Sjuttonde Juni - A River Runs Through It (1992)

Skolan tog slut tidigare i veckan, jag var på Håkan Hellström-konsert igår, och snart ska jag åka hem till Luleå igen. Det är en skön känsla som infinner sig - en känsla av att sommaren äntligen börjat liksom. Livet känns bra. Till sist. 

Eller ja, igår kändes det åtminstone så. Idag kände jag bara att det är konstant molnigt, riktigt kvavt, spontant regnigt ute, och att jag helst av allt bara ville stanna inne i min sorgliga lägenhet för att aldrig gå ut igen. Vissa skulle acceptera detta och bara gå vidare med livet, olyckliga över att världen själv verkar mot dem. Jag däremot, jag tänker inte bara gå med på vad krafter bortom mina kastar mot mig, och tillåts jag inte njuta av sommaren där ute kan jag åtminstone försöka göra det inomhus. 

Min revolt mot vädret är tyvärr inte så drastisk som man kanske skulle önska, för allt jag gjorde var att se på film med lite somriga under- eller övertoner. Det hjälpte faktiskt en hel del, men är verkligen inte den viktiga poängen med denna historia, nej nej nej. Det viktiga här är att min årstids-eskapism gav mig skäl att se om den klart mest sommarfyllda Pittfilmen någonsin: A River Runs Through It. Jag kan självklart inte hålla tyst när jag sett någonting med Brad Pitt, så jag varken vill eller ska dra ut mer på det här. Låt oss än en gång dyka ner i Pittens galna värld.

Det här är onekligen ett kompetent hantverk. Regin är kompetent, skådespelarna är kompetenta, manuset är kompetent, berättandet är kompetent, musiken är kompetent, fotot är väldigt kompetent (seriöst, det här är en otroligt vacker film visuellt). Så mycket tydlig kompetens kan lätt bli lite trist, lite för stelt och säkert, men i A River Runs Through Its (Där Floden Flyter Fram) fall kan jag faktiskt inte klaga. Visst, den handlar främst om någonting så extremt gjort och välbeprövat som två bröder (varav en spelad av Brad Pitt) vars liv gått åt olika håll sedan den ene flyttade flyttade från sin hemstad och sedan kommit tillbaka efter en längre tid, men ibland är det inte grundpremissen i sig som är det viktiga. Det viktiga är vad man gör av den, och här görs någonting bra. Med det sagt är väl inte detta någon perfekt film där allting känns speciellt intressant eller nyskapande ändå, men nog tusan finns det ett (till största del väldigt lyckat) försök att måla upp en fin historia som inte faller ner i alltför många kliché-fällor. Känslomässigt är den också RIKTIGT stark, och det förstärks flera gånger om med vetskapen att den är baserad på en verklig persons (Norman Maclean) självbiografi. Jag vill inte riktigt gå djupare på handlingen än så, ty jag känner att det här är  en film som blir klart bäst och mest effektfull när man går in med så lite vetskap som möjligt. 

Problem finns självklart, framförallt i filmens pacing och hur den hanterar humor (spoiler alert: inte alls bra), och jag kan egentligen inte ärligt säga att man måste se A River Runs Through It speciellt koncentrerat överhuvudtaget. Du kan antagligen gå ut eller bara vara allmänt frånvarande i en halvtimme utan att missa speciellt mycket, men det är samtidigt nästan en del av filmens charm. Det finns ett narrativ man bör följa med i här, ja, men det är inget krav alls. Man kan liksom bara flyta med i dessa fina platser och ha en bra stund ändå. Med tanke på hur långsamt det ibland kan gå klandrar jag verkligen ingen som föredrar att uppleva filmen på det här sättet. 

För den som verkligen sätter sig in i handlingen finns dock någonting magiskt att hämta här, men det var först när filmen tagit slut och jag fick en stund att tänka som jag verkligen slogs av dess sanna kvaliteter. Allting den så snyggt och subtilt byggde upp för under sina två timmar. De otroligt vackra miljöerna. De realistiska relationerna mellan karaktärer. De realistiska karaktärerna själva. De trevliga livsråd filmen delade med sig av. De vackra vyerna. De starka känslorna som gömde sig under ytan och förblev osagda tills det kanske var för sent. De starka känslorna som sades i precis rätt stund. Nostalgin över en tid som varit och aldrig kommer tillbaka. Brad Pitt. Lägger vi ihop allt detta ger A River Runs Through It mig precis den Somriga Känsla™ jag var ute efter, och mer än så hade jag inte kunnat önska. Rekommenderas till alla som inte vill gå ut, men typ ändå.

Ja just det, filmen handlar till stor del om flugfiske också. Låter som recept för världens tråkigaste två timmar, men det är mer av ett tema som knyter ihop karaktärerna till varandra än den fysiska aktiviteten (faktiskt fiske och inte bara snack om det förekommer chockerande få gånger), so it's all good. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Eftersom att jag sett nog mycket Buffy the Vampire Slayer kan jag inte hjälpa tänka på att Huvudpersonen i A River Runs Through It, Craig Scheffer, ser ut som en b-version av David Boreanaz och det är väldigt distraherande. Förhoppningsvis är jag den enda med detta problem. 

Elfte Juni - The Mexican (2001)

Ibland är jag rädd att livet bara liksom stannat upp, att jag är på precis samma plats nu som jag var även flera år tillbaka. Jag vet att det egentligen inte är så och att både jag och livet runt mig förändrats väldigt mycket, men det är en känsla som kan vara väldigt svår att skaka av sig. Det kanske verkar lite dumt att jag säger det i ett inlägg för en revival av nästan sex år gamla Pittkalendern, men när jag tänker efter är den det främsta tecknet på hur mycket som förändrats. Jag var 16 år gammal när jag startade den december 2011 och hade ingen aning om vad jag höll på med. Den blev sedan bättre under de nästkommande åren 2012-14, men idag känner jag mest att den är så uselt skriven att jag bara vill klösa ut ögonen när jag försöker läsa något inlägg. Det är både jobbigt och skönt (inte utklösningen, den lär vara väldigt smärtsam) på samma gång, för medan den är en plåga att titta tillbaka på, visar Pittkalendern också på hur mycket jag har växt genom åren. Främst i skrivkompetens såklart, men också som person. Jag är mer säker i mitt språk och den jag är, mindre rädd för vad folk ska tycka om mig, att de ska se mig som riktigt underlig och bara allmänt obekväm (och om de tycker det tvivlar jag på att det är denna femte upplaga av Pittkalendern som är katalysatorn ändå). Dock går jag fortfarande i skola. Där har inte mycket ändrats utöver nivån av utbildning. Lite deprimerande på sitt sätt. 

Jag kommer självklart skriva en kalender av okänt tema som vanligt nu i december, så det finns kanske ingen poäng med att återuppliva Pittkalendern på det här viset. När jag ser tillbaka på allt skräp jag skrivit är det dock svårt att inte känna "nä alltså, jag måste göra konceptet rättvisa", för även om mycket förändrats med tiden älskar jag ju fortfarande Pitten. Jag kommer verkligen inte uppdatera varje dag, men det är definitivt mer än bara en one-off. Som en blogg alltså, I guess. 

Nåväl, låt oss snacka lite film!  

Det här är väl egentligen en väldigt underlig film att börja den nyare Pittkalendern med. Jag ska inte säga att jag vet säkert, men jag vet säkert att det faktiskt inte finns någon i heeeeela världen som någonsin tänker på The Mexican utanför kontexten "tänka sig, här sitter jag och tittar på The Mexican". Det är bara inte den sortens film. Man ser den, och sen går man vidare med livet. Det här är ärligt talat den genomgående tanken för ungefär alla Pittfilmer under 00-talets första halva (Snatch ses väl allmänt som ett undantag), men för att få en helhetsbild av det pittpussel vi nu ånyo bygger upp måste man börja någonstans. The Mexican är både nog mainstream och ändå bortglömd för att vara en trygg start, en hörnbit if you will (den här pusselmetaforen måste stoppas).

Jag skulle gissa att många som inte sett The Mexican tänker sig att den är en relativt normal, romantisk komedi med Brad Pitt och Julia Roberts när stjärnglansen var som starkast, men riktigt så är det inte alls. Det är snarare någon form av actionkomedi med inslag av heistfilm, men med romans i form av ett mer filosofiskt koncept som håller ihop allting. Pitten och Roberts delar inte ens några scener utöver under första och sista akten. Det här låter kanske lite underligt men är, visar det sig, faktiskt bara för det bättre.

Ännu lite förvirring för den oinitierade: filmens eponym är inte en person, utan en värdefull pistol som ryktas ha en förbannelse över sig. Den är också 100% plot device, och ungefär allting som händer i filmen gör så också på grund av den. Brad Pitts karaktär, alltså Brad Pitt fast smågangster, skickas av sin chef över den mexikanska gränsen för att hämta The Mexican AND HILARITY ENSUES. Samtidigt blir hans flickvän Samantha, alltså Julia Roberts, kidnappad av en hitman (väldigt skickligt spelad av James Gandolfini) som försäkring i fallet att Brad Pitt skulle förråda chefen, sälja pistolen och fly med pengarna AND HILAIRTY ENSUES.
Jag är faktiskt inte fullt så sarkastisk som det kan se ut här; The Mexican är på allvar en rätt rolig film. Den är tonmässigt konstig och kan nästan bli lite för allvarlig ibland, samtidigt som den också tar lite väl lätt på döden, men den är onekligen rolig. Mycket av det ligger i hur oförutsägbara de två parallella handlingarna ändå är (karaktärer förråder varandra hela tiden, historien om The Mexican ändras markant varje gång någon berättar den, det sker vändningar i handlingen om och vartannat), och eftersom att de byter av varandra så ofta känns varken väldigt överspelande Pitt, den lite hastiga vänskapen mellan Gandolfini och Roberts, eller den övergripande storyn någonsin tröttsama. Bra pacing gör väldigt mycket för en film, och det har denna.

Första gången jag såg The Mexican tyckte jag att den var underlig och ofokuserad (vilket, intressant nog, också går att säga om texten jag då skrev). Idag, 25 år senare, tycker jag fortfarande det, men jag skulle inte nödvändigtvis se det som ett klagomål. Precis som pistolen The Mexican är det här en vacker film, men en med många brister. Den skjuter sig själv i foten många gånger, men ger ändå aldrig upp på sin vision om att skapa en okonventionell romantisk historia gömd bakom någonting väldigt konventionellt. Funkar det? Tja, oftast gör det nog det. Ibland kan det bli lite för överdrivet och Brad Pitt et Julia Roberts har ärligt talat inte någon otrolig kemi (vilket verkligen inte hjälps av att hennes karaktär är rätt dåligt skriven), men när filmen väl är över känner jag mig nöjd över att de är tillsammans igen och positivt lagd till resan jag följt med på. Jag är också gammal och ocreddig nog för att erkänna att det här är en rätt fin scen mitt i allt det galna.

Som tidigare nämnt kommer jag väl inte direkt tänka på The Mexican efter att jag skrivit klart den här texten, och så ska det nog vara. Den är lättsam underhållning för stunden och ser man den från det perspektivet gör filmen sitt jobb med bravur. Det gäller bara att man går in med vetskap om vad filmen i själva verket är, och inte den föreställning av en tydligare romantisk komedi som mycket av marknadsföringen gav sken av.

Brad Pitt når här för övrigt typ sin snygghetspeak. Asså damn, son. Se filmen bara för det.

------------------------------------------------------------------------------

Någonstans under The Mexicans gång visades en kort scen där en naken man sprang genom en skog, och jag är inte helt säker på om det var del av filmen, en reklamfilm eller om det var jag som drabbades av en mycket kort psykos. Jag mår bra i nuläget vilket som, men det skulle kännas aningen tryggt att få veta.