komiska sidan av sig igen, för det har i sanning varit på tok för länge (War Machine räknas inte) sedan sist. Det är lätt att se vår Pitt som strikt dramatisk skådespelare (tidigare också romantisk), men bland annat här får han verkligen visa hur mångsidig han faktiskt är. 

Med Cliff har han också inte bara fått en väldigt intressant karaktär, utan också lyckats skildra någonting så svårt som en egentligen riktigt osympatisk människa man ändå önskar var ens kompis. Jag säger inte "Oscar!" eftersom det genom åren blivit uppenbart att det inte finns vare sig någon rättvisa eller Gud i den här världen, men jag säger däremot att allt annat skulle vara som en förolämpning jag hade tagit väldigt personligt.  

Jag skulle gärna också prata om Margot Robbie, men ärligt talat finns det inte så mycket att säga. Tarantino - trots att han ser ut, beter sig som, och är Tarantino - har genom hela sin karriär varit oväntat bra på kvinnliga karaktärer, och jag ska väl inte säga att denna Sharon Tate-skildring är dålig, men att hon däremot är något underanvänd. Jag förstår poängen med varför hon är med och varför hon skildras som hon gör (vilket jag av spoilerskäl inte kan gå djupare in på),, men det känns ändå som att man kunnat skära bort en del av filmens mer hollywoodonanerande scener där Leo ska spela in ett avsnitt av en Westernserie och det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. 

Hade man bara gett lite mer Tate-screentime här hade nog jag lämnat filmen något nöjdare än vad jag redan var, för så som det är nu känns det mest som att Quentin castade Robbie för att han ville se hennes nakna fött- åh nej, jag hittade precis ett till galet Quentin-citat jag glömde använda tidigare i min hypotetiska pitch. 

"Och så vill jag ha bara, smutsiga fötter i närbild varenda chans jag får" 

"Genialiskt Q- eller nä. Vänta nu Quentin. Stopp :(" 

Man pratar ofta om the male gaze på film, alltså att den skildrar sin värld och kvinnor ur ett maskulint perspektiv. Jag skulle vilja påstå att den här filmen bryter ny mark genom att, tyvärr, vara filmad genom the foot gaze. Jag sa tidigare lite hastigt att OUaTiA är en väldigt snygg film, men jag måste också erkänna att alla fötter i närbild gör den stundtals oerhört obekväm att titta på, och det här sättet att sabotera sin egen film får mig lite att undra vem som egentligen var värst: Charles Manson eller Quentin Tarantino? 

Det är nog ändå Manson, men jag önskar verkligen att QT kunde hålla åtminstone dessa turn ons för sig själv och skona mig från att se en väldigt bra film som ibland också får mig att känna mig som en mycket skamsen voyeur. 

Det är en kul film på många sätt, denna Once Upon a Time in Hollywood. Dels för att den känns ungefär lika ofokuserad som en Antonioni-film (dock något lättare att hänga med i) och ändå kan dra en så enorm publik, och dels för att den bara är ett så gediget, om än inte alls perfekt, hantverk av någon som både är galen och riktigt skicklig. Det är kul att se folk bra i sitt fält arbeta, och från minsta statist till Luke Perry (i sin sista roll) till Brad Pitt, går det inte att säga annat än att folket här - de är bra. Det är också bara kul i största allmänheten att se en film som är så genuint rolig som denna ofta är. 

Jag förväntar mig nästan att majoriteten som läst detta inlägg (som jag försökte hålla kort, men nu blev det så här. Förlåt) redan sett filmen, alternativt hade sett den oavsett vad jag har att säga, men jag vill ändå rekommendera den till alla som inte bara är intresserade av film, utan också själva kulturen bakom mycket i Hollywood. Såklart också till de som bara vill se någonting bra, man behöver inte alltid en djupare orsak än så. Utan att avslöja någonting är filmens tidigare nämnda klimax också, eh, ganska otroligt. 

Jag såg tidigare idag att Spy Games inte heller finns på Netflix längre, så det finns inte direkt något annat att se ändå.