Tyvärr har jag skrivit någonting om A Gnome Named Gnorm (som ju borde haft titeln A Gnome Gnamed Gnorm, men så kul ska vi inte ha det)

Behind every work of art lies an uncommitted crime. 

Det här citat kommer från filosofen, sociologen, psykologen, kompositören och jazzhataren Theodor (W.) Adorno. Denna mycket arga 1900-talsmarxist dyker alltmer sällan upp i mina tankar, mina djupaste drömmar, min fanfiction, men just den här så vackra meningen har funnits med mig den senaste tiden. Vad Adorno menade med det här är väl så uppenbart att en förklaring från mig bara skulle leda till arga "vi vet redan det här Jesper", "Sluta gå som katten runt het gröt Jesper", "ingen gillar dig Jesper", och det skulle såra mig ganska djupt, men också vara befogad ilska eftersom det skulle vara ett totalt slöseri med tid. Alla kan Adorno, vi förstår hans varje ord, han var en man med väldigt lättförståeliga teorier och därför tänker jag bara gå rakt på sak.

Adorno var en förbannad lögnare.

Det här citatet kommer från mig som inte är filosof, sociolog, psykolog, kompositör och ärligt talat inte ens jazzhatare, men tydligen kan även det jag säger kursiveras. Jag att det är en redig hot take att påstå att Theos ord kanske inte alltid var helt sanna, men jag har relativt nyligt varit med om en upplevelse som ledde till att jag såg... mörkret? Ja, definitivt inte ljuset i varje fall. 

Okej, så här: Jag har känt avgrundens lockelse, l'appel du vide för finsmakaren, och hoppat rakt ner mot mitt bättre vetande. Tiden där nere var mörk, inte på något vis njutbar, men jag tog mig upp ur den igen och livet återgick så småningom det normala. Åtminstone trodde jag det, för uppenbarligen måste det finnas kvar något av den där stunden inom mig som leder till att jag efter tre års frånvaro från det här lilla utrymmet återvänder för att snacka lite 1990 års amerikanska familjefilm A Gnome named Gnorm. En film som kanske inte är ett begått brott rent juridiskt, men definitivt ett mot alla människans sex sinnen.*

Alltså, jag vet inte om jag behöver säga någonting egentligen. Bara titta på den här groteska dockan. Ta in allt den är och var glad att jag bara visar huvudet.  

Okej, du har sett nog. Varje sekund du tittar kan du se någonting mer att avsky med den, eller hur? Det är väl värt att nämna då att det här tyvärr är självaste gnomen Gnorm som jag då behövt se på under den stora majoriteten av filmens åtminstone barmhärtigt korta 84 minuter. Lika värt att nämna är att A Gnome Named Gnorm regisserades av Stan Winston som var det stora namnet inom specialeffekter på 80- och 90-talet. En del i det var att han var en väldigt skicklig dockmakare, men här var det som att han gick in med tanken att "jag ska få hela USA att bli förälskat i den här avskyvärda lilla typen", och bara slängde ihop en så motbjudande krabat som möjligt. Väldigt detaljerad och av allt att döma verkligen inget amatörbygge, ska sägas, men motbjudande likväl. 

Tyvärr för (och på grund av) Stan så är det svårt att bli så förälskad i någon som Gnorm när hans inre faktiskt är fulare än det yttre. Visserligen var 1990 en annan tid, men det är verkligen ett otroligt märkligt val att kretsa sin film runt en karaktär som bara dyker upp i handlingens centrum eftersom han stulit någon slags gnomskatt för att förhoppningsvis imponera på och få ligga med en gnomtjej och tyvärr måste den skatten ligga kvar på sin rätta plats för att inte världen ska gå under. Genom en olycklig slump hamnar den bland människor (som ju så klart bor ovanpå gnomernas värld, men det vet du redan) efter att han tagit den ovan jord för att ladda den med solkraft (som du kunnat ana, och han gör det så klart mitt i natten), samtidigt som en explosion sker i hans närhet och skatten förloras. Han måste då ta sig ut i det amerikanska samhället för att ta tillbaka den, men han kommer inte göra det utan att objektifiera, sukta efter och sporadiskt också till någon mån antasta ungefär varje mänsklig kvinna han ser.

Tillsammans med denna kåta inceldocka har vi också den högst mänskliga Anthony Michael Hall (samma år som han också var med i Edward Scissorhands!) som ärligt talat skådespelar snäppet sämre än Gnorm här och kanske också känns lite mer konstgjord. Han är dock ett viktigt inslag eftersom han står rent moraliskt ett snäpp ovan i rollen som Casey Gallagher, en godhjärtad men lite klumpig polis som dras med i jakten på den försvunna skatten. Eller är det verkligen vad filmen handlar om? Ja? Jag tror det? Eller...? 

Alltså, A Gnome Named Gnorm är oväntat kaotisk och springer lite åt alla håll och kanter hela tiden. Den är en lite tramsig familjefilm om en gnom och hans mänskliga kompis som jagar efter en gnomskatt. Låter som det klassiska 80-talskonceptet med "människa + liten sidekick = kul för hela familjen", men den lilla sidekicken i fråga är alltså här stundtals obekvämt barnförbjuden och filmen går också efter ett tag snarare i riktningen mot att bli en halvtung kriminalthriller där folk mördas och ofta oväntat grafiskt, samtidigt som den försöker bibehålla sin mer vimsiga ton här och där. På något vis leder denna resa av kul trams och ond, bråd död till slut fram till avslöjandet att stadens polischef (Jerry Orbach) är korrupt och orsakade explosionen i filmens inledning för att mörda en gangster som kunnat avslöja hans brott. Det borde jag kanske visserligen anat. Det var ju så uppenbart från första början att det var här vi skulle landa. 

Trots svängen mot någonting mörkare får som tur är A Gnome Named Gnorm ändå ett någorlunda lyckligt slut när chefen stoppas av Casey, men tyvärr med den lilla asterisken att han gör det genom att på på gränsen slå ihjäl honom i en oväntat brutal scen. Jag menar, han bara slår och slår och scenen bara fortsätter och fortsätter. Vi har dock lite kvar efter att den heroiska misshandeln är över. I stort sett direkt efter detta försvinner Gnorm – efter att likt en hemsk liten Jesus dött och sedan återuppstått (jag svär att det här inte är någonting jag hittar på) – ner i sitt hål till Helvetet för att antagligen trakassera kvinnliga gnomer. 

Casey och hans kollega Samantha (Claudia Christian) lämnas ensamma kvar. Hela den här sjuka handlingen har fört de två närmare varandra och de har blivit förälskade, men ingen vågar ta första steget. Man kan ändå ana att det kommer lösa sig för de båda och vi lämnar filmen med en hoppfull känsla. Många hemskheter har skett, men konflikten är över, gnomen är borta, och nu kan det normala livet så smått återgå och de kan finna varandra i sin egen takt.

Eller nej, förlåt. Det är ju inte där filmen slutar. Plötsligt dyker Gnorm upp en sista gång ur sitt hål, använder lite klassisk gnommagi för att föra ihop de två för en magisk kyss och lämnar tittaren med den oändligt obekväma repliken  ̴̱́Ṁ̵͎a̸͚̒k̶̘͋ē̵̮ ̶̯̏h̶̲̄e̷͙̕r̸͕̎ ̸̟̔ẗ̵̯́ő̶̠e̵̦̐s̸͚̋ ̷͕̉č̵̝ȕ̵̜r̸̛̬l̵̻͠ medan Wars Low Rider sätter igång. Filmen är över på riktigt och den här lilla stunden som Stan Winston slängde in för att han tyckte att slutet annars varit för deprimerande förstörde inte bara en av tidernas bästa scener för mig för all framtid, utan förstörde nog också en liten bit av mig på kuppen. 

Jag ljuger inte när jag säger att jag faktiskt inte förstår ett enda beslut som togs i någon del av A Gnome Named Gnorm. Det är en film med en identitetskris, med ena foten i tramsig familjefilm och andra i rå kriminalthriller, men utan att göra någon av delarna på något speciellt lyckat vis. Filmens stora affischnamn är en docka som är så gräslig att titta på och så obekväm i sina rörelser att man helst bara håller för ögonen och han har en personlighet som verkar framtagen i labb specifikt för att den ska ogillas så mycket som möjligt. Självklart kan det vara lite kul att se en sådan total miss som denna, men mest sitter jag bara här med frågetecken. Att många inblandade i filmen verkligen brann för den är ändå tydligt i hur, tja, ambitiös den ändå känns. Men det är som att ungefär 100 personer hade en idé som de fick lägga in utan någon pushback, men också som att dessa 100 idéer sedan lades in i filmen av 100 andra personer som inte hade en aning om vad deras instruktioner riktigt betydde. 

Och jag förstår vad du tänker nu när ungefär allt är sagt och gjort. "Jesper, jag förstår att A Gnome Named Gnorm (även känd som Upworld - Mein Kumpel, der Kobold i Tyskland) inte är speciellt bra, men får vi åtminstone se den här hemska lilla dockan naken i någon scen?", och du, det enda jag kan svara på den frågan är... det kan du ge dig på!!! Bakifrån? Framifrån? A Gnome Named Gnorm kommer inte göra dig besviken!!! 

Och vi är inte klara än, för har jag lidit ska du också göra det!!! Plötsligt kom jag nämligen ihåg den biten av filmen där skådespelaren Robert Z'dar dök upp och spelar en karaktär som jobbar för gangsterbossen Zadar (som för övrigt blir skjuten genom hjärtat varpå han faller från mycket hög höjd och vi tittare får se honom slå i marken) som han själv nämner flera gånger och eftersom de båda namnet uttalas likadant så låter det som att han pratar om sig själv vilket han självklart inte gör eftersom hans karaktär heter något annat, men i ett av många kloka drag den här filmen gör så har de självklart castat en person med ett väldigt ovanligt efternamn och som har ett så distinkt utseende att man nästan omöjligt kan se honom som någon annan än sig själv, och då gett honom flera repliker där han pratar om en fiktiv person vars namn de hittat på och definitivt själva måste märkt uttalas likadant som hans och– det räcker nog där. 

Jag... jag är så trött. Vi hörs igen 2026. 

*lukt, syn, hörsel, smak, känsel och förmågan att se gnomer på film.