Hej allihop. Då var vi här igen. Det obligatoriska Cutting Class-inlägget där jag ska låtsas som att "oj då, vad hände nu???", som om jag inte redan skrivit om den sju gånger tidigare. Det slog mig faktiskt inför detta års kalender att jag mycket väl kan vara den som sett Cutting Class flest gånger i hela världen, och det är nog den mest deprimerande insikt jag hittills slagits av under mina 23 år på jorden.
:'(
Jag måste vilket som ändå säga att det fortfarande är ganska trevligt att skriva om den. Inte för att det finns så mycket mer att säga, utan för att jag gjort det så många gånger att jag kan få fram någonting dugligt även i sömnen. Jag kommer alltså inte sova under skrivprocessen, jag säger bara att det antagligen hade varit möjligt.
Ska vi vara helt ärliga hade det kunnat bli ännu lite lättare eftersom jag heller inte behöver se själva filmen på nytt för att veta vad jag tycker om den. Det är en skräckkomedi som varken lyckas speciellt bra med sin skräck eller sin komedi. Man minns den helt och hållet på grund av att det ofta sägs vara Brad Pitts första stora roll i en film (vilket vi riktiga Pittälskare självklart vet inte stämmer - det var ju Dark Side of the Sun) och ingenting annat. Nu har jag däremot, tyvärr, sett hela Cutting Class för åttonde och utöver att förvärra denna depression som finns sedan tidigare är allt det åstadkommit att jag fortfarande säkert kan säga att skräcken är dålig och humorn likaså. Chockerande.
Och, alltså, varför gör jag det här varje år den artonde december? Från början var det ju någon slags hyllning till alls vår Sir William Bradley Pitt på hans födelsedag, men ju mer jag tänker på det desto orimligare är det ju. Jag skulle inte direkt se det som ett firande eller någonting att vara glad över om någon drog fram någon av filmerna jag gjort när jag fyller år. Poängen är väl mer att de goda sidorna ska uppmärksammas snarare än äldre skam man helst bara vill glömma bort. Det är mer som att jag hånar den jag älskar mest, och det är ju bara inte rätt.
Tyvärr är jag en människa stöpt i tradition, så här kommer Cutting Class 2018, och som vi alla vet är den i Tyskland känd som Todesparty 2 och är där alltså uppföljare till Slaughter High från 1986. Nästa år borde jag kanske skriva om den istället.
Visst minns vi alla de spännande saker som händer i Cutting Class? Till exempel scenen där Dwight blir utskälld av sin idrottslärare och sen super sig full och Brad Pitt verkligen inte lyckades skådespela det på övertygande sätt, eller när Brian plötsligt dyker upp med en korv åt Paula. Eller varför inte scenen där Paula slår in en hammare i huvudet på Brian och puttar in honom i aktiv cirkelsåg (inte p g a korven)? Självklart gör vi det; vem skulle kunna glömma dessa ikoniska stunder på det smörgåsbord av legendariska scener som bildar detta tempel vi än en gång måste bränna ner till ingens njutning.
Men vad säger man egentligen om en film som tagits upp så många gånger att dess hela essens pressats ur den sedan flera år tillbaka? Jag har behövt tacklas med tanken på detta under egentligen hela kalenderns gång eftersom artonde december ofrånkomligen var tvungen att komma förr eller senare. Jag har redan gått igenom hela handlingen bit för bit, pratat om hur misslyckad den är utifrån alla olika genrer den arbetar med, hur extremt icke-originell den är, och hur väldigt tydligt det är att av alla inblandade var det bara Brad Pitt som någonsin skulle kunna ha en framgångsrik karriär senare i livet (vilket han hade!). Vilka fler vinklar finns egentligen?
För första gången kanske sedan jag började skriva om film tror jag det är bäst att faktiskt bara låta Cutting Class vara. Templet har brunnit, byggts upp, brunnit och sedan byggts upp igen. Det här är en dålig film och vid det här laget ska alla veta det. Skådespelarna är dåliga, dess twist är en anti-twist i hur den är, och trots att den inte ens når upp till 90 minuter är den ärligt talat ganska tråkig. Här är dock en curve ball: Ibland måste man helt enkelt låta en dålig film vara en dålig film.
Saken är denna: ser man bara bra eller dålig film blir det väldigt svårt att få någon slags förståelse för film i stort. Dessutom kan det i största allmänhet bara vara trevligt ibland att se någonting riktigt dåligt och roas åt dumheterna som måste lett till slutprodukten. Cutting Class är inte speciellt underhållande alla gånger, men den är däremot ett bra exempel på hur man inte bör efterapa bättre filmer i samma genre (bland väldigt många andra lärdomar) och framför allt är den väl ganska öppen med vad den är: en billig film som ville rida på slasherfilmernas framgångsvåg och då spelar det väl ganska liten roll om jag sitter här och klagar på hur skådespelarna inte övertygar eller manuset är absolut skräp. Ett gäng människor gick ihop, hade kul och gjorde den film de ville göra med vad som måste varit en riktigt låg budget, och det är ju egentligen det allra viktigaste här. Att bränna ner det templet på nytt skulle bara kännas som mobbning från min sida.
Tjosan allihop, här är jag igen. Det har gått tre månader
sedan min senaste Pitt och två sedan jag skrev någonting alls här. Jag har väl
ärligt talat glömt bort hur man gör, är lite rädd och funderar på vad dessa
symboler på mitt tangentbord är. Håller vi alla våra tummar, ger mig världens
samlade energi etc., tror jag däremot att det här kan gå vägen. Ett osannolikt
scenario, men man kan ju hoppas.
…
…
…
…
Efter fyra ellipser för att representera den falska tid som
gått kan jag inte säga att jag känner någon större förändring. Jag antar att det
till stor del ligger i att den här texten bara kan läsas när den är färdig,
vilket innebär att all energi jag kan få i så fall skickas från framtiden och jag
känner att tidsresande inte är en realistisk förväntan att ha på sina läsare.
Herregud vilken dum inledning det här var. Vi glömmer den och pratar om dagens film istället.
*
Kalifornia! Från
början California, men som efter manusrevideringar
fick ett K i sin titel. Eftersom den här och Mortal Kombat kom ut ungefär samtidigt kan vi se det som den
vackra och lite sorgligt korta period i USA:s historia som K plötsligt var en hipp bokstav.
Men varför denna felstavning? Vad är poängen? Om de bara älskat att göra ett hårt C till K, varför spelas då huvudrollen av David Duchovny och inte David Dukhovny? Det är lite för tidigt in på 90-talet för att bara kunna ses som ännu ett offer av decenniets extrema och ungdomligt coola image, så det är antagligen inte orsaken.
Låt oss söka i handlingen efter ett skäl: Journalisten Brian (Duchovny) och hans flickvän Carrie (Michelle Forbes), en fotograf, bestämmer sig för att ta en road trip från Louisville, Kentucky till Kalifornien (som visserligen på svenska stavas med K, men man hör ingenting i deras uttal av California, som alltså är på engelska, som tyder på att de säger det med K) och besöka kända mordplatser på vägen som research för en bok Brian ska skriva. För att ha råd med sin resa annonserar de efter ett till par att resa och dela kostnaderna med. Som tur är ser Early Grace (Brad Pitt!) annonsen och med sin något infantila flickvän Adele (Juliette Lewis, som faktiskt var Pitts riktiga flickvän runt den här perioden). Tyvärr visar det sig att Early är en seriemördare, men på något sätt är det bara Carrie som verkar uppfatta att någonting är off med honom tills någon gång runt slutet på filmen när Brian faktiskt ser honom mörda och inser att "hm, det är någonting som inte stämmer här".
Vad kan vi utvinna ur det här är väl främst att filmen väldigt tydligt handlar om att mördare inte kan förstås ens om man är i deras närhet och Brians research därför är helt poänglös eftersom mordplatser han besöker bara förstärker det narrativ han fått höra om dessa, snarare än ger honom en egen uppfattning att basera en bok runt. Den som inte är mördare kan inte heller förstå en annan mördare, och sättet att försöka sammanfatta dem genom platserna de begick sina brott på är en ungefär lika bra idé som att åka till Kalifornien med första bästa par.
I den här tolkningen av filmens mening är det svårt att hitta Kalifornias K. Eller, alltså, det kan ju vara så att K står för Kill eftersom filmen kretsar runt mördare, men det är lite för dumt för att jag ska kunna acceptera det, så även om det varit fallet går vi vidare.
Vi kan istället - eller också - se filmen som ett exempel på kulturella krockar mellan utbildade storstadsmänniskorna Brian/Carrie och tydligt lågutbildade redneck-paret Early/Adele. Ser vi den så kan titeln lika gärna anspela på att Kalifornien är drömmålet för båda två, men att Early och Adele stavar det fel. På sätt och vis hade det här känts rimligt, men samtidigt är det lite för mycket klassförakt att anta att de inte kan stava för att det ska kännas helt bekvämt. Det är också rent objektiv fel, för även om Kalifornia faktiskt skrivs med K en gång i filmen så är det inte av dem, utan av Brian. Kan verka konstigt att en journalist stavar någonting så basic fel, men låt mig då berätta en historia från internets mörka sida som klargör för varför han faktiskt gör det väldigt medvetet:
Om man, som jag, tydligen, besöker olika pistolforum på internet får man faktiskt en extremt rimlig lösning på detta mysterium. K:et i Kalifornien, alltså California, alltså Kalifornia, anspelar på kommunism på grund av delstatens strikta vapenlagar. Det här är självklart orsaken, och ett väldigt rimligt skäl till varför man skulle kalla California kommunistiskt. Det är ju tydligt i filmen att Brian älskar vapen, och så fort han kommer till sitt mål kommer de tas ifrån honom. Det är den enda anledningen till varför han stavar som han gör, och jag ser den ärligt talat som helt vattentät.
Sammanfattningsvis får vi alltså anta att titeln är påhittad av någon som, som en rimlig människa gör, älskar sina vapen och därför ser California som Kalifornia, och att hela filmen egentligen är en allegori över hur människan drivs till sjuka brott när deras vapenfrihet berövas. Earlys många mord var ert fel, liberala California. "Kan ni leva med det på ert samvete? Det kan ni? Jaja, vilka är då det riktiga monstret?", är antagligen den helt rimliga monologen manusförfattaren höll medan han skrev och självgott tog ett halsbloss från sin cigarr för äga staten (det här var alltså staten 1993, och inte 2018). Den här teorin är för övrigt vattentät, så våga inte ifrågasätta den. Allt som kommer ske är att du ser dum ut och min tes stärks tusenfaldigt. Hur vet jag inte, men det kommer den göra.
Just det, vi borde kanske prata om vad jag tycker om själva filmen också. Så här kommer min långa utläggning över denna bortglömda thriller ur det nu antika 90-talet:
Man kommer för Pitt och sedan stannar man filmen ut för Pitt. Allt är som det ska vara.
Hipp hallå igen kära vänner, nu ska jag berätta någonting som antagligen alla redan vet (men det blir ett helt okej intro, så bear with me). För en dryg vecka sedan hade Mission: Impossible - Fallout slutligen premiär i Sverige. Tom Cruise på 80 år hoppar runt på hustak och kraschar helikoptrar, så självklart har filmen redan blivit en enorm hit och vissa går så långt som att kalla den en av de bästa actionfilmerna som någonsin gjorts. Det är dock inte viktigt, utan det viktiga är att det också är ungefär en vecka sen jag såg Fallout, vilket hade gjort det perfekt att skriva om den då och inte vänta tills nu när alla andra också hunnit se Henry Cavills mustasch själva.
Oavsett hur mycket tid som gått fanns en sekvens i Fallout där Tom Cruise hänger från ett rep på helikoptern han ännu inte själv hunnit ta över kontrollen på, och då kunde jag inte hjälpa tänka på hur långt hela serien egentligen kommit sedan den första filmen 1996. Så många masker, så höga byggnader, så många gånger Tom Cruise verkligen borde dött under inspelningen. Tyvärr började jag också tänka på någonting annat, nämligen en äldre film som det var ännu längre sedan jag såg -Mission: Impossible II. Tyvärr är det också den vi ska prata om idag.
Men Fallout är en väldigt bra film. Gillar du action gör du dig en otjänst genom att inte redan ha gått och sett den.
Mission: Impossible II släpptes inte förra veckan, utan som de flesta av denna världs jobbigaste människor är den nu 18 år gammal. Även om den rent ekonomiskt var en succé fanns det antagligen inte ens då någon som skulle påstå att det här var en actionklassiker, och om det finns någon rättvisa i världen är det ännu färre som skulle göra det 2018.
Nu får jag det att låta som om M:I2 är en av de sämsta filmerna någonsin. Jag gillar den definitivt inte, men så långt skulle jag verkligen inte gå med mitt avsky. Främst skulle jag säga att den är väldigt mycket en produkt av sin tid, och den tiden var, med facit i hand, helt enkelt inte en jättebra sådan för actionfilmen som genre.
Det uppskattas dock att filmen är väldigt öppen med detta redan i ledmotivet (av Limp Bizkit, och ju mindre vi pratar om det desto bättre) som med sitt sätt att vara extremt forcerat "coolt" visar hur väldigt tidigt 2000-tal hela filmen kommer vara (och då pratar jag inte bara om Tom Cruises frisyr och solglasögon). Det går liksom inte att överraskas efter att man hört det, och det gillar jag. Allting M:I2 gör, gör den för att verka så häftig som möjligt, om det så är genom att kasta in ett omotiverat techno-beat lite här och var, låta Tom Cruise klättra på ett berg utan sele (vilket, ska sägas, ser rätt häftigt ut, men inte bidrar någonting till filmen), ha lite random slow motion så fort action dyker upp i bild, eller genom att ha minst en karaktär som drar en backflip (och då gärna också sparka någon på samma gång) i varje scen. Allting omotiverat, och allting på något sätt tråkigt fast det borde vara festligt till tusen. Men varför tråkigt?
Jo, för att det inte finns någon riktig substans i någonting. M:I2 är en tom film. Ihålig, om man så vill. Saker händer, ja, men de händer för att saker måste hända, och allting känns utdraget som om filmen tvunget skulle vara två timmar lång men egentligen inte hade material nog. Och vad leder detta till? Jo, långa sekvenser där man helt enkelt inte bryr sig, men inte för att filmen inte gör det. Snarare bryr den sig nog lite för mycket, och det är där problemet ligger. Det blir en orgie i action med handling då och då, men denna action känns sällan speciellt motiverad utan snarare som ett visuellt spektakel som ofta känns utspelad i en annan film än berättelsen som läggs fram. En bra film hade självklart vävt in sin action i handlingen på ett motiverat och naturligt vis (läs: typ alla andra filmer i den här serien), istället för att på väldigt onaturligt vis separera på båda och på så vis göra sin action ihålig och ofta svår att bry sig om, medan intrigen går framåt för långsamt, för sällan, och helt enkelt inte är intressant. För att skapa en illusion av fartfylldhet (vilket är ironiskt i en film med så mycket slow motion) kände någon galning i produktionen också att filmen kanske kunde bli roligare om man klippte som en galning i varenda scen, så det blir inte bara en ganska innehållslös film, utan också en där man kan knappt vet man tittar på alla gånger. Jag menar, filmen är ju tråkig så A for effort, men jag vill ändå säga att ett reviderat manus varit en bättre idé.
Och skurken sen. Jösses alltså. Sean Ambrose är vår antagonist den här gången, och tanken att han är som Ethan fast ond hade kunnat fungera. Problemet är bara det att Mission: Imposible som serie inte började förstå ens vad karaktärsdjup var förrän tredje filmen, så vad vi har är alltså en väldigt tom karaktär som, likt Ethan, har väldigt realistiska masker (i en film där det känns som att alla karaktärer har minst hundra masker var) för att lura folk då och då, samt kan ta och ge ut hårda smällar. Som om det inte var illa nog har han också kanske den tråkigaste onda planen som någonsin fångats på film: sälja ett dödligt virus för att kunna köpa massor av aktier så han kan ta över ett läkemedelsföretag och bli ännu rikare. OCH SOM OM DET INTE VAR NOG Kändes också som att slutstriden mellan Ethan och honom varade i minst en timme, och även om det kan vara kul att se män i medelåldern slåss i slow motion på en strand en kort stund, så blir det tjatigt ganska fort.
Kanske också att regissören var problemet. Det är John Woo som regisserat M:I2, och även om han är väldigt hyllad för sin Hong Kong-action från 80- och 90-talet samt Face/Off, så är inte riktigt hans stil av hårdkokt action gjord för den spionrelaterade action som Mission: Impossible egentligen bör vara. Jag tänker inte påstå att han alls är en dålig filmskapare, utan att han rent stilistiskt inte var rätt man för den här sortens film. Han drogs verkligen ner här av att tvingas till etablerade regler inom M:Is ramar, och fick utifrån dessa jobba så gott han kunde för att på något sätt ändå göra sin egen film vilket inte riktigt fungerade. Därför blir actionscenerna underliga eftersom de inte passar filmen utan snarare bör läggas in i Woos mer traditionella HK-actionfilmer, och handlingen tveksam eftersom den är skapad utifrån en mall han vanligtvis inte jobbar med och måste vara i en film som egentligen borde haft något mer rakt på än infiltrering, spioneri och twistfyllda planer.
Sen att det här också är en film gjord under den period där rykten om Tom Cruises homosexualitet gick som allra hårdast har nog också gjort en del i hur både hela filmen samt hans karaktär (Ethan Hunt) framställs - något hårdare, mörkare, starkare och mer explicit intresserad av filmens enda kvinnliga karaktär (stämmer bara in på karaktären; filmen bryr sig verkligen inte om henne som annat än lockbete och sätt att skapa drama). Men det är självklart bara en teori från min sida.
Det finns faktiskt saker att berömma M:I2 för, oväntat nog Till exempel blir jag lite imponerad över att någon kände för att ta en så stor risk genom att göra en film helt olik sin föregångare när det ändå fanns en stabil, framgångsrik grund. Jag är medveten om att det här inte låter som beröm, men jag är helt ärlig. Hade inte M:I2 gjorts på det här viset hade serien antagligen inte tagit det steg den tagit mot att bli det sena 2000- och 2010-talets kanske mest definierande actionfilmer (utan superhjältar). Sen är självklart Tom Cruise bra som alltid (och jag är medveten om att han liksom är Brad Pitts onda motsvarighet i verkliga livet och jag därför borde ogilla honom, men det är ju svårt att neka hans talang), och en del action fungerar faktiskt, men i slutändan finns ingenting bra som kan rädda M:I2 från att vara en underlig, dålig röra utan tydlig identitet, och en sista akt som blir så explosiv att den börjar kännas som en parodi av actionfilmer, fast utan någon som helst glimt i ögat. Det stämmer ju förresten på hela filmen. Jaja, jag rekommenderar i vilket fall bara att se den om du vill ha en ganska dålig film, eller ämnar se alla filmer i serien inför Fallout. Annars känner jag att det här är en serie på sex filmer där du kan se vilken av de andra fem som helst och ha en väldigt mycket bättre stund.
Nämnde jag förresten att dialogen också är *mmmmmmm* inte så bra?
Just det: M:I2 kan också ha tidernas onödigaste sidekick i form av en helikopterpilot som, klokt nog, aldrig någonsin nämndes igen i någon senare film.
Halli hallå kompisar, här kommer jag och överraskar med lite Pitt denna härliga torsdagseftermiddag!
Jag antar att jag känt mig lite sinnessjuk på sistone, ty tidigare i veckan kände jag för att se Cool World igen. Varför sinnessjuk, kanske du undrar? Jo, det ska jag berätta för dig. Om läser man mitt nu nästan sex år gamla Pittkalender-inlägg (vilket man inte bör, fyi) som behandlar den blir det fort tydligt att jag
1) inte kunde uttrycka mig i skrift och hade väldigt ytliga + intetsägande åsikter som inte gick längre än "yo my man, det här är dåligt".
2) sannerligen inte gillade vad jag sett.
Samt, och jag tror att det här var ett omedvetet misstag,
Det viktigaste här är alltså punkt 2, även om 1 och 3 har sin charm de också. 2012 gillade jag alltså inte Cool World. Mer exakt skrev jag något i stil med (parafras eftersom 17-åriga Jespers meningar var så dåligt formulerade att jag helst inte kopierar in dem här) "allt är dåligt!!! 1/5". Så kanske "avskydde" är ett mer passande ord. Oavsett styrkan i min aversion, så väcker det här en ganska rimlig fråga om varför i hela fridens namn jag skulle vilja se någonting jag ogillade så mycket en gång till.
Svaret på denna roliga klurighet kan jag väl inte ärligt påstå mig säkert besitta. Jag antar väl att det bara gått nog lång tid för att jag skulle känna mig redo att kastas in i galenskapen som är Cool World på nytt. Till viss del känner jag också att min åsikt om många filmer som sågs runt den här åldern har skiftat en hel del på senare tid, så det hade väl inte varit mer än rättvist att se om filmerna jag sågat allra hårdast verkligen är så usla som unge herr Jesper påstod.
Sen tänker jag ju också att jag vill skriva om varje Pittfilm här på bloggen, så förr eller senare hade jag varit tvungen att se Cool World ändå. Men det är kul att ha en lite djupare orsak ibland.
Jag förstår att det där introt kan verka som början på ett "I was blind, but now I see"-inlägg där jag bara maler på om hur fel jag en gång hade, så det är bäst att jag säger det här redan nu: Cool World är definitivt inte en bra film. Jag sa det då, och även om jag inte känner riktigt samma hat 2018 som 2012, så säger jag det fortfarande. I just den här filmens fall måste vi däremot börja med att prata om varför den blev som den blev, innan vi kan gå vidare till varför jag ogillar det som är.
Cool World är, för den som mot förmodan inte vet, regisserad av Ralph Bakshi, känd för sina många tecknade filmer riktade mot en vuxen publik (som Ralph the Cat, American Pop och Fire and Ice), med en väldigt säregen stil där den tecknade barnfilmens regler (eller brist på dem) gäller, men karaktärerna ofta beter sig precis som i verkliga livet. Det blir satir på ett sätt som man sällan ser på film, och visuella metaforer som genom att vara tecknade kan bryta mot alla naturens lagar och ibland väl ärligt talat är rätt smaklösa, men samtidigt också väldigt effektiva. Tänk Banksy, men inte lika basic/tröttsamt, och antagligen dubbelt så skevt samt ett nästan ständigt budskap om att människor bara borde bete sig bättre mot varandra.
På samma gång bör han inte så enkelt placera i ett fack, för även om han hade en stil han var känd för, så fanns också väldigt annorlunda filmer här och där i karriären, som den tecknade Sagan om Ringen från 1978 där endast den säregna, rotoskopiska animeringen (att, bildruta per bildruta, teckna över ett verkligt tings rörelser) avslöjar honom.
Cool World skulle från början vara en av dessa, mer ovanliga Bakshi-filmer; en skräckfilm där en riktig människa (spelad av Brad Pitt, som verkar vara den enda som blev kvar av ursprungsidén ända fram till slutgiltiga filmen) får barn med en tecknad, och deras underliga hybridbarn kommer till den verkliga världen för att mörda pappan som övergav henne. Nu blev det dock inte den här filmen som gjordes. Nej, nej, nej. Efter att produktionen påbörjats såg nämligen filmens producent, Frank Mancuso, Jr., till att få manuset omskrivet bakom Bakshis rygg. Skälet till detta ska ha varit att han, efter att ha producerat flera av Friday the 13ths uppföljare, ville jobba med annat än skräck. Bakshi var inte helt nöjd med detta, men tvingades fullfölja filmen med detta nya manus eftersom han redan skrivit på kontrakt med Paramount.
Dock, och nu är det främst mina åsikter som kommer upp till ytan, är det lite oklart vad av det här som stämmer, eftersom det faktiskt finns storyboards från originalfilmen, och det är självklart lätt att säga "det här är från originalfilmen" i efterhand, men jag vet faktiskt att de är det. Anledningen är att de nämner en karaktär vid namn Debbie Dallas (ett namn baserat på Debbie Does Dallas, en av de mest kända porrfilmerna någonsin, och trots att det här är en blogg som stoltserar med sin Pitt inte en film som kommer nämnas mer än i denna parentes) istället för Holli Wood som hon fick heta i senare versioner av filmen. I dessa ser filmen snarare ut att vara noir än skräck, vilket den väl också hade någon slags ambition att vara i senare manusrevideringar. Jag måste självklart anta att det som sägs om skräckfilm är sant eftersom det är vad som nämns i flest texter om Cool World, men det kan vara värt att ändå ha detta i åtanke, och då tänka sig att det nya manuset kanske inte var så extremt olikt som har påståtts.
För att hålla oss till den officiella historien dock: Det här nya manuset - som verkar ha skrivits oerhört fort - handlade istället om en man (nu spelad av Willem Dafoe istället för Brad Pitt, i vad som kan vara tidernas rimligaste like-for-like recasting) som skapade en egen (tecknad) värld, och på något vis blev fånge i sin egen skapelse, alternativ besatt av den. Inte helt lätt att veta baserat på beskrivningar som kommit fram. Från vad jag kan snappa upp här var filmen fortfarande strikt barnförbjuden, och från vad Bakshi på senare år avslöjat ändå en film han tyckte om att teckna, även om handlingen inte var hans.
Nu kan det vara läge att bli lite källkritisk, eftersom följande är både min teori och information från en blogg där en animatör beskriver någon slags jobbintervju för Cool World med Bakshi. I vanliga fall skulle jag inte ta med någonting så osäkert alls, men känner lite att ingen människa någonsin skulle hitta på en Cool World-anekdot. I denna beskriver Bakshi sin handling som någonting relativt annorlunda från alla beskrivningar jag sett av manusrevideringen, mer lik den slutgiltiga filmen. Bakshi beskriver det som:
"This guy here," Ralph begins, pointing to an illustration of a sullen man slouching in a chair , "He's live action. He's a cartoonist. He goes to jail. We got William Dafoe to play him." No typo, he called him "William".
Ralph continues, pointing to some color artwork "While in jail, he draws a place he calls Cool World. It's his fantasy. He goes there in his mind. He's live action, Cool World is all animation." The plot thickens as he presents an illustration of a cartoon woman who is every teenage boy's wet dream. "In Cool World, he meets her." he says, "She wants to be a real person." Ralph then holds his finger up, indicating here comes the twist, then points back to Dafoe's character. "Now he.....wants to fuck her." he says, with a nuanced emphasis on the word 'fuck'. "And in the end....he does fuck her."
Vi kan anta att det här var innan inspelningen påbörjats, helt enkelt på grund av att mötet tog plats 1989 och Willem Dafoe faktiskt aldrig hade någon roll i den faktiska filmen, utan av oklar anledning byttes ut mot Gabriel Byrne. Oklart varför, men med vetskap om året gissar jag på att Dafoe drog sig ur kort efter för att istället medverka i Cry-Baby och Wild at Heart1990. Med facit i hand var det rätt beslut. För övrigt verkar Bakshi vara en riktigt jobbig person att arbeta med, baserat på denna historia, och definitivt en typ med tendens att överdriva. Kanske inte bara var hos producenten som problemet låg.
Men tänk, det var inte slut där! Jag vet så mycket som att Drew Barrymore ursprungligen skulle vara med i Cool World, men jag tänker gissa att Mancuso, Jr. av någon anledning sa nej till detta, så istället fick Kim Basinger hennes roll. Inget problem i sig, utöver att hon var minst 15 år för gammal för rollen och bad Bakshi göra om filmen för en yngre målgrupp så att - och det här är bland det konstigaste jag hört men också tydligen sant - hon kunde visa den för barn på sjukhus. Det här var alltså när de hade spelat in ungefär halva filmen (och kanske främst en konstig sak att be just Ralph Bakshi av alla människor om), och förståeligt någonting Bakshi sa nej till, men som producenten, självklart, höll med Basinger om.
Så det blev som det blev, vilket vid det här laget var standard med den här produktionen. Dock ingen förändring i manuset såvitt jag vet och vad som egentligen offrades är oklart, men gissningsvis handlade det främst om censur av det tecknade materialet. Med denna historia i bakhuvudet och det faktum att Paramount tröttnade på Cool World och började prioritera andra filmer blir det ganska tydligt att det här tvånget till att göra en tamare film förstörde all motivation att också jobba på den, vilket då vackert för oss in på min kritik.
Det stora problemet med Cool World är känslan att ingen egentligen bryr sig. Det fanns inget val annat än att göra den, men när alla som är där hellre vill vara någon annanstans märks det ganska tydligt. Inte minst märks det i utförandet av handlingen, som jag antar lider av att ha reviderats för mycket och att folk inte brytt sig om att korrekturläsa nog bra, för det här är, milt uttryckt, obegriplit. Fast missförstå mig nu inte - jag vet exakt vad som händer under hela filmen, men jag är aldrig riktigt säker på hur eller varför. Och för varje sak som händer påbörjas en snöbollseffekt fylld av frågetecken.
Låt mig ta ett exempel: filmen börjar 1945 med att Brad Pitt återvänder till sin mamma efter att som soldat deltagit i andra världskriget. De åker iväg på hans motorcykel, men blir påkörda och modern dör medan Brad inte verkar ta någon fysisk skada alls, men olyckligt nog drabbas av en PTSD-psykos (någonting som verkligen sticker ut i en film som denna) innan en tecknad doktor kommer och leder in honom till en annan dimension - Cool World. Den här sekvensen nämns aldrig igen under hela filmen, utöver som en ful flashback när Brad (somförresten heter Frank i filmen, men det bryr vi oss inte om under detta tak) är med sin flickvän och minns sin mamma, vilket i sig är... obekvämt.
Konstigare blir detta av att Cool World är en serie skapad av Jack Deebs (Gabriel Byrne), drygt 40 år senare, vilket bör innebära att detta möte mellan tecknad och Brad borde vara omöjligt, om inte tiden fungerar annorlunda i Cool World-dimensionen (vilket aldrig nämns, även om så vore fallet) vilket skulle väcka många andra frågor. En som kommer oavsett linjär tid eller inte är däremot varför de tecknade typerna kände att de behövde en otecknad Brad Pitt med hjärnspöken som polis för att upprätthålla världens enda regel - att människor inte får ligga med tecknade ("Noids do not have sex with doodles" som Brad själv så vackert uttrycker det), vilket måste innebära att det här varit ett stort problem.
Men varför är det ett problem? Jo, för att en doodle (den tecknade) som ligger med en noid (människa) blir noid själv, och även om inte det i sig är dåligt så kommer de interdimensionella barriärerna brytas ner (vad nu det ska betyda) om denna nygjorda noid träder in i människans värld. Oklart hur dessa resor går till, men tydligt är åtminstone att bara doodles vet hur det går till.
Självklart händer det att DEN ENDA REGELN bryts mot, och låt oss tänka på detta en sekund. Cool World är inte bara en film där en verklig man ligger med en tecknad kvinna, utan en film vars intrig helt och hållet står och faller på att en verklig man ligger med en tecknad kvinna. Blir lite extra obekvämt, precis som med Brads moders-flashback, att det är Jack och Holli som gör det eftersom han är hennes skapare och därför kan ses som förälder. Det finns kanske en djupare Oidipus/Elektra-aspekt till Cool World som jag inte tidigare tänkt på, och efter den här meningen kommer se till att aldrig tänka på igen. Och det här ville alltså Kim visa på sjukhus. Visserligen kunde hon ju inte veta att den slutgiltiga produkten inte skulle vara lämplig för någon publik alls, lika lite vuxna som barn.
Nu har jag gett en väldigt ytlig, om än kanske lätt förvirrande, summering, och i vanliga fall skulle jag säga att den var nog för att fälla en film, men i Cool Worlds fall är det i en mer detaljerad synopsis som allting kollapsar in i sig själv. Under hela filmens gång såg jag utifrån ungefär två lägen - antingen ställde jag mig frågandes till varför någonting hände, eller så spolade jag tillbaka någon minut för att se om det fanns någonting jag missat - men nej. Jag hade sett allt, och problemet låg i filmen själv. Cool World har inga fasta regler den konsekvent följer, utan gör allt den kan för att bara nå till ett slut, hur dåligt berättandet än kan tänkas bli. Nya saker introduceras hela tiden för att skapa intrig och hålla filmen flytandes (trots att den i själva verket sjönk för ett bra tag sedan), och karaktärer väljer att undanhålla viktig information eller en speciellt förmåga tills de befinner sig i de mest kniviga av stunder (antagligen på grund av att manusförfattarna inte kunde skriva sig ur sitt problem på ett bättre sätt, och därför hittade på en ny regel att förhålla sig till som kunde lösa allting).
Vi får aldrig heller riktigt veta någonting om någon eller varför de gör som de gör, vilket gör både noids och doodles precis lika tvådimensionella. Varför vill till exempel Holli Would bli noid, åka till riktiga världen och sedan ta "the Spike of Power" (som bara råkar vara typ ett spjut på ett hustak i Las Vegas och täcker vår värld med onda doodles när den avlägsnas från där den sitter)? Vem vet. Inte jag i alla fall.
Sen finns det väl egentligen inte nog mycket handling för att täcka en film på drygt 90 minuter. Det känns till exempel som att 10% av filmen är scener där Holli Would, Kim Basingers karaktär, dansar. Visserligen väldigt välanimerad dans (rotoscoping garanterar trots allt det), men den tillför inte direkt någonting alls. Några extremt ointressanta eskapader med irriterande doodles dyker också upp här och var.
Och, alltså, med tanke på att Roger Rabbit använde sig av samma kombination av tecknat med spelfilm och kom ut fyra år tidigare kan det inte ses som annat än ett misslyckande att Cool World gör det så extremt mycket mindre övertygande. Skådespelare - tyvär främst Brad Pitt (men han kan skylla på att den kostym han tvingats ha på sig för filmen var ungefär dubbelt så stor som honom och tyngde ner hans skådespelarförmåga) - tittar alltid lite bortom doodles de tittar mot eftersom det inte riktigt finns något djup, och inklippningarna är extremt tydliga (på bilderna jag använder här kan de kanske se helt okej ut, men när man ser dem i rörelse sjunker trovärdigheten som en sten). Filmens bakgrunder är dock extremt välmålade (s.k. matte paintings, som, intressant nog, verkar vara en av få aspekter som Bakshi själv inte jobbade på), men all rekvisita och mer lösa delar av kulisserna ser inte ut som annat än målad kartong, och om inte, tja, ungefär allting annat i filmen förstör illusionen av tecknat ihop med verklighet så gör dessa verkligen det.
Vidare känns det som att Cool World aktivt försöker jävlas med sin tittare. Definitivt kopplat till den turbulenta produktionen valde Bakshi att inte ge sina animatörer filmens manus, utan sa till dem att bara animera vad de kände för. Jag antar då att han animerat allting kopplat till den faktiska handlingen, eftersom det ändå går att hänga med i vad som händer, men det märks att det rått viss anarki. I varenda scen händer nämligen någonting galet i både bakgrunden och förgrunden, och eftersom det är saker ej kopplade till handlingen är det sjuka grejer som ingen karaktär överhuvudtaget reagerar på, och som verkligen distraherar från vad som faktiskt pågår i filmen. Välanimerat och i regel rätt snyggt tecknat också, men det var svårt att inte känna sig lite attackerad från alla håll under typ varenda scen i Cool World-dimensionen.
Ganska bra sätt att sammanfatta Cool World egentligen - en känsla av att bli attackerad. Fast värre ändå. Det är som att attackeras inne i en feberdröm jag inte kan vakna upp från. Jag menar det här som någonting negativt, men på sätt och vis kan jag tycka att det är en upplevelse värd att ha. Det finns liksom ingenting likt Cool World, på gott och ont (mest ont). Jag skulle inte rekommendera den till absolut någon alls, men... eller alltså, nä. Se den inte. Jag tänkte att jag hade något bra att säga till en väldigt liten målgrupp, men insåg sen att det nog är bäst om bara jag ser den. Och att jag aldrig gör det igen.
Nu kanske det ändå låter som om jag hatar Cool World lika mycket som förr, men det gör jag inte riktigt. Till exempel tycker jag inte att den egentligen någonsin är tråkig, och de tecknade delarna ser väldigt bra ut när de slipper kombineras med spelfilmsmaterialet. Trots hur jobbigt det är kan jag inte heller säga att jag någonsin varit med om någonting liknande i andra filmer, vilket ju måste vara värt någonting.
Små vinster, visst, men vinster likväl. På samma gång har Cool World dock vad som mycket väl kan vara, utan någon som helst överdrift, tidernas sämsta slut, och när jag tänker på det känner jag lite ignorera dessa små vinster, men jag vill verkligen ha någonting positivt att säga i denna storm av tråkigare åsikter.
Om någon förresten undrar vad jag tänker om Bakshis originalidé tror jag att gräset i regel är grönare på andra sidan. Visst, nog hade det säkert var en mer sammanhängande film med någon som bryr sig, men av erfarenhet litar inte jag på Ralph Bakshi som någon jättestark berättare av sina historier, premissen kändes egentligen dummare än det som blev (nu snackar vi alltså endast premissen), samtidigt som effekterna och kartongkulisserna av allt att döma även varit med där. Enda skillnaden hade nog varit att vi suttit här med ett kanske aningen mer positivt inlägg, men utan några ursäkter för varför vissa saker blev som de blev.
Och det var det, antar jag. Cool World. Mastodont-inlägg. Åtminstone känns det så för mig som skrivit det. Nästa gång blir det förhoppningsvis kortare, men samtidigt inte. Ibland är det kul att ha någonting att säga också. Hur det än blir så hörs vi då!
Fast vänta nu här, det konstigaste är inte över än. Man tänker sig att man är säker från Cool Worlds galenskap så fort eftertexterna börjar rulla, men det är nog först här gemene tittare kommer börja ifrågasätta sina egen mentala hälsa. Man är nöjd och belåten med livet eftersom filmen äntligen är slut och man börjar slappna av lite, låter eftertexterna rulla på.
Men så hör man någonting. Det är en låt, uppenbarligen, men man tänker att det antagligen bara är någonting halvtaskigt skrivet av en random b-artist för de småpengar som blev kvar av filmens budget. Plötsligt kommer dock sången och man tänker "det där låter ju verkligen som- eller nä, det är ju omöjligt.", men ju mer man lyssnar, desto säkrare blir man. "Inte en chans- men det är ju-eller...?" förhandlar man med dig själv, men förr eller senare kommer man tvingas inse sanningen.
David Bowie har skrivit och spelat in en låt helt och hållet för bruk i Cool World.
Det är så konstigt att jag nu, flera dagar senare, har svårt att ta in det. Drygt tre år efter att han överhuvudtaget släppt någon ny musik valde han alltså att göra sin återkomst genom att dyka upp i eftertexterna av vad som antagligen är 1992 år sämsta bland filmer med medelhög budget. Och det är inte en dålig låt heller! Visst, Real Cool World är inte fantastisk på något sätt, men till skillnad från ungefär allting annat filmen har att erbjuda kan jag ju ärligt säga att den är bra. Känns inte som någonting som bara kastades ihop kvickt över en hög med pengar, om jag säger så.
Sen är det också jättekonstigt att det till Super Nintendo gjordes ett Cool World-spel (dock inte riktigt lika bisarrt). Det är väl det jag får skriva om i nästa inlägg och på så vis aldrig någonsin bli klar med Cool World. Men det är då, och nu är nu, och detta nu innebär att inlägget är slut på riktigt den här gången. Farväl, kära du som läst så långt, alternativt du som direkt hoppat ner till slutet och inte förstår någonting av vad jag pratar om. Ni uppskattas båda två.
Det finns en scen mot slutet av Lady Bird där filmens eponyma huvudperson berättar om hur känslosam hon blev första gången hon körde runt i sin hemstad. Utan rätt kontext och konnotationer tillför den här scenen egentligen ingenting, utöver att den är en fin liten stund mellan mor och dotter.
Men låt oss gå djupare in i situationen. Tänk dig att du kommer från en mindre stad. Tänk dig att du är uppväxt i ett hushåll där det inte funnits speciellt mycket pengar, och det därför inte funnits speciellt många möjligheter att resa bort till andra platser. Även om den här staden är liten blir den praktiskt taget hela din värld, och majoriteten av dina minnen utspelar sig här.
Men förr eller senare växer du upp. Kanske skaffar du körkort, kanske flyttar du till en annan stad. Den stora värld du levde i känns plötslig jätteliten, och även om det finns någonting behagligt i den vetskapen sköljs du också av en en våg som säger dig att livet är bra, antagligen bättre än då, men det kommer aldrig någonsin vara detsamma igen. Den lilla stad du växte upp i börjar faktiskt upplevas som liten, och på samma gång som den inte känns lika speciell längre, upplevs den på samma gång som mer speciell än någonsin. Varje liten aspekt du betraktar skapar en nostalgisk känsla över det som en gång varit, och som du aldrig kan uppleva igen. Den här världen du lever i nu är en annan, en som både är mer och mindre okänd på samma gång. Trygghet och rädsla hand i hand, men främst en glädje över att det som fanns då på sätt och vis alltid finns kvar, även om du själv har förändrats.
Och du känner dig tacksam. Mot slutet ville du antagligen bort härifrån, men nu känner du dig ändå tacksam över det enklare, det mindre. Världen där ute är stor och fantastisk, men inom detta lilla universum känner du till alla gatuhörn, alla små stigar som egentligen inte leder någonstans. Kanske är det inte så spännande längre nu när referensramarna vidgats så, men vad som än händer kommer det här alltid vara hemma.
Jag kan ibland känna att film som konstform i regel har ett lite orättvist rykte om att främst vara eskapism från vardagen. I vissa fall stämmer detta, uppenbarligen, men för mig handlar riktigt bra (möjligtvis att jag menar betydelsefull här) film snarare om att konkretisera de känslor man har inom sig. De känslor som är alltför abstrakta för att man på egen hand ska kunna bena ut varför man egentligen känner dem, eller vad de riktigt innebär. Och det är därför vi samlas idag, inom denna digitala filmkyrka, för att prata om Lady Bird, men kanske också om film och livet i största allmänhet.
Det är för övrigt okej att byta ut "du" mot "jag".
Vanligtvis brukar jag summera en films handling inför en recension, men jag tänker nog att jag avstår från det idag. Det är inte så att Lady Bird omöjligt kan beskrivas, verkligen inte. På många sätt är den en ganska normal coming of age-film med de komponenter som måste inkluderas där. Vi snackar humor, konflikter, pinsamma situationer, försök att passa in, vänskap, tonårsångest, dåliga förhållanden, bättre förhållanden och känslomässig katarsis. Allting finns där, men ingen skulle tjäna på att jag berättade om det i någon större detalj.
Saken med Lady Bird är denna: trots att den på sätt och vis är väldigt standard påminner den inte om någon annan coming of age-film jag har sett. Det en normal film i genren skulle visa klipper Lady Bird bort, och de "onödiga" stunderna mellan scener som en normal film skulle klippa bort väljer Lady Bird att visa. Det finns ett traditionellt narrativ här, ja, men eftersom filmen tar sig sådana friheter med vilka stunder som ska visas och inte blir det till stor del implicit. Det vi lämnas med är en skildring av en enskild persons liv under en speciell tidpunkt, och istället för att riktigt bena ut exakt vad som har hänt i luckorna, eller fundera på vad som händer i de många bihandlingar filmen etablerar men aldrig avslutar (eftersom alla livets kapitel inte kan få ett slut inom en viss tidsram) mellan scener kommer den bästa upplevelsen ur att bara hänga på resan och gå dit karaktärerna går, uppleva det de lever. Acceptera att fiktionen för en kort stund kan bli din verklighet, och känn snarare än reflektera.
Anledningen till varför man överhuvudtaget kan göra sig så öppen för att ta emot det en film ger ligger självklart i arbetet runt den, så jag behöver väl knappast säga att Lady Bird är en väldigt välgjord film, ända från (debut)regissören och manusförfattaren Greta Gerwigs arbete att återskapa ett trovärdigt, tidigt 2000-tal med lika trovärdiga karaktärer, till skådespelarprestationerna i synnerhet från Saorsie Ronan som Lady Bird och Laurie Metcalfe som hennes mamma. Det otroliga modet att skriva en film med så bristfälliga karaktärer som och låta dem göra misstag utan att dem egentligen lär sig någonting av dem, och viljan att bli bättre utan att förmågan finns där. En extremt realistisk skildring av ungdomen, som delar film med scener som gränsar till det absurda. En förälders totala ångest när de ser sitt barn kämpa sig genom livet och det inte finns någonting de kan göra för att hjälpa till. Det faktum att absolut alla som ser filmen kommer vilja ringa sin mamma när den är slut. Det finns egentligen så många små aspekter jag skulle vilja prata om gällande Lady Bird, men på samma gång är det en film jag uppenbarligen tycker väldigt mycket om, och därför gärna vill att folk går in med så lite förkunskap som möjligt. Så jag måste lägga band på mig själv, runt tusen ord in i texten.
Nej vänta, måste säga en sak till: fantastiskt klippt.
Äsch, en sak till: smart, och väldigt medveten om det.
*
Kanske bäst att jag dämpar stämningen lite innan vi rundar av det här. Utifrån mina premisser är Lady Bird är en fantastisk film, men i och med att den egentligen är extremt klichéartad och ibland kanske lite för bekväm med sig själv krävs det i stort sett att man ska kunna känna för/identifiera med vad som händer i handlingen. Det är ju tydligt att jag kan göra det, men det är inte lika självklart för gemene man. En bra film är självklart en bra film, men det är ju en subjektiv sak, och med en film som Lady Bird krävs nästan rätt situation, och rätt livserfarenheter för att den verkligen ska kunna uppskattas fullt ut, för utan den känslomässiga kopplingen blir bristerna självklart tydligare. Kan också vara ett plus att ha en uppskattning för coming of age för annars kommer det här bli en, milt uttryckt, jobbig upplevelse. Är du någon som kastar runt uttrycket "pretentiös" som kritik mot en film kommer det också finnas en hel del att störa sig på här.
För min del, däremot, ligger det största problemet i att Brad Pitt inte har någonting med filmen att göra.
Den fjortonde oktober 2012 - som av en händelse samma dag jag fyllde 17 år - fick världen för första gången höra denna parfymdoftande, mångbottnade gåta. Vad försökte den säga? Varför uttrycktes den av Brad Pitt i ett rum med så ojämnt ljus? Var han förälskad i en chanelflaska? Precis som många andra har jag funderat på dessa frågetecken (samt många fler) i snart sex år nu, men hur mycket tid jag än lägger på det börjar det vara dags för mig att inse faktum: jag kommer aldrig hitta ett tillfredsställande svar.
Låt mig ta tillbaka en bit av det där förresten. Jag är den enda i hela världen som funderat på detta, medan alla andra hånat Chanels nu klassiska reklam varje vaken stund de har. Som ni har. Just det, jag dömer er, alla ni som läser. Ni är del av problemet. Det är dock inte det speciellt konstigt, måste sägas. Det här är trots allt en obegriplig reklam där en man ska göra reklam för en produkt riktad mot kvinnor, genom att säga ord som möjligtvis går att koppla ihop till sammanhängande meningar som med en hel del vilja möjligtvis säger någonting. Dessutom verkar den helt vara filmad i någons källare, utan att någonsin klippa bort från Brad Pitt som inte riktigt ser ut att veta var han är eller hur hans liv kunnat leda till detta. Addera allt det här med det faktum att hela den här nonsensfyllda reklamfilmen tar sig själv på så EXTREMT stort allvar, så måste jag säga att jag förstår hånen och alla tusentals parodier (av väldigt varierande kvalitet), det gör jag verkligen. Jag tycker bara att det här är en reklam som förtjänar lite mer allvarlig analys än vad många gett den (P.S. det här kan vara den dummaste meningen jag någonsin skrivit).
Då var det sagt, tillbaka till att prata om mig. I sex år har jag alltså, helt ensam, arbetat hårt på att hitta en mening i allt det här, men jag tror tyvärr att jag nått vägs ände. Det är som om någon tänkt "Jesper kommer lägga fram många rimliga teorier under de nästkommande åren, så det är bäst att vi ändrar lite i en replik så att han har fel varje gång. HAHAHA!!!", så det är lika bra att jag ger upp. Kan också vara så att jag blivit paranoid och galen över min bristande förmåga att analysera parfymreklamer.
Antagligen är det till viss del så, fast främst ligger nog problemet i att vi alla gett Chanel både för mycket och för lite cred. Egentligen är nog hela den här affären ganska enkel, och reklamen mer dum än för svår för min veka hjärna. Min högst kvalificerade gissning är att Chanel kände "Hm, vi har Brad Pitt, vårt första manliga ansikte utåt för Chanel N°5" och att själva reklamen i övrigt inte spelade så stor roll. Åtminstone känns det väldigt rimligt. Chanel är nämligen ett av världens största modehus, och N°5 typ den bäst sälja parfymen någonsin, så tekniskt hade de antagligen kunnat göra precis vad som helst utan att det vare sig skulle höja eller sänka deras inkomster på en märkbar nivå. De har namnet, trovärdigheten och sin historia. Det här är inte någonting nytt folk stöter på. Så varför överhuvudtaget ge Brad Pitt sju miljoner dollar för att säga någonting Djupt™i en halvminut? Svaret här ligger nog mer i reklambranschen i sig än hos Chanel själva.
Först och främst måste vi såklart vara varse om att reklamer aldrig säljer produkten i fråga, utan snarare är det oftast en känsla du köper. Parfym är en något abstrakt och väldigt subjektiv sak att sälja in (vad kan man liksom säga annat än "den luktar bra!"), men i regel kan vi säga att du köper åtråvärdhet/sex appeal på flaska. I det här fallet skulle jag däremot säga att Chanel försöker sälja en in image, och precis som med till exempel bilreklam är det inte konsumentens image, utan deras egen. Vi snackar liksom om världens 87:e största företag (större än det låter), så de har inte direkt några problem att kasta bort pengar på något av det här slaget. De bygger upp en känsla av lyx där de kan få vem de vill att göra reklam för dem, och i och med att N°5 är så populär och faktiskt inte oerhört dyr heller att en aspekt av den här imagekänslan kan färga av sig på konsumenten som kanske inte tror sig kunna få en Pitt, men däremot "wow, jag, gemene random person, kan använda den här produkten stjärnorna älskar!", vilket är en känsla som definitivt inte bör underskattas.
Om det här är en reklam som faktiskt ger den effekten på sin tittare är väl däremot lite tveksamt, för även om parfymreklam i regel är ett väldigt underlig medium i sig så brukar det finnas en audiovisuell flärd där för att kunna lura tittaren från att riktigt tänka på hur underligt allting är. Här har vi bara Brad Pitt som säger underliga saker och inte riktigt mer än så, och när hjärnan inte stimuleras av de snabba klippen, starka färgerna, musiken och den ibland oväntat gripande handlingen, så kan man inte riktigt tänka på annat än att det här faktiskt är ganska bisarrt. Jag menar, den här reklamfilmen (vad dagens inlägg än kan hinta om så gör Chanel i regel typ bäst reklam av alla) för Chance Eau Vive är inte direkt mer normal, men är samtidigt en mer välgjord reklam som distraherar från det den ska distrahera från, och därför blir väldigt mer lyckosam. För att inte tala om att den tydligt visar vad den gör reklam för hela tiden, och därför inte bara ger en bättre och mer positiv bild av företaget än Pittreklamen någonsin kunde göra, utan också kan sälja en produkt.
Vad vår reklam dock gör är att den får folk att prata, och ger Chanel uppmärksamhet från alla håll. Visserligen är det i negativ bemärkelse, men diskussionen runt detta fenomen gav också möjligheten att öppna upp mångas ögon för den här produkten och jag lovar, LOVAR, att det i denna tid vi lever fanns personer som köpte åtminstone en flaska N°5 av helt ironiska skäl. Jag tror ärligt talat inte att det här var poängen alls; jag är, som sagt, ganska säker på att den finns mest för att säga "yo, vi är Chanel och vi har pengar nog för att få Brad Pitt att säga strange shit", men jag tvivlar på att de, sex år senare, mår speciellt dåligt över vad den blev.
Dock måste en intressant sak sägas, och det här är någonting folk aldrig riktigt pratar om. Det finns faktiskt en till version av denna reklam som aldrig riktigt slog igenom på samma sätt. Konstigt nog, måste jag säga, för det här känns onekligen som en mer färdig version, där man som tittare alltså kan luras bort lite från Brad Pitts trams, och produkten ställs i centrum hela tiden vilket faktiskt gör förvirringen lite mindre (även om den, som tidigare nämnt, egentligen inte är det som säljs). Jag skulle väl säga att den främst säljer en känsla av surrealism, men till skillnad från den första finns ett tydligare sexuellt uttryck här. Verkligen ingen perfekt reklam, men den gör jobbet extremt mycket bättre och hade på samma gång aldrig kunnat bli lika populär. Tveksamt då om den verkligen gör jobbet bättre då, antar jag, men den är åtminstone en bättre kortfilm och antagligen närmare vad Chanel från börjat tänkt sig.
Du kanske trodde jag var färdig där? Haha, självklart inte, vi har ju inte pratat om vad Brad Pitt riktigt försöker säga än. Precis som med en riktigt bra David Lynch kommer vi aldrig kunna ha ett säkert svar på detta, men det kan vara kul att försöka hitta sin egen klarhet mitt i livets dissonans då och då. Ibland är det också fruktansvärt.
Efter att ha sett detta konstverk till reklam 9052118 gånger är min enda gissning att det här på en onödigt avancerad som sjukt basic nivå handlar om en Brad Pitt som stöter på Chanel N°5 i och med att det är en produkt kvinnorna han haft något slags förhållande använt. De har försvunnit ur hans liv medan N°5 alltid kommer tillbaka. Problemet här är ju att det inte nödvändigtvis är en positiv sak, och att det dessutom blir väldigt mycket att, och ursäkta min heteronormativitet här, göra reklam för en produkt riktad mot kvinnor, men med ett budskap som ska locka män att köpa produkten. Jag misstänker dock att vem som än skrev det här manuset inte riktigt tänkte så långt, och istället föreställde sig att det förflutna i det här fallet bör ses nostalgiskt, och att N°5 då väcker minnen av De Goda Stunderna™. Jag kan ha helt fel, jag har antagligen helt fel, men ärligt talat kan jag inte komma på någonting annat. Jag vet att jag som Pittdoktorand borde ha ett säkrare svar, men tyvärr är den här reklamfilmen så underlig att det nog aldrig kommer vara möjligt. Det här är ett lite sorgligt sätt att avsluta ett inlägg på, men vad ska jag säga liksom? Vi har alla begränsningar, och Brad Pitt är bäst av alla på att avslöja dem.
