Ibland är jag rädd att livet bara liksom stannat upp, att jag är på precis samma plats nu som jag var även flera år tillbaka. Jag vet att det egentligen inte är så och att både jag och livet runt mig förändrats väldigt mycket, men det är en känsla som kan vara väldigt svår att skaka av sig. Det kanske verkar lite dumt att jag säger det i ett inlägg för en revival av nästan sex år gamla Pittkalendern, men när jag tänker efter är den det främsta tecknet på hur mycket som förändrats. Jag var 16 år gammal när jag startade den december 2011 och hade ingen aning om vad jag höll på med. Den blev sedan bättre under de nästkommande åren 2012-14, men idag känner jag mest att den är så uselt skriven att jag bara vill klösa ut ögonen när jag försöker läsa något inlägg. Det är både jobbigt och skönt (inte utklösningen, den lär vara väldigt smärtsam) på samma gång, för medan den är en plåga att titta tillbaka på, visar Pittkalendern också på hur mycket jag har växt genom åren. Främst i skrivkompetens såklart, men också som person. Jag är mer säker i mitt språk och den jag är, mindre rädd för vad folk ska tycka om mig, att de ska se mig som riktigt underlig och bara allmänt obekväm (och om de tycker det tvivlar jag på att det är denna femte upplaga av Pittkalendern som är katalysatorn ändå). Dock går jag fortfarande i skola. Där har inte mycket ändrats utöver nivån av utbildning. Lite deprimerande på sitt sätt.
Jag kommer självklart skriva en kalender av okänt tema som vanligt nu i december, så det finns kanske ingen poäng med att återuppliva Pittkalendern på det här viset. När jag ser tillbaka på allt skräp jag skrivit är det dock svårt att inte känna "nä alltså, jag måste göra konceptet rättvisa", för även om mycket förändrats med tiden älskar jag ju fortfarande Pitten. Jag kommer verkligen inte uppdatera varje dag, men det är definitivt mer än bara en one-off. Som en blogg alltså, I guess.
Nåväl, låt oss snacka lite film!
Jag skulle gissa att många som inte sett The Mexican tänker sig att den är en relativt normal, romantisk komedi med Brad Pitt och Julia Roberts när stjärnglansen var som starkast, men riktigt så är det inte alls. Det är snarare någon form av actionkomedi med inslag av heistfilm, men med romans i form av ett mer filosofiskt koncept som håller ihop allting. Pitten och Roberts delar inte ens några scener utöver under första och sista akten. Det här låter kanske lite underligt men är, visar det sig, faktiskt bara för det bättre.
Ännu lite förvirring för den oinitierade: filmens eponym är inte en person, utan en värdefull pistol som ryktas ha en förbannelse över sig. Den är också 100% plot device, och ungefär allting som händer i filmen gör så också på grund av den. Brad Pitts karaktär, alltså Brad Pitt fast smågangster, skickas av sin chef över den mexikanska gränsen för att hämta The Mexican AND HILARITY ENSUES. Samtidigt blir hans flickvän Samantha, alltså Julia Roberts, kidnappad av en hitman (väldigt skickligt spelad av James Gandolfini) som försäkring i fallet att Brad Pitt skulle förråda chefen, sälja pistolen och fly med pengarna AND HILAIRTY ENSUES.
Jag är faktiskt inte fullt så sarkastisk som det kan se ut här; The Mexican är på allvar en rätt rolig film. Den är tonmässigt konstig och kan nästan bli lite för allvarlig ibland, samtidigt som den också tar lite väl lätt på döden, men den är onekligen rolig. Mycket av det ligger i hur oförutsägbara de två parallella handlingarna ändå är (karaktärer förråder varandra hela tiden, historien om The Mexican ändras markant varje gång någon berättar den, det sker vändningar i handlingen om och vartannat), och eftersom att de byter av varandra så ofta känns varken väldigt överspelande Pitt, den lite hastiga vänskapen mellan Gandolfini och Roberts, eller den övergripande storyn någonsin tröttsama. Bra pacing gör väldigt mycket för en film, och det har denna.
Första gången jag såg The Mexican tyckte jag att den var underlig och ofokuserad (vilket, intressant nog, också går att säga om texten jag då skrev). Idag, 25 år senare, tycker jag fortfarande det, men jag skulle inte nödvändigtvis se det som ett klagomål. Precis som pistolen The Mexican är det här en vacker film, men en med många brister. Den skjuter sig själv i foten många gånger, men ger ändå aldrig upp på sin vision om att skapa en okonventionell romantisk historia gömd bakom någonting väldigt konventionellt. Funkar det? Tja, oftast gör det nog det. Ibland kan det bli lite för överdrivet och Brad Pitt et Julia Roberts har ärligt talat inte någon otrolig kemi (vilket verkligen inte hjälps av att hennes karaktär är rätt dåligt skriven), men när filmen väl är över känner jag mig nöjd över att de är tillsammans igen och positivt lagd till resan jag följt med på. Jag är också gammal och ocreddig nog för att erkänna att det här är en rätt fin scen mitt i allt det galna.
Som tidigare nämnt kommer jag väl inte direkt tänka på The Mexican efter att jag skrivit klart den här texten, och så ska det nog vara. Den är lättsam underhållning för stunden och ser man den från det perspektivet gör filmen sitt jobb med bravur. Det gäller bara att man går in med vetskap om vad filmen i själva verket är, och inte den föreställning av en tydligare romantisk komedi som mycket av marknadsföringen gav sken av.
Brad Pitt når här för övrigt typ sin snygghetspeak. Asså damn, son. Se filmen bara för det.
------------------------------------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar