Jag vet att det här ser dåligt ut.
Blog Pitt. Titeln säger sig själv. Jag ska skriva om Brad Pitt-filmer och inte mer än så. Det är min enda regel, och under sex år (jag räknar in Pittkalendern här) har jag följt den till punkt och pricka. Som vi alla dock vet måste man förr eller senare bryta mot sina regler för att kunna utvecklas och nå högre höjder här i livet. Av den anledningen känns det nästan skönt att säga detta:
Det finns däremot ingen anledning till oro, käre läsare. Mitt mål är fortfarande att en dag ha skrivit om varje Pittfilm, och även om dagens inlägg uppenbarligen är någonting annat har mitt fokus inte på något vis ändrat riktning. Ibland - typ en gång per kvartal - råkar jag bara se en Pittlös film jag känner att jag vill skriva av mig om. Ibland är den extremt mainstream som, Baby Driver, och andra gånger kommer den vara något smalare. Se i vilket fall dessa inlägg endast som komplement till mina vanliga Pittskriverier och inte substitut.
Med det sagt kan vi slutligen köra1 igång.
Den här låten - en av endast två-tre som faktiskt är gjorda för filmen - är dock riktigt härlig.
Dagens film, Baby Driver, har ungefär ingenting med Brad Pitt att göra. Fight Club (och Tyler Durden) visas förvisso på en Tv i någon kort sekund, men där stannar också kopplingen.
Det finns däremot ingen anledning till oro, käre läsare. Mitt mål är fortfarande att en dag ha skrivit om varje Pittfilm, och även om dagens inlägg uppenbarligen är någonting annat har mitt fokus inte på något vis ändrat riktning. Ibland - typ en gång per kvartal - råkar jag bara se en Pittlös film jag känner att jag vill skriva av mig om. Ibland är den extremt mainstream som, Baby Driver, och andra gånger kommer den vara något smalare. Se i vilket fall dessa inlägg endast som komplement till mina vanliga Pittskriverier och inte substitut.
Med det sagt kan vi slutligen köra1 igång.
Baby Driver, skriven och regisserad av Edgar Wright, har ingen svår historia att följa. Baby (Ansel Elgort och ja, karaktären heter Baby) är en flyktbilsförare som vill lämna det livet. Debora (Lily James) är en servitris på riktigt amerikansk filmdiner som vill lämna det livet. Baby och Debora blir förälskade. Baby tvingas utföra en sista heist innan de kan köra iväg till sin gemensamma framtid bortom brott och diners. Antagligen har du sett varianter av den här handlingen minst hundra gånger, och Baby Driver gör inte heller mycket nytt av den. Eller?
Nej, det gör den faktiskt inte, men det är för att den här yttre handlingen snarare är ett sätt att lura sina tittare. Det här är berättelsen som säljs till publiken, men egentligen är den bara ett skelett, ett ganska tunt narrativ man kan hänga lite vad man vill på och komma undan med det utan att folk ifrågasätter det. Många försöker sig på det här, men att faktiskt lyckas skapa en bra "stil före substans"-film är inte det lättaste. Antingen får filmen en handling som inte riktigt är anpassad för syftet så att mycket av det stilistiska (eller handlingen) mest känns malplacerat, eller så struntar den i handlingen nästan helt och hållet så att det bara blir stil. Just det är inte nödvändigtvis dåligt, men det kräver en väldigt kompetent filmskapare för att bli speciellt intressant. I Baby Driver finns ett rimligt manus och tack vare det en bra balans mellan de båda, och eftersom att en flyktförare med kärleksproblem trots allt får leva ett ganska fartfyllt liv går det att få in lite av allt utan att det känns omotiverat. Filmen har också ett annat trumfkort som många andra av dessa i liknande stil saknar, för sanningen är ju den att handlingen inte spelar någon större roll då den knappt styr Baby Drivers riktning alls. Det är musiken som leder oss framåt.
Det är en rätt het trend nuförtiden att låta (till största del äldre) licensmusik vara en viktig del av sin film, antagligen mycket tack vare Guardians of the Galaxy, men frågan är ju hur många filmer som använt sig av den bättre än Baby Driver för att berätta en historia. Ingen, såvitt jag vet (uppenbarligen var det inte en så bra fråga ändå). Dessutom är det rätt häftigt att all musik spelas inom filmens universum (kallas vanligtvis diegetisk musik), närmare bestämt på Babys många iPods. Självklart är ju både narrativ och musik förbestämt i manus för att passa ihop, men när man ser filmen känns det verkligen som att Babys varierade musiksmak också påverkar världen runtomkring honom. Precis som de olika genrerna han lyssnar på hinner filmen innehålla en del romans, en del action, en del komedi, en del heistfilm, en del thriller, en del western, mot slutet nästan snudd på en del b-skräck från tidigt 70-/sent 80-tal, och, chockerande nog, en del bilfilm. Är musiken sorglig blir tillvaron i filmen också det, o s v.
Det här sättet att nästan göra sin film likt en best of-spellista borde verkligen inte fungera. Det är som att tusen idéer slagits ihop till en enda film, men det känns aldrig rörigt eftersom att filmen är nog kompetent för att vara medveten om vad den gör, och det är en ganska trygg känsla att bära med sig i allt kaos den hinner kastar mot en. Dessutom är tempot så högt att man inte alltid hinner tänka på om någonting är rimligt eller inte, om jag ska vara helt ärlig. Det är inte bara genius at work här.
Trots att jag verkligen höjer den skyarna går det däremot inte att påstå att Baby Driver är en perfekt film. På en väldigt personlig nivå hade jag ärligt talat lite svårt för musiken (försökte lyssna på den utanför filmens kontext. Gick inte), även om den användes väldigt smart och låtarna fungerade bra i scenerna de spelades i. Jag hade även vissa problem med några av filmens längre tagningar som kändes väldigt mycket "jag kan göra det här, visst ser det snyggt ut?" mer än vad det faktiskt känns coolt och nödvändigt för filmen. Jag uppfattade det mer som en Tarantino-attityd än Edgar Wright, och det var inte så kul (Tarantino gör bra filmer, men han är ju den han är).
Ska vi se mer tydliga brister i filmen är väl det största problemet att mycket av den faktiska handlingen (som, tidigare nämnt, är ganska ointressant i sig) känns väldigt slumpartad, och en del av karaktärerna är lite för tunna i mitt tycke (framförallt Debora som ändå är en av huvudpersonerna) vilket leder till att många av filmens väldigt talangfulla skådespelare inte riktigt nyttjas till fullo. Mittenpartiet känns också rätt ointressant i jämförelse med resten av filmen. Jag kan till viss del förlåta Baby Driver för dessa problem eftersom att helheten ändå är så bra, men just på grund av att allting annat håller så hög nivå blir de också extra tydliga. Jag antar att det är förbannelsen som medkommer när man gör en riktigt stellar film.
Om du vill ha en film som drivs av en djup handling i ett lite mer stillsamt tempo så lär inte Baby Driver för dig. Den är nästan mer av ett fyrverkeri än en film, en audiovisuell upplevelse som vet vad den är och inte försöker vara mer, som är smart nog att låta sina ganska fattiga intrig nästan helt föras framåt av Häftiga Scener™. Trots det känns den aldrig billig på så sätt som många andra actionfilmer kan göra, för även om den känns kaotisk finns det någonting så ärligt att utvinna här. En kärlek till musik. En kärlek till film. En kärlek till konsten. För det är vad Baby Driver är, trots att den är så extremt uppenbar och mainstream. Konst. Konventionell, ofta rätt dum action men samtidigt smart och helt olik nästan allting annat. Och Wright får det att se så lätt ut.
Jag har dock ett till problem som måste nämnas innan vi avslutar det här. Ett STORT problem.
Varför är inte Jon Hamm med i alla scener???
Och varför tog Mad Men slut. Kan någon snälla förklara det för mig. Tänkte någon "hm, vi har den bästa tv-serien någonsin här och den är fortfarande bäst, vad sägs om att vi bara avslutar den här och nu?". Fruktansvärt. Och nu när jag får se Jon Hamm igen är det bara runt sista akten han är med på allvar? Alltså :'(.
Nåja, man kan inte få allt. För att sammanfatta dagens inlägg: se Baby Driver. Och Mad Men. 92 avsnitt rent guld. Du kanske främst behöver se Mad Men egentligen. Men Baby Driver är bra den med.
Den här låten - en av endast två-tre som faktiskt är gjorda för filmen - är dock riktigt härlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar