Cats (2019)

Hejsan, det här är en blogg med fokus på Brad Pitts filmer. Med det sagt - dags att prata om Cats. 

Är det ens någon som minns Cats längre? Då pratar jag självklart inte om den klassiska, mycket kaotiska dansmusikalen som väl ständigt gått på någon scen i världen sedan sin premiär 1981. Nej nej, jag pratar självklart om den filmatiserade, mycket kaotiska versionen som hade svensk premiär tidigare i år. Den som hade ett par jättestora namn i rollistan, regisserades av en Oscarvinnare, hade en budget på åtminstone hundra miljoner dollar, och lade merparten av sin nämnda budget på att, vad det verkar, göra sina mänskliga katter så sexualiserade som möjligt. 

Den var ju åtminstone ett tag ett extremt hånfullt meme, men floppade sen stenhårt när den väl hade premiär. Kanske var det lika bra för alla inblandade. Den kom, den sågs av på tok för få för sin skyhöga budget, och sen försvann ungefär hela Cats-diskursen från internet helt och hållet. Faktiskt lite imponerande hur någonting kunde vara så stort, och sen bara blåsa bort ur det kollektiva medvetandet som om det aldrig varit där från första början. 

Men vet ni vad? Jag har inte glömt Cats. Och har inte jag glömt Cats kan jag tyvärr inte låta någon annan göra det heller. Jag har inte glömt skammen när jag räckte fram biljetten, eller när jag satte mig i salongen och funderade på vad jag egentligen gjort av mitt liv. Jag har inte glömt den där otroliga känslan av obehag när alla orimligt nakna katter dök upp på duken och började sjunga, och bara vägrade sluta. Jag har heller inte glömt det konstigaste av allt: att jag faktiskt inte känner något större hat gentemot Cats. Jag gillade den självklart inte, men den är mer ett "nej tack" än ett "NEJ TACK" största delen av tiden. 

Att på riktigt uppskatta den här filmen utan att göra det på ett skämstamt vis är nog inte möjligt. Jag tror verkligen inte det. Däremot består hela filmen av sådan konstant galenskap att man, alltså jag, förr eller senare nästan oundvikligen vänjer sig vid denna lite helvetesficka man transporterats till. Det här leder till att upplevelsen ändå blir möjlig att tolerera och att man kan se nämnda extremt nakna katter med endast lätt besvär snarare än panikångest och en stark vilja att springa ur salongen illa kvickt. Att filmen bara handlar om att katter sjunger om sig själva i hopp om att få vara näst på tur att dö (vilket är en befogad dröm om man är med i Cats) och möjligtvis återfödas tänker jag att de flesta vet vid det här laget, så åtminstone det borde inte komma som någon chock för de allra flesta. 

Som sagt, dock: att på riktigt uppskatta Cats är antagligen inte möjligt. Av de hundratusen sångerna är kanske två bra (Jespers heta Cats-musiktips är Memories och den för filmen nyskrivna Beautiful Ghosts), någon mer helt okej, och resten relativt värdelösa, vilket man väl ändå måste se som ett problem för en film där, tja, 99% av speltiden består av sång. Sång tyvärr ackompanjerad av vad som väl måste beskrivas som 2010-talets mest obekväma bilder att minnas tillbaka till. Till exempel under Jason Derulos låt nås någon slags peak-"rädda mig, någon!" när han inte bara luktar romantiskt på en kattfot (vilket borde vara en tass, men inte i Cats galna värld!), utan vi som tittare också får se kanske den mest sexuellt laddade sekvensen av mjölkdrickande katter som någonsin filmats. Här är det svårt att känna annat än att Tom Hooper fått massor av pengar för att göra någon slags sjuk fetischporr, och jag vill inte verka konservativ men jag hade kunnat leva utan att ha behövt se det.

Cats vet heller inte när den ska ta slut, och det är faktiskt imponerande för en film nästan helt utan handling att det känns som att den borde sluta flera gånger för rimligtvis skulle den kunna fortsätta för evigt på exakt samma spår utan att det skulle kännas speciellt onaturligt. Det här kan vara första gången jag aktivt tänkt "hoppas verkligen inte det kommer en till scen efter den här", och det dessutom flera gånger om. Kanske var det bara jag som ville få gå hem snarare än problem med filmens pacing, vem vet.

All CGI i Cats är katastrofal (jag har fortfarande lite för mycket självrespekt för att lägga till ett extra T där) vilket känns lite lustigt att säga med tanke på att jag såg versionen av Cats där de hade fixat de massiva problem filmen drogs med från början, där en del effekter var ofärdiga. Jag vill väl på sätt och vis säga att de fortfarande är det, för jösses vad jag nog aldrig i mitt liv sett någon film som verkat vilja få sina green screens att se så uppenbara ut som möjligt som denna.

Men - man måste ju uppskatta att man aldrig kommer få se någonting liknande i någonting annat, antagligen vare sig då, nu, eller i framtiden. Bara det faktum att någon såg det här och tänkte "hm, här har vi någonting som måste bli AAA-film" är en kul grej. Kombinera denna otroliga brist på insikt med det lika otroliga engagemanget som verkar rått under inspelningen (som jag kanske måste påminna var för Cats) bland alla inblandade, plus det faktum att Idris Elba kan vara tidernas naknaste man utan att filmen går över en 7-årsgräns, och man har någonting riktigt speciellt på händerna. Sen är det ju också kul att se respekterade skådespelare som Ian McKellen (En sir!) och Judi Dench (en Dame!) klä ut sig till katter och förlora ungefär all cred de någonsin haft... eller få ännu mer än någonsin förr???

Okej, det där var kanske inte direkt positiva aspekter egentligen, men någonting mer positivt på riktigt: sången har lagts väldigt bra, vilket, ja, är halvhjärtat beröm, men beröm likväl. Alla sångare (med ytterst bra dansare med sig) är himla kompetenta och fulla av talang, och trots hur fult allting är finns någon slags kreativitet när det kommer till att bygga upp den här världen som definitivt fungerat om man, som sagt, inte lagt så mycket krut på uppenbara green screens. Kanske hade den också gått bättre att leva sig in i om inte katternas storlek känts otroligt inkonsekvent, men vad vet jag!!!

Cats är antagligen årets filmupplevelse redan nu, men vissa upplevelser gör man kanske bäst i att undvika. Känner du panik och ett måste att se en riktigt konstig film med inslag av katt gör du bättre i att se typ Hausu.