Once Upon a Time in Hollywood (2019)

Jag har inte direkt någon käck inledning på lager idag, men det käns lite abrupt att hoppa in i själva recensionen direkt, så... tja, jag vet inte riktigt. Det här kanske? 

Trodde undrens tid var förbi 

"Det blir inga fler" 

Tänkte jag alltmer

Sen slogs Brad Pitt mot Bruce Lee

Nej, snälla, stäng inte fliken. Vi börjar om. 

Hej igen!

...

Jösses vad längesen det var jag skrev någonting om allas vår favoritskådespelare senast. Ärligt talat har motivationen bara inte riktigt funnits där de senaste (dryga) åtta månaderna. Jag fattar att det kan låta sjukt, men faktum är att jag, Sveriges (kanske världens) allra främsta Pittolog helt enkelt inte kände något sug att skriva mer.

Fram tills nu då, uppenbarligen. 

Det har kanske inte undgått någon som helst, men Brad Pitt är alltså med i Quentin Tarantinos nya film Once Upon a Time in Hollywood, och även om jag alltså inte direkt velat skriva om honom den senaste tiden så ser jag det självklart som min eviga plikt att se varje ny Pittfilm som släpps. Medan jag såg denna mycket, mycket långa film kände jag  dock sakta men säkert hur en lust kom tillbaka till mig. När eftertexterna väl rullade kunde jag konstatera blott en sak: lusten att orera om Pitt var återfödd.

Så nu, efter en mycket kort backstory, är vi här - den tjugonde augusti detta herrens år 2019 - och skakar liv i ett lik som nog inte själv ens hunnit märka av att det dött.

Det finns en scen i OUaTiA (en stark förkortning) där Brad Pitt av storymässiga skäl tar sig till Mansonfamiljens ranch, och vad som följer är stundtals den mest spännande scenen jag sett sedan Jake Gyllenhaal gick ner i en källare. Den är tight klippt, snyggt filmad, har diegetisk musik som används till snudd på perfektion, och lyckas dessutom på något sätt vara ganska rolig tack vare en otrolig dominant Brad Pitt. 

Det här är långt ifrån första gången i filmen jag tänkte detta, men kanske första gången det verkligen slog på allvar vilket oerhört välgjort hantverk jag tittade på. Tyvärr följdes detta ganska kvickt upp av en annan tanke.

"Varför pågår det här så länge?" 

Låt oss backa tillbaka det dramaturgiska bandet för lite kontext. Tänk dig detta: Året är 1969. Galet koncept, jag vet, men tänk dig även detta: Leonardo Dicaprio existerar och är den avdankade (fiktiva) tv-skådespelaren Rick Dalton, som vid sin sida ständigt har (Brad Pitt, och även han fiktiv) stuntmannen Cliff Booth. Tillsammans gör de saker, och ibland dyker också Margot Robbie upp som (den högst verkliga) skådespelaren Sharon Tate för att njuta lite av livet, ovetandes om att hon senare samma år kommer bli mördad av medlemmar ur Mansonfamiljen i deras försök att starta ett apokalyptiskt raskrig.   

Q: Låter det här som en lite diffus och ganska dålig beskrivning av en films handling?

A: Antagligen, men grejen med OUaTiA är väl att storyn i sig inte spelar jättestor roll. Den är mest en ursäkt för Tarantino att vältra (och som man vältrar. Jösses vilken snygg film med tillhörande licenssoundtrack) i 60-talsestetik och dåtidens Hollywood, vilket ärligt talat gör för en ganska skön film. Jag vill inte gå runt och kalla den meditativ eftersom det fortfarande är en QT-film och därför har sin raketdialog, absurda situationer och stunder av riktigt brutalt våld, men den är i ton och tempo till stor del väldigt långt bort från hans vanliga, hämnddrivna filmer. 

Visste ni förresten att Werner Herzog i sin film Herz aus Glass hypnotiserade alla sina skådespelare så att deras skådespeleri skulle kännas onaturligt? Där kan vi snacka meditativt. 

Men det var alltså OUaTiA (en stark förkortning) vi pratade om. En lite mer introspektiv karaktärsstudie än vad man är van vid från Quentins filmer. Ibland har vi scener där Leo är arg över att han snubblat över en replik, i andra en där Pitt matar sin hund i den mycket sorgliga husvagn han bor i. Ingen del av summan spelar egentligen någon större roll, och när tredje akten väl börjar och verkligen vänder upp och ner på allting, är det då värt att fråga sig om något av det här egentligen behövt vara med i filmen? 

Svaret på den frågan är "ja, fast också nej". Det är sant att filmens klimax inte fungerar utan en del av det som hänt tidigare (och det är faktiskt väldigt imponerande hur bra den faktiskt knyter ihop alla sina teman), men en väldigt stor del av denna Ran-långa (2:42 alltså, men om rätt ska vara rätt så är denna faktiskt en minut kortare) hade definitivt kunnat klippas ner utan att någonting gått förlorat (vilket självklart är lätt att säga när man inte sett den faktiskt nedklippt). 

Det kanske verkar som jag bara ogillar långsammare filmer som inte är rädda för att ta sin tid, men det gör jag verkligen inte. Låt mig dock grejen som får den här typen av filmer att vanligtvis fungera: hemligheten är att aldrig fokusera på någonting för länge eftersom man helst bara ska svepa med i karaktärernas vardag utan att se en enskild aspekt som viktigare än någon annan. OUaTiA har några fall där den definitivt drar ut på sig lite för långt och drar till sig lite för mycket uppmärksamhet, och även om den är så pass välgjord att den ändå alltid känns bra, så är detta någonting som märkbart skaver när man tänker tillbaka på helheten. 

Här pratar jag då alltså om akt 1 & 2. 3 kastar ju ut tidigare regler genom dörren och blir en väldigt traditionell och fokuserad Tarantino-film. Om det låter som ett fall av att ha kakan och i sista akten också vilja äta den, så är det för att det också är det. Sjukt nog fungerar det dock, dels tack vare kanske tidernas Pittklimax, men det finns en till, större orsak. 

En stor del av filmens charm ligger i att vi under vår tid antagligen aldrig kommer få se den här typen av monstruösa projekt som OUaTiA. En film som inte bara är gjord av en sedan tidigare smått galen auteur som dessutom låtit sina framgångar stiga honom åt huvudet, och som tack vare nämnda framgångar också fått sådan status att ingen längre kan säga nej till hans idéer. Jag tänker mig att gick till ungefär så här när filmen pitchades: 

 "Jag vill göra en film där Brad Pitt och Leo hänger lite tillsamans" 

"Okej Quentin"

"Men den ska också vara en hyllning till min favorit-era"

"Känns som alla dina filmer, men bra idé det också Quentin"

"Och den ska egentligen inte handla om någonting annat"

"Fascinerande Quentin"

"Men jag vill också ha med Sharon Tate ibland"

"Bra idé Quentin"

"Även Mansonfamiljen"

"Jag är skrämd och jag gillar det, Quentin!" 

"Och jag vill att filmen ska ha typ Family Guy cutaways lite här och där" 

"Fantastiskt Quentin!" 

"Och jag vill att Kurt Russell ska vara berättarröst, men bara i början av tredje akten och ingen annan gång" 

"Magnifikt Quentin!" 

"Jag vill också att Margot Robbie som Sharon Tate ska se en Sharon Tate-film där Sharon Tate också är den riktiga Sharon Tate så tittaren verkligen känner att det här är en film!"

"Du är en Gud och jag blott en enkel bonde, Quentin!"  

Det är ganska fantastiskt vilken Frankensteins Film vi har att göra med här. Quentin hade idéer, och istället för att bara välja några kastade han in allt, och antagligen lite mer än så. Vi förväntas följa med på en ofta ganska ointressant för att inte tala om något ofokuserad resa ett bra tag, och det är inte alltid det känns vare sig nödvändigt eller sammanhängande. Tarantino gillade en del (läst: väldigt många) saker och därför lade han in dem i filmen utan att alltid verka ha en tanke på hur de skulle fungera tillsammans.

Trots problem är det dock nästan aldrig tråkigt. Så går det när en galning inte bara har fria tyglar (vilket gör för en otroligt fascinerande uplevelse), utan också är väldigt, väldigt kompetent inom sitt fält. Att han dessutom lyckas knyta ihop allting mot filmens slut när det tidigare känts som att det inte funnits någonting att knyta ihop är ingenting mindre än smått fantastiskt. 

En stor del av kompetensen förmedlas såklart av personerna vi ser framför kameran, så låt oss också snacka skådespelare! Ja, alla biroller är bra, och ja, de spelas ungefär alla av skådespelare som förlorat sin stjärnglans med åren (till exempel Al Pacino), och ja, det är säkert någon som kommer få sin karriär återupplivad av att dyka upp här. Allt är som det ska i Quentinland. Jag vet ju dock att folk kommer för Pitt med vänner snarare än biroller, så vi går kvickt vidare. 

Leonardo Di Caprio står för kanske den bästa skådespelarinsatsen jag sett, men vem bryr sig om honom när man istället kan prata BP! Anar ni, jag sa anar ni hur härligt det var att se honom här? Det är liksom den klassiska Brad Pitt vi känner och älskar i högform. Brad som äter lite random saker, Brad som skrattar gällt, Brad utan tröja, Brad med tröja, Brad som hamnar i slagsmål, Brad som fixar en antenn, Brad som kompis, Brad som ovän. Det är verkligen Brad Pitts ABC, och på en högre nivå än vad det varit på väldigt länge. 

Som om detta fantastiska alfabet inte var nog får han äntligen också vara med i en något humoristisk film och därmed visa den mer komiska sidan av sig igen, för det har i sanning varit på tok för länge (War Machine räknas inte) sedan sist. Det är lätt att se vår Pitt som strikt dramatisk skådespelare (tidigare också romantisk), men bland annat här får han verkligen visa hur mångsidig han faktiskt är. 

Med Cliff har han också inte bara fått en väldigt intressant karaktär, utan också lyckats skildra någonting så svårt som en egentligen riktigt osympatisk människa man ändå önskar var ens kompis. Jag säger inte "Oscar!" eftersom det genom åren blivit uppenbart att det inte finns vare sig någon rättvisa eller Gud i den här världen, men jag säger däremot att allt annat skulle vara som en förolämpning jag hade tagit väldigt personligt.  

Jag skulle gärna också prata om Margot Robbie, men ärligt talat finns det inte så mycket att säga. Tarantino - trots att han ser ut, beter sig som, och är Tarantino - har genom hela sin karriär varit oväntat bra på kvinnliga karaktärer, och jag ska väl inte säga att denna Sharon Tate-skildring är dålig, men att hon däremot är något underanvänd. Jag förstår poängen med varför hon är med och varför hon skildras som hon gör (vilket jag av spoilerskäl inte kan gå djupare in på),, men det känns ändå som att man kunnat skära bort en del av filmens mer hollywoodonanerande scener där Leo ska spela in ett avsnitt av en Westernserie och det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. 

Hade man bara gett lite mer Tate-screentime här hade nog jag lämnat filmen något nöjdare än vad jag redan var, för så som det är nu känns det mest som att Quentin castade Robbie för att han ville se hennes nakna fött- åh nej, jag hittade precis ett till galet Quentin-citat jag glömde använda tidigare i min hypotetiska pitch. 

"Och så vill jag ha bara, smutsiga fötter i närbild varenda chans jag får" 

"Genialiskt Q- eller nä. Vänta nu Quentin. Stopp :(" 

Man pratar ofta om the male gaze på film, alltså att den skildrar sin värld och kvinnor ur ett maskulint perspektiv. Jag skulle vilja påstå att den här filmen bryter ny mark genom att, tyvärr, vara filmad genom the foot gaze. Jag sa tidigare lite hastigt att OUaTiA är en väldigt snygg film, men jag måste också erkänna att alla fötter i närbild gör den stundtals oerhört obekväm att titta på, och det här sättet att sabotera sin egen film får mig lite att undra vem som egentligen var värst: Charles Manson eller Quentin Tarantino? 

Det är nog ändå Manson, men jag önskar verkligen att QT kunde hålla åtminstone dessa turn ons för sig själv och skona mig från att se en väldigt bra film som ibland också får mig att känna mig som en mycket skamsen voyeur. 

Det är en kul film på många sätt, denna Once Upon a Time in Hollywood. Dels för att den känns ungefär lika ofokuserad som en Antonioni-film (dock något lättare att hänga med i) och ändå kan dra en så enorm publik, och dels för att den bara är ett så gediget, om än inte alls perfekt, hantverk av någon som både är galen och riktigt skicklig. Det är kul att se folk bra i sitt fält arbeta, och från minsta statist till Luke Perry (i sin sista roll) till Brad Pitt, går det inte att säga annat än att folket här - de är bra. Det är också bara kul i största allmänheten att se en film som är så genuint rolig som denna ofta är. 

Jag förväntar mig nästan att majoriteten som läst detta inlägg (som jag försökte hålla kort, men nu blev det så här. Förlåt) redan sett filmen, alternativt hade sett den oavsett vad jag har att säga, men jag vill ändå rekommendera den till alla som inte bara är intresserade av film, utan också själva kulturen bakom mycket i Hollywood. Såklart också till de som bara vill se någonting bra, man behöver inte alltid en djupare orsak än så. Utan att avslöja någonting är filmens tidigare nämnda klimax också, eh, ganska otroligt. 

Jag såg tidigare idag att Spy Games inte heller finns på Netflix längre, så det finns inte direkt något annat att se ändå.  

Liz and the Blue Bird (2018)

Gott nytt år!!!

Eller ja, god sjunde april åtminstone. Det var inte direkt min plan att från juletid till nu försumma denna plats, denna heliga mark vi kallar Blog Pitt, men ibland blir det så. Vid en återkomst efter längre frånvaro kan det kanske ses som kutym att skriva om en av Brads (vi är så nära nu att jag använder förnamn) mer klassiska filmer, men istället kände jag för att skaka om lite och vända mig mot en värld jag inte skrivit om förr. Spelfilm blir tecknat och vi förflyttar oss från väst till öst. 

Trots att han definitivt är mitt hjärtas anime babe #1 är tyvärr inte Brad Pitt (vi är tyvärr också på sådant känslomässigt avstånd att jag även använder både för- och efternamn då och då) någon som gjort karriär på att vara med i tecknade filmer från andra kontinenter än hans nordamerikanska, så han kommer faktiskt inte dyka upp alls idag. Alla riktiga Pittheads vet självklart att det faktiskt hade kunnat skrivas om någonting mer passande nu när jag tvunget ska snacka a n i m e eftersom en slags public domain-version av BP (vi är, som tur är, ändå precis på den nivå att jag kan nämna honom vid hans initialer utan att det känns stelt.) vid namn Brad Kidd dök upp i tv-serien Yakitate!! Japan från 2005. Jag är dock inte mycket för piratkopior (förutom min kinesiska DVD av Across the Tracks), så jag avstår. 

För den som är orolig - det här är inget enormt skifte där Blog Pitt 2019 går mot att istället handla om ブラッド・ピット, utan se det här som en engångsgrej för att få in lite variation i vardagen. Nästa gång blir det väl typ Spy Game eller något liknande, och världen kommer bli sig lik igen. 

Då var det sagt. Från och med nästa stycke är vi helt Pittfria, så med den vetskapen i bakhuvudet antar jag att du här och nu måste göra det svåra valet om du klarar av att gå vidare eller inte. Jag hade stannat, men någon konfliktsökande typ skulle säkert kunna argumentera för att jag inte är helt neutral. 

Min relation till anime är svår, det måste jag medge. Eftersom att de ofta kan erbjuda någonting helt annat från vad jag vanligtvis tittar på har jag sett ganska många animefilmer bara nu under de senaste åren, men känner ofta att de lider av ungefär samma problem: väldigt styltig exposition i stora mängder, extremt tveksam kvinnosyn, och i fallet att det förekommer humor är den i många fall lite väl tramsig. Det här är antagligen en grov generalisering av anime som helhet, men jag kan ju bara gå efter de referenser jag har. Hur som helst dyker det ändå då och då upp filmer som faktiskt inte följer denna problematiska treenighet, till exempel majoriteten av Studio Ghiblis filmer, Paprika, Your Name och Night Is Short, Walk on Girl där de något säregna, mycket japanska handlingarna verkligen får skina tillsammans med ytterst, i dessa fall, vackra och relativt unika tecknarstilar. 

Liz and the Blue Bird (リズと青い鳥, eller Liz to Aoi Tori) från 2018 hör till denna ganska lilla skara av genuint bra anime jag sett, och eftersom jag har koll på regissören (Naoko Yamada, som nog också är den enda kvinnliga, japanska sådana jag känner till) och har sett hennes tidigare film A Silent Voice (som hade kunnat vara väldigt bra om den inte försökt skildra ett på tok för långt händelseförlopp i en enda, för kort film) var inte det här speciellt förvånande. Tyvärr tror jag dock - och det här kan vara jag som projicerar mina egna fördomar - att någon med mindre bra koll än mig mycket väl kan avfärda den här bara genom att läsa dess premiss: 

De bästa vännerna, introverta Mizore och mycket extroverta Nozomi spelar oboe respektive flöjt i skolorkestern, och förbereder sig för det komplexa stycket Liz and the Blue Bird (baserat på en barnbok vars huvudpersoner har en relation som liknar Mizore och Nozomis) som ska... tja, vinna någon slags tävling för deras orkester. I takt med stressen över att slutet av deras skolgång närmar sig och stycket visar sig vara precis så komplext som det utgett sig för att vara börjar sprickor synas i denna tidigare så säkra vänskap.  

Nu är jag kanske fördomsfull, men på rak arm låter ju det här som en film för en ganska ung målgrupp, och jag tror inte att den skulle vara opassande för någon som ska gå ut typ nian (och älskar oboe) att se den, men ser vi bortom ytan finner vi något klart mer vuxet, och teman som nog många kan relatera till på någon nivå. Jag tänker främst på det här väldigt odramatiska, men ändå ofta tråkiga, sättet en del relationer har en förmåga att väldigt lätt förlora sin relevans bara sådär, och känslan av att man på något vis håller på att drifta bort från någon man en gång varit väldigt nära utan att riktigt ha någon kontroll över det. Just den här processen skildras väldigt snyggt i Liz and the Blue Bird.

Jag säger "snyggt" just för att det här skildras mer som en naturlig del av livet man inte riktigt tänker på förrän den är där, och hur karaktärerna själva - när filmen närmar sig sitt slut - på något sätt både accepterar men samtidigt inte heller vill veta av detta och ändå försöker hitta en avrundning som om allting var detsamma. 

Jag säger också "snyggt" för att det här skildras som både så viktigt för dessa två, men samtidigt så oviktigt för en större värld. Den främsta styrkan med berättandet i Liz and the Blue Bird ligger antagligen i hur absolut ingen inblandad känns som händelsernas centrum, utan till och med bifigurerna och deras liv känns som att de skulle kunna vara fokus i egna filmer och att enda anledningen till varför den här filmen handlar om just Nozomi och Mizore är rena slumpen. Vissa skulle säga att det här är lite irriterande, som om man lade ett pussel och hälften av bitarna saknades - man kan ana vad motivet är men omöjligt förstå det helt och hållet eftersom dessa karaktärer bara dyker upp då och då. Personligen upplever jag dock att det gör för en mer intressant film utspelad i en värld som känns mer äkta än om alla bara existerade för att på något vis komplettera huvudpersonerna. 

Ett skäl till varför alla runt omkring känns så levande kan till viss del ha att göra med hur de alla har väldigt distinkta designer, men är nog främst tack vare att det här är en slags spin-off film för bokserien Sound! Euphonium som fokuserar på hela orkestern och därför har gett alla karaktärer just, tja, karaktär, och på så vis gett filmen färdiga personligheter att jobba med. Huvudpersonen i de böckerna är för övrigt med i typ en scen i Liz and the Blue Bird för att spela eufonium (som jag måste erkänna var ett instrument jag inte alls kände till innan jag skrev den här meningen).

Det där är dock en trumpet. 

Sen är det ju faktiskt en rätt och slätt snygg film också. Estetiskt alltså. Jag hade lite svårt för hur många av karaktärerna var ritade i A Silent Voice, och jag har i vissa fall liknande problem med Liz and the Blue Bird, men samtidigt tycker jag väldigt mycket om den ganska bleka färgsättningen som verkligen fångar den ganska känslomässigt instängda stämning som filmen går för (det är inte utan anledning som den nästan helt och hållet utspelar sig inomhus). Även de gånger scener ur boken Liz and the Blue Bird visualiseras är det otroligt vackert, där hela filmen stil förändras för att istället likna en mer klassisk bilderbok. Det är fortfarande väldigt detaljerat och följer ändå ungefär samma bildspråk som delarna som utspelar sig i verkligheten, men gjort med en tydligt distinkt stil från övriga filmen.

Och, alltså, vissa filmer känns som att de är snygga, men att de visuella kvaliteterna inte riktigt matchar övriga filmen. I fallet Liz and the Blue Bird och dess mjuka stil finns dock någonting som verkligen går hand i hand med resten av sin films väldigt lugna atmosfär. Det är snyggt med enkla medel, och det passar väldigt bra för denna väldigt lugna, lilla film. Man får verkligen känslan av att det här är en ganska realistisk skildring av en kort period i en liten del av en väldigt normal värld. Låter kanske lite trist, men den enes skräp är den andres skatt, antar jag. Det där var inte ens ett riktigt argument, bara lite sådär användning av ett gammalt talesätt. Vi glömmer det och går vidare, tycker jag.

Så. Är Liz and the Blue Bird en film du bör se?

Trots mina tidigare hyllningar kan jag inte ärligt sitta och säga att det här är en film som kommer helt och hållet vända upp och ner på de allra flestas värld eller leda till en livsförändring när den är slut, men för vad den är, som porträtt av en sviktande vänskap och en rädsla för vad som komma skall är Liz and the Blue Bird väldigt, väldigt bra. En viktig stund i livet hos, på det stora hela, oviktiga personer där saker flyter på i den takt de känner för. Det här resulterar i en mycket långsam film (trots att den bara är 85 minuter lång) vilket jag förstår om många har problem med, men som i mina ögon bara accentuerar det vänskapliga fångenskapet och den ungdomliga vardagens både "leva i stunden"-mentalitet men också den plötsliga oron över att behöva växa upp och inte riktigt veta vad som kommer härnäst. Tiden känns som att den står still, men rör sig ändå alldeles för fort. 

Sen är ju filmen också väldigt vacker på ungefär alla sätt och vis. Sättet den är animerad, hur den skildrar karaktärernas relationer till varandra, och kanske främst genom musiken. I egenskap av att vara en film som kretsar runt en orkester ligger stort fokus på kompositionerna som spelas, och som den kulturanalfabet jag är trodde jag faktiskt att de spelade klassiska stycken, men tydligen var de alla skrivna för filmen (och inspelade i den skola filmen är inspirerad av vilket jag kan känna låter som en lite poänglös gimmick, men vad vet jag).

Det övriga, icke-diegetiska soundtracket är ärligt talat inte speciellt minnesvärt om man lyssnar på det utanför filmens kontext, men är definitivt nog subtilt att det gör sitt jobb med att hjälpa Liz and the Blue Bird att kännas väldigt naturlig, samtidigt som det med enkla medel hjälper att sätta stämningen i många scener. Kanske höjer jag ganska basic filmmusik till en oförtjänt hög nivå nu genom att hylla den för vad filmmusik per definition liksom ska göra, men då får det vara så.

Hela filmen präglas också av extremt tydliga Lesbiska Undertoner™, liksom på den nivå att de är uppenbara för en blind tittare (inte bara mentalt, utan faktiskt fysiskt blind. Ögonen ser inte. Totalt mörker.). Enda anledningen till varför jag ens kan kalla dem undertoner är väl för att det aldrig egentligen sägs rakt ut att Mizore är romantiskt förälskad i Nozomi snarare än på en vänskaplig nivå, men, liksom, kom igen. Det finns ju en anledning till varför Mizore beter sig som hon gör genom hela filmen, och det är inte bara på grund av hennes väldiga ensamhet. Vilket som skildrades det hela med oväntad vördnad, så jag har inte direkt mer att säga om den saken. Det är bara ännu en intressant aspekt av en redan intressant film. 

Liz and the Blue Bird var för min del en väldigt behaglig upplevelse, och en frisk fläkt med sin brist på tramsig humor och fokus på en nästan helt kvinnlig cast (utöver några orimligt snygga, manliga lärare) utan att det görs någon grej av det. Jag har svårt att relatera till trubbel med oboen, men det finns så mycket annat att fokusera på här att det inte riktigt spelar någon roll. Det är svårt att rekommendera anime till folk eftersom det är ett stycke av filmvärlden som ses ner på av många (i många fall av förklarliga skäl), men i och med att det här är en film som undviker många av fällorna som ofta förekommer känner jag mig ändå ganska trygg med att rekommendera den till de som känner sig intresserade baserat på vad jag sagt, men ändå kan vara lite oroliga inför anime-aspekten.

Var däremot beredd på att tempot verkligen kan vara sjukt lågt då och då, fokus ligger på att inte riktigt ha ett fokus (vilket jag gillar eftersom det, som sagt, får världen att kännas mer levande när det inte finns laserfokus på en specifik sak, men också köper om många andra har problem med), och att dialogen både kan kännas övertydlig men också som talad i gåtor då och då. Vissa farthinder får man ta för att kunna uppskatta helheten och ta sig i mål. 

Cutting Class (1989)

Hej allihop. Då var vi här igen. Det obligatoriska Cutting Class-inlägget där jag ska låtsas som att "oj då, vad hände nu???", som om jag inte redan skrivit om den sju gånger tidigare. Det slog mig faktiskt inför detta års kalender att jag mycket väl kan vara den som sett Cutting Class flest gånger i hela världen, och det är nog den mest deprimerande insikt jag hittills slagits av under mina 23 år på jorden.

:'(

Jag måste vilket som ändå säga att det fortfarande är ganska trevligt att skriva om den. Inte för att det finns så mycket mer att säga, utan för att jag gjort det så många gånger att jag kan få fram någonting dugligt även i sömnen. Jag kommer alltså inte sova under skrivprocessen, jag säger bara att det antagligen hade varit möjligt.

Ska vi vara helt ärliga hade det kunnat bli ännu lite lättare eftersom jag heller inte behöver se själva filmen på nytt för att veta vad jag tycker om den. Det är en skräckkomedi som varken lyckas speciellt bra med sin skräck eller sin komedi. Man minns den helt och hållet på grund av att det ofta sägs vara Brad Pitts första stora roll i en film (vilket vi riktiga Pittälskare självklart vet inte stämmer - det var ju Dark Side of the Sun) och ingenting annat. Nu har jag däremot, tyvärr, sett hela Cutting Class för åttonde och utöver att förvärra denna depression som finns sedan tidigare är allt det åstadkommit att jag fortfarande säkert kan säga att skräcken är dålig och humorn likaså. Chockerande.

Och, alltså, varför gör jag det här varje år den artonde december? Från början var det ju någon slags hyllning till alls vår Sir William Bradley Pitt på hans födelsedag, men ju mer jag tänker på det desto orimligare är det ju. Jag skulle inte direkt se det som ett firande eller någonting att vara glad över om någon drog fram någon av filmerna jag gjort när jag fyller år. Poängen är väl mer att de goda sidorna ska uppmärksammas snarare än äldre skam man helst bara vill glömma bort. Det är mer som att jag hånar den jag älskar mest, och det är ju bara inte rätt.

Tyvärr är jag en människa stöpt i tradition, så här kommer Cutting Class 2018, och som vi alla vet är den i Tyskland känd som Todesparty 2 och är där alltså uppföljare till Slaughter High från 1986.  Nästa år borde jag kanske skriva om den istället.

Visst minns vi alla de spännande saker som händer i Cutting Class? Till exempel scenen där Dwight blir utskälld av sin idrottslärare och sen super sig full och Brad Pitt verkligen inte lyckades skådespela det på övertygande sätt, eller när Brian plötsligt dyker upp med en korv åt Paula. Eller varför inte scenen där Paula slår in en hammare i huvudet på Brian och puttar in honom i aktiv cirkelsåg (inte p g a korven)? Självklart gör vi det; vem skulle kunna glömma dessa ikoniska stunder på det smörgåsbord av legendariska scener som bildar detta tempel vi än en gång måste bränna ner till ingens njutning. 

Men vad säger man egentligen om en film som tagits upp så många gånger att dess hela essens pressats ur den sedan flera år tillbaka? Jag har behövt tacklas med tanken på detta under egentligen hela kalenderns gång eftersom artonde december ofrånkomligen var tvungen att komma förr eller senare. Jag har redan gått igenom hela handlingen bit för bit, pratat om hur misslyckad den är utifrån alla olika genrer den arbetar med, hur extremt icke-originell den är, och hur väldigt tydligt det är att av alla inblandade var det bara Brad Pitt som någonsin skulle kunna ha en framgångsrik karriär senare i livet (vilket han hade!). Vilka fler vinklar finns egentligen? 

För första gången kanske sedan jag började skriva om film tror jag det är bäst att faktiskt bara låta Cutting Class vara. Templet har brunnit, byggts upp, brunnit och sedan byggts upp igen. Det här är en dålig film och vid det här laget ska alla veta det. Skådespelarna är dåliga, dess twist är en anti-twist i hur den är, och trots att den inte ens når upp till 90 minuter är den ärligt talat ganska tråkig. Här är dock en curve ball: Ibland måste man helt enkelt låta en dålig film vara en dålig film. 

Saken är denna: ser man bara bra eller dålig film blir det väldigt svårt att få någon slags förståelse för film i stort. Dessutom kan det i största allmänhet bara vara trevligt ibland att se någonting riktigt dåligt och roas åt dumheterna som måste lett till slutprodukten. Cutting Class är inte speciellt underhållande alla gånger, men den är däremot ett bra exempel på hur man inte bör efterapa bättre filmer i samma genre (bland väldigt många andra lärdomar) och framför allt är den väl ganska öppen med vad den är: en billig film som ville rida på slasherfilmernas framgångsvåg och då spelar det väl ganska liten roll om jag sitter här och klagar på hur skådespelarna inte övertygar eller manuset är absolut skräp. Ett gäng människor gick ihop, hade kul och gjorde den film de ville göra med vad som måste varit en riktigt låg budget, och det är ju egentligen det allra viktigaste här. Att bränna ner det templet på nytt skulle bara kännas som mobbning från min sida.  

Nästa år däremot. 

Kalifornia (1993)

Tjosan allihop, här är jag igen. Det har gått tre månader sedan min senaste Pitt och två sedan jag skrev någonting alls här. Jag har väl ärligt talat glömt bort hur man gör, är lite rädd och funderar på vad dessa symboler på mitt tangentbord är. Håller vi alla våra tummar, ger mig världens samlade energi etc., tror jag däremot att det här kan gå vägen. Ett osannolikt scenario, men man kan ju hoppas.   

…

…

…

…

Efter fyra ellipser för att representera den falska tid som gått kan jag inte säga att jag känner någon större förändring. Jag antar att det till stor del ligger i att den här texten bara kan läsas när den är färdig, vilket innebär att all energi jag kan få i så fall skickas från framtiden och jag känner att tidsresande inte är en realistisk förväntan att ha på sina läsare.

Herregud vilken dum inledning det här var. Vi glömmer den och pratar om dagens film istället.

*

Kalifornia! Från början California, men som efter manusrevideringar fick ett K i sin titel. Eftersom den här och Mortal Kombat kom ut ungefär samtidigt kan vi se det som den vackra och lite sorgligt korta period i USA:s historia som K plötsligt var en hipp bokstav.  

Men varför denna felstavning? Vad är poängen? Om de bara älskat att göra ett hårt C till K, varför spelas då huvudrollen av David Duchovny och inte David Dukhovny? Det är lite för tidigt in på 90-talet för att bara kunna ses som ännu ett offer av decenniets extrema och ungdomligt coola image, så det är antagligen inte orsaken.  

Låt oss söka i handlingen efter ett skäl: Journalisten Brian (Duchovny) och hans flickvän Carrie (Michelle Forbes), en fotograf, bestämmer sig för att ta en road trip från Louisville, Kentucky till Kalifornien (som visserligen på svenska stavas med K, men man hör ingenting i deras uttal av California, som alltså är på engelska, som tyder på att de säger det med K) och besöka kända mordplatser på vägen som research för en bok Brian ska skriva. För att ha råd med sin resa annonserar de efter ett till par att resa och dela kostnaderna med. Som tur är ser Early Grace (Brad Pitt!) annonsen och med sin något infantila flickvän Adele (Juliette Lewis, som faktiskt var Pitts riktiga flickvän runt den här perioden). Tyvärr visar det sig att Early är en seriemördare, men på något sätt är det bara Carrie som verkar uppfatta att någonting är off med honom tills någon gång runt slutet på filmen när Brian faktiskt ser honom mörda och inser att "hm, det är någonting som inte stämmer här".

Vad kan vi utvinna ur det här är väl främst att filmen väldigt tydligt handlar om att mördare inte kan förstås ens om man är i deras närhet och Brians research därför är helt poänglös eftersom mordplatser han besöker bara förstärker det narrativ han fått höra om dessa, snarare än ger honom en egen uppfattning att basera en bok runt. Den som inte är mördare kan inte heller förstå en annan mördare, och sättet att försöka sammanfatta dem genom platserna de begick sina brott på är en ungefär lika bra idé som att åka till Kalifornien med första bästa par.

I den här tolkningen av filmens mening är det svårt att hitta Kalifornias K. Eller, alltså, det kan ju vara så att K står för Kill eftersom filmen kretsar runt mördare, men det är lite för dumt för att jag ska kunna acceptera det, så även om det varit fallet går vi vidare.

Vi kan istället - eller också - se filmen som ett exempel på kulturella krockar mellan utbildade storstadsmänniskorna Brian/Carrie och tydligt lågutbildade redneck-paret Early/Adele. Ser vi den så kan titeln lika gärna anspela på att Kalifornien är drömmålet för båda två, men att Early och Adele stavar det fel. På sätt och vis hade det här känts rimligt, men samtidigt är det lite för mycket klassförakt att anta att de inte kan stava för att det ska kännas helt bekvämt. Det är också rent objektiv fel, för även om Kalifornia faktiskt skrivs med K en gång i filmen så är det inte av dem, utan av Brian. Kan verka konstigt att en journalist stavar någonting så basic fel, men låt mig då berätta en historia från internets mörka sida som klargör för varför han faktiskt gör det väldigt medvetet:

Om man, som jag, tydligen, besöker olika pistolforum på internet får man faktiskt en extremt rimlig lösning på detta mysterium. K:et i Kalifornien, alltså California, alltså Kalifornia, anspelar på kommunism på grund av delstatens strikta vapenlagar. Det här är självklart orsaken, och ett väldigt rimligt skäl till varför man skulle kalla California kommunistiskt. Det är ju tydligt i filmen att Brian älskar vapen, och så fort han kommer till sitt mål kommer de tas ifrån honom. Det är den enda anledningen till varför han stavar som han gör, och jag ser den ärligt talat som helt vattentät.

Sammanfattningsvis får vi alltså anta att titeln är påhittad av någon som, som en rimlig människa gör, älskar sina vapen och därför ser California som Kalifornia, och att hela filmen egentligen är en allegori över hur människan drivs till sjuka brott när deras vapenfrihet berövas. Earlys många mord var ert fel, liberala California. "Kan ni leva med det på ert samvete? Det kan ni? Jaja, vilka är då det riktiga monstret?", är antagligen den helt rimliga monologen manusförfattaren höll medan han skrev och självgott tog ett halsbloss från sin cigarr för äga staten (det här var alltså staten 1993, och inte 2018). Den här teorin är för övrigt vattentät, så våga inte ifrågasätta den. Allt som kommer ske är att du ser dum ut och min tes stärks tusenfaldigt. Hur vet jag inte, men det kommer den göra.

Just det, vi borde kanske prata om vad jag tycker om själva filmen också. Så här kommer min långa utläggning över denna bortglömda thriller ur det nu antika 90-talet:

Man kommer för Pitt och sedan stannar man filmen ut för Pitt. Allt är som det ska vara.

FIN

Mission: Impossible II (2000)

Hipp hallå igen kära vänner, nu ska jag berätta någonting som antagligen alla redan vet (men det blir ett helt okej intro, så bear with me). För en dryg vecka sedan hade Mission: Impossible - Fallout slutligen premiär i Sverige. Tom Cruise på 80 år hoppar runt på hustak och kraschar helikoptrar, så självklart har filmen redan blivit en enorm hit och vissa går så långt som att kalla den en av de bästa actionfilmerna som någonsin gjorts. Det är dock inte viktigt, utan det viktiga är att det också är ungefär en vecka sen jag såg Fallout, vilket hade gjort det perfekt att skriva om den då och inte vänta tills nu när alla andra också hunnit se Henry Cavills mustasch själva.

Oavsett hur mycket tid som gått fanns en sekvens i Fallout där Tom Cruise hänger från ett rep på helikoptern han ännu inte själv hunnit ta över kontrollen på, och då kunde jag inte hjälpa tänka på hur långt hela serien egentligen kommit sedan den första filmen 1996. Så många masker, så höga byggnader, så många gånger Tom Cruise verkligen borde dött under inspelningen. Tyvärr började jag också tänka på någonting annat, nämligen en äldre film som det var ännu längre sedan jag såg -Mission: Impossible II. Tyvärr är det också den vi ska prata om idag.  

Men Fallout är en väldigt bra film. Gillar du action gör du dig en otjänst genom att inte redan ha gått och sett den. 

Mission: Impossible II släpptes inte förra veckan, utan som de flesta av denna världs jobbigaste människor är den nu 18 år gammal. Även om den rent ekonomiskt var en succé fanns det antagligen inte ens då någon som skulle påstå att det här var en actionklassiker, och om det finns någon rättvisa i världen är det ännu färre som skulle göra det 2018. 

Nu får jag det att låta som om M:I2 är en av de sämsta filmerna någonsin. Jag gillar den definitivt inte, men så långt skulle jag verkligen inte gå med mitt avsky. Främst skulle jag säga att den är väldigt mycket en produkt av sin tid, och den tiden var, med facit i hand, helt enkelt inte en jättebra sådan för actionfilmen som genre. 

Det uppskattas dock att filmen är väldigt öppen med detta redan i ledmotivet (av Limp Bizkit, och ju mindre vi pratar om det desto bättre) som med sitt sätt att vara extremt forcerat "coolt" visar hur väldigt tidigt 2000-tal hela filmen kommer vara (och då pratar jag inte bara om Tom Cruises frisyr och solglasögon). Det går liksom inte att överraskas efter att man hört det, och det gillar jag. Allting M:I2 gör, gör den för att verka så häftig som möjligt, om det så är genom att kasta in ett omotiverat techno-beat lite här och var, låta Tom Cruise klättra på ett berg utan sele (vilket, ska sägas, ser rätt häftigt ut, men inte bidrar någonting till filmen), ha lite random slow motion så fort action dyker upp i bild, eller genom att ha minst en karaktär som drar en backflip (och då gärna också sparka någon på samma gång) i varje scen. Allting omotiverat, och allting på något sätt tråkigt fast det borde vara festligt till tusen. Men varför tråkigt?

Jo, för att det inte finns någon riktig substans i någonting. M:I2 är en tom film. Ihålig, om man så vill. Saker händer, ja, men de händer för att saker måste hända, och allting känns utdraget som om filmen tvunget skulle vara två timmar lång men egentligen inte hade material nog. Och vad leder detta till? Jo, långa sekvenser där man helt enkelt inte bryr sig, men inte för att filmen inte gör det. Snarare bryr den sig nog lite för mycket, och det är där problemet ligger. Det blir en orgie i action med handling då och då, men denna action känns sällan speciellt motiverad utan snarare som ett visuellt spektakel som ofta känns utspelad i en annan film än berättelsen som läggs fram. En bra film hade självklart vävt in sin action i handlingen på ett motiverat och naturligt vis (läs: typ alla andra filmer i den här serien), istället för att på väldigt onaturligt vis separera på båda och på så vis göra sin action ihålig och ofta svår att bry sig om, medan intrigen går framåt för långsamt, för sällan, och helt enkelt inte är intressant. För att skapa en illusion av fartfylldhet (vilket är ironiskt i en film med så mycket slow motion) kände någon galning i produktionen också att filmen kanske kunde bli roligare om man klippte som en galning i varenda scen, så det blir inte bara en ganska innehållslös film, utan också en där man kan knappt vet man tittar på alla gånger. Jag menar, filmen är ju tråkig så A for effort, men jag vill ändå säga att ett reviderat manus varit en bättre idé.

Och skurken sen. Jösses alltså. Sean Ambrose är vår antagonist den här gången, och tanken att han är som Ethan fast ond hade kunnat fungera. Problemet är bara det att Mission: Imposible som serie inte började förstå ens vad karaktärsdjup var förrän tredje filmen, så vad vi har är alltså en väldigt tom karaktär som, likt Ethan, har väldigt realistiska masker (i en film där det känns som att alla karaktärer har minst hundra masker var) för att lura folk då och då, samt kan ta och ge ut hårda smällar. Som om det inte var illa nog har han också kanske den tråkigaste onda planen som någonsin fångats på film: sälja ett dödligt virus för att kunna köpa massor av aktier så han kan ta över ett läkemedelsföretag och bli ännu rikare. OCH SOM OM DET INTE VAR NOG Kändes också som att slutstriden mellan Ethan och honom varade i minst en timme, och även om det kan vara kul att se män i medelåldern slåss i slow motion på en strand en kort stund, så blir det tjatigt ganska fort. 

Kanske också att regissören var problemet. Det är John Woo som regisserat M:I2, och även om han är väldigt hyllad för sin Hong Kong-action från 80- och 90-talet samt Face/Off , så är inte riktigt hans stil av hårdkokt action gjord för den spionrelaterade action som Mission: Impossible egentligen bör vara. Jag tänker inte påstå att han alls är en dålig filmskapare, utan att han rent stilistiskt inte var rätt man för den här sortens film. Han drogs verkligen ner här av att tvingas till etablerade regler inom M:Is ramar, och fick utifrån dessa jobba så gott han kunde för att på något sätt ändå göra sin egen film vilket inte riktigt fungerade. Därför blir actionscenerna underliga eftersom de inte passar filmen utan snarare bör läggas in i Woos mer traditionella HK-actionfilmer, och handlingen tveksam eftersom den är skapad utifrån en mall han vanligtvis inte jobbar med och måste vara i en film som egentligen borde haft något mer rakt på än infiltrering, spioneri och twistfyllda planer.

Sen att det här också är en film gjord under den period där rykten om Tom Cruises homosexualitet gick som allra hårdast har nog också gjort en del i hur både hela filmen samt hans karaktär (Ethan Hunt) framställs - något hårdare, mörkare, starkare och mer explicit intresserad av filmens enda kvinnliga karaktär (stämmer bara in på karaktären; filmen bryr sig verkligen inte om henne som annat än lockbete och sätt att skapa drama). Men det är självklart bara en teori från min sida.

Det finns faktiskt saker att berömma M:I2 för, oväntat nog Till exempel blir jag lite imponerad över att någon kände för att ta en så stor risk genom att göra en film helt olik sin föregångare när det ändå fanns en stabil, framgångsrik grund. Jag är medveten om att det här inte låter som beröm, men jag är helt ärlig. Hade inte M:I2 gjorts på det här viset hade serien antagligen inte tagit det steg den tagit mot att bli det sena 2000- och 2010-talets kanske mest definierande actionfilmer (utan superhjältar). Sen är självklart Tom Cruise bra som alltid (och jag är medveten om att han liksom är Brad Pitts onda motsvarighet i verkliga livet och jag därför borde ogilla honom, men det är ju svårt att neka hans talang), och en del action fungerar faktiskt, men i slutändan finns ingenting bra som kan rädda M:I2 från att vara en underlig, dålig röra utan tydlig identitet, och en sista akt som blir så explosiv att den börjar kännas som en parodi av actionfilmer, fast utan någon som helst glimt i ögat. Det stämmer ju förresten på hela filmen. Jaja, jag rekommenderar i vilket fall bara att se den om du vill ha en ganska dålig film, eller ämnar se alla filmer i serien inför Fallout. Annars känner jag att det här är en serie på sex filmer där du kan se vilken av de andra fem som helst och ha en väldigt mycket bättre stund. 

Nämnde jag förresten att dialogen också är *mmmmmmm* inte så bra?

Just det: M:I2 kan också ha tidernas onödigaste sidekick i form av en helikopterpilot som, klokt nog, aldrig någonsin nämndes igen i någon senare film.

Så.

Cool World (1992)

Halli hallå kompisar, här kommer jag och överraskar med lite Pitt denna härliga torsdagseftermiddag! 

Jag antar att jag känt mig lite sinnessjuk på sistone, ty tidigare i veckan kände jag för att se Cool World igen. Varför sinnessjuk, kanske du undrar? Jo, det ska jag berätta för dig. Om läser man mitt nu nästan sex år gamla Pittkalender-inlägg (vilket man inte bör, fyi) som behandlar den blir det fort tydligt att jag 

1) inte kunde uttrycka mig i skrift och hade väldigt ytliga + intetsägande åsikter som inte gick längre än "yo my man, det här är dåligt". 

2) sannerligen inte gillade vad jag sett. 

Samt, och jag tror att det här var ett omedvetet misstag,

3) använde mig av tidernas minsta typsnitt.

Det viktigaste här är alltså punkt 2, även om 1 och 3 har sin charm de också. 2012 gillade jag alltså inte Cool World. Mer exakt skrev jag något i stil med (parafras eftersom 17-åriga Jespers meningar var så dåligt formulerade att jag helst inte kopierar in dem här) "allt är dåligt!!! 1/5". Så kanske "avskydde" är ett mer passande ord. Oavsett styrkan i min aversion, så väcker det här en ganska rimlig fråga om varför i hela fridens namn jag skulle vilja se någonting jag ogillade så mycket en gång till. 

Svaret på denna roliga klurighet kan jag väl inte ärligt påstå mig säkert besitta. Jag antar väl att det bara gått nog lång tid för att jag skulle känna mig redo att kastas in i galenskapen som är Cool World på nytt. Till viss del känner jag också att min åsikt om många filmer som sågs runt den här åldern har skiftat en hel del på senare tid, så det hade väl inte varit mer än rättvist att se om filmerna jag sågat allra hårdast verkligen är så usla som unge herr Jesper påstod. 

Sen tänker jag ju också att jag vill skriva om varje Pittfilm här på bloggen, så förr eller senare hade jag varit tvungen att se Cool World ändå. Men det är kul att ha en lite djupare orsak ibland.

Jag förstår att det där introt kan verka som början på ett "I was blind, but now I see"-inlägg där jag bara maler på om hur fel jag en gång hade, så det är bäst att jag säger det här redan nu: Cool World är definitivt inte en bra film. Jag sa det då, och även om jag inte känner riktigt samma hat 2018 som 2012, så säger jag det fortfarande. I just den här filmens fall måste vi däremot börja med att prata om varför den blev som den blev, innan vi kan gå vidare till varför jag ogillar det som är. 

Cool World är, för den som mot förmodan inte vet, regisserad av Ralph Bakshi, känd för sina många tecknade filmer riktade mot en vuxen publik (som Ralph the Cat, American Pop och Fire and Ice), med en väldigt säregen stil där den tecknade barnfilmens regler (eller brist på dem) gäller, men karaktärerna ofta beter sig precis som i verkliga livet. Det blir satir på ett sätt som man sällan ser på film, och visuella metaforer som genom att vara tecknade kan bryta mot alla naturens lagar och ibland väl ärligt talat är rätt smaklösa, men samtidigt också väldigt effektiva. Tänk Banksy, men inte lika basic/tröttsamt, och antagligen dubbelt så skevt samt ett nästan ständigt budskap om att människor bara borde bete sig bättre mot varandra. 

På samma gång bör han inte så enkelt placera i ett fack, för även om han hade en stil han var känd för, så fanns också väldigt annorlunda filmer här och där i karriären, som den tecknade Sagan om Ringen från 1978 där endast den säregna, rotoskopiska animeringen (att, bildruta per bildruta, teckna över ett verkligt tings rörelser) avslöjar honom.  

Cool World skulle från början vara en av dessa, mer ovanliga Bakshi-filmer; en skräckfilm där en riktig människa (spelad av Brad Pitt, som verkar vara den enda som blev kvar av ursprungsidén ända fram till slutgiltiga filmen) får barn med en tecknad, och deras underliga hybridbarn kommer till den verkliga världen för att mörda pappan som övergav henne. Nu blev det dock inte den här filmen som gjordes. Nej, nej, nej. Efter att produktionen påbörjats såg nämligen filmens producent, Frank Mancuso, Jr., till att få manuset omskrivet bakom Bakshis rygg. Skälet till detta ska ha varit att han, efter att ha producerat flera av Friday the 13ths uppföljare, ville jobba med annat än skräck. Bakshi var inte helt nöjd med detta, men tvingades fullfölja filmen med detta nya manus eftersom han redan skrivit på kontrakt med Paramount. 

Dock, och nu är det främst mina åsikter som kommer upp till ytan, är det lite oklart vad av det här som stämmer, eftersom det faktiskt finns storyboards från originalfilmen, och det är självklart lätt att säga "det här är från originalfilmen" i efterhand, men jag vet faktiskt att de är det. Anledningen är att de nämner en karaktär vid namn Debbie Dallas (ett namn baserat på Debbie Does Dallas, en av de mest kända porrfilmerna någonsin, och trots att det här är en blogg som stoltserar med sin Pitt inte en film som kommer nämnas mer än i denna parentes) istället för Holli Wood som hon fick heta i senare versioner av filmen. I dessa ser filmen snarare ut att vara noir än skräck, vilket den väl också hade någon slags ambition att vara i senare manusrevideringar. Jag måste självklart anta att det som sägs om skräckfilm är sant eftersom det är vad som nämns i flest texter om Cool World, men det kan vara värt att ändå ha detta i åtanke, och då tänka sig att det nya manuset kanske inte var så extremt olikt som har påståtts.

För att hålla oss till den officiella historien dock: Det här nya manuset - som verkar ha skrivits oerhört fort - handlade istället om en man (nu spelad av Willem Dafoe istället för Brad Pitt, i vad som kan vara tidernas rimligaste like-for-like recasting) som skapade en egen (tecknad) värld, och på något vis blev fånge i sin egen skapelse, alternativ besatt av den. Inte helt lätt att veta baserat på beskrivningar som kommit fram. Från vad jag kan snappa upp här var filmen fortfarande strikt barnförbjuden, och från vad Bakshi på senare år avslöjat ändå en film han tyckte om att teckna, även om handlingen inte var hans. 

Nu kan det vara läge att bli lite källkritisk, eftersom följande är både min teori och information från en blogg där en animatör beskriver någon slags jobbintervju för Cool World med Bakshi. I vanliga fall skulle jag inte ta med någonting så osäkert alls, men känner lite att ingen människa någonsin skulle hitta på en Cool World-anekdot. I denna beskriver Bakshi sin handling som någonting relativt annorlunda från alla beskrivningar jag sett av manusrevideringen, mer lik den slutgiltiga filmen. Bakshi beskriver det som:

"This guy here," Ralph begins, pointing to an illustration of a sullen man slouching in a chair , "He's live action. He's a cartoonist. He goes to jail. We got William Dafoe to play him." No typo, he called him "William".

Ralph continues, pointing to some color artwork "While in jail, he draws a place he calls Cool World. It's his fantasy. He goes there in his mind. He's live action, Cool World is all animation."
The plot thickens as he presents an illustration of a cartoon woman who is every teenage boy's wet dream. "In Cool World, he meets her." he says, "She wants to be a real person." Ralph then holds his finger up, indicating here comes the twist, then points back to Dafoe's character. "Now he.....wants to fuck her." he says, with a nuanced emphasis on the word 'fuck'. "And in the end....he does fuck her."

Vi kan anta att det här var innan inspelningen påbörjats, helt enkelt på grund av att  mötet tog plats 1989 och Willem Dafoe faktiskt aldrig hade någon roll i den faktiska filmen, utan av oklar anledning byttes ut mot Gabriel Byrne. Oklart varför, men med vetskap om året gissar jag på att Dafoe drog sig ur kort efter för att istället medverka i Cry-Baby och Wild at Heart 1990. Med facit i hand var det rätt beslut. För övrigt verkar Bakshi vara en riktigt jobbig person att arbeta med, baserat på denna historia, och definitivt en typ med tendens att överdriva. Kanske inte bara var hos producenten som problemet låg.

Men tänk, det var inte slut där! Jag vet så mycket som att Drew Barrymore ursprungligen skulle vara med i Cool World, men jag tänker gissa att Mancuso, Jr. av någon anledning sa nej till detta, så istället fick Kim Basinger hennes roll. Inget problem i sig, utöver att hon var minst 15 år för gammal för rollen och bad Bakshi göra om filmen för en yngre målgrupp så att - och det här är bland det konstigaste jag hört men också tydligen sant - hon kunde visa den för barn på sjukhus. Det här var alltså när de hade spelat in ungefär halva filmen (och kanske främst en konstig sak att be just Ralph Bakshi av alla människor om), och förståeligt någonting Bakshi sa nej till, men som producenten, självklart, höll med Basinger om. 

Så det blev som det blev, vilket vid det här laget var standard med den här produktionen. Dock ingen förändring i manuset såvitt jag vet och vad som egentligen offrades är oklart, men gissningsvis handlade det främst om censur av det tecknade materialet. Med denna historia i bakhuvudet och det faktum att Paramount tröttnade på Cool World och började prioritera andra filmer blir det ganska tydligt att det här tvånget till att göra en tamare film förstörde all motivation att också jobba på den, vilket då vackert för oss in på min kritik. 

Det stora problemet med Cool World är känslan att ingen egentligen bryr sig. Det fanns inget val annat än att göra den, men när alla som är där hellre vill vara någon annanstans märks det ganska tydligt. Inte minst märks det i utförandet av handlingen, som jag antar lider av att ha reviderats för mycket och att folk inte brytt sig om att korrekturläsa nog bra, för det här är, milt uttryckt, obegriplit. Fast missförstå mig nu inte - jag vet exakt vad som händer under hela filmen, men jag är aldrig riktigt säker på hur eller varför. Och för varje sak som händer påbörjas en snöbollseffekt fylld av frågetecken. 

Låt mig ta ett exempel: filmen börjar 1945 med att Brad Pitt återvänder till sin mamma efter att som soldat deltagit i andra världskriget. De åker iväg på hans motorcykel, men blir påkörda och modern dör medan Brad inte verkar ta någon fysisk skada alls, men olyckligt nog drabbas av en PTSD-psykos (någonting som verkligen sticker ut i en film som denna) innan en tecknad doktor kommer och leder in honom till en annan dimension - Cool World. Den här sekvensen nämns aldrig igen under hela filmen, utöver som en ful flashback när Brad (somförresten heter Frank i filmen, men det bryr vi oss inte om under detta tak) är med sin flickvän och minns sin mamma, vilket i sig är... obekvämt. 

Konstigare blir detta av att Cool World är en serie skapad av Jack Deebs (Gabriel Byrne), drygt 40 år senare, vilket bör innebära att detta möte mellan tecknad och Brad borde vara omöjligt, om inte tiden fungerar annorlunda i Cool World-dimensionen (vilket aldrig nämns, även om så vore fallet) vilket skulle väcka många andra frågor. En som kommer oavsett linjär tid eller inte är däremot varför de tecknade typerna kände att de behövde en otecknad Brad Pitt med hjärnspöken som polis för att upprätthålla världens enda regel -  att människor inte får ligga med tecknade ("Noids do not have sex with doodles" som Brad själv så vackert uttrycker det), vilket måste innebära att det här varit ett stort problem. 

Men varför är det ett problem? Jo, för att en doodle (den tecknade) som ligger med en noid (människa) blir noid själv, och även om inte det i sig är dåligt så kommer de interdimensionella barriärerna brytas ner (vad nu det ska betyda) om denna nygjorda noid träder in i människans värld. Oklart hur dessa resor går till, men tydligt är åtminstone att bara doodles vet hur det går till.

Självklart händer det att DEN ENDA REGELN bryts mot, och låt oss tänka på detta en sekund. Cool World är inte bara en film där en verklig man ligger med en tecknad kvinna, utan en film vars intrig helt och hållet står och faller på att en verklig man ligger med en tecknad kvinna. Blir lite extra obekvämt, precis som med Brads moders-flashback, att det är Jack och Holli som gör det eftersom han är hennes skapare och därför kan ses som förälder. Det finns kanske en djupare Oidipus/Elektra-aspekt till Cool World som jag inte tidigare tänkt på, och efter den här meningen kommer se till att aldrig tänka på igen. Och det här ville alltså Kim visa på sjukhus. Visserligen kunde hon ju inte veta att den slutgiltiga produkten inte skulle vara lämplig för någon publik alls, lika lite vuxna som barn. 

Nu har jag gett en väldigt ytlig, om än kanske lätt förvirrande, summering, och i vanliga fall skulle jag säga att den var nog för att fälla en film, men i Cool Worlds fall är det i en mer detaljerad synopsis som allting kollapsar in i sig själv. Under hela filmens gång såg jag utifrån ungefär två lägen - antingen ställde jag mig frågandes till varför någonting hände, eller så spolade jag tillbaka någon minut för att se om det fanns någonting jag missat - men nej. Jag hade sett allt, och problemet låg i filmen själv. Cool World har inga fasta regler den konsekvent följer, utan gör allt den kan för att bara nå till ett slut, hur dåligt berättandet än kan tänkas bli. Nya saker introduceras hela tiden för att skapa intrig och hålla filmen flytandes (trots att den i själva verket sjönk för ett bra tag sedan), och karaktärer väljer att undanhålla viktig information eller en speciellt förmåga tills de befinner sig i de mest kniviga av stunder (antagligen på grund av att manusförfattarna inte kunde skriva sig ur sitt problem på ett bättre sätt, och därför hittade på en ny regel att förhålla sig till som kunde lösa allting). 

Vi får aldrig heller riktigt veta någonting om någon eller varför de gör som de gör, vilket gör både noids och doodles precis lika tvådimensionella. Varför vill till exempel Holli Would bli noid, åka till riktiga världen och sedan ta "the Spike of Power" (som bara råkar vara typ ett spjut på ett hustak i Las Vegas och täcker vår värld med onda doodles när den avlägsnas från där den sitter)? Vem vet. Inte jag i alla fall. 

Sen finns det väl egentligen inte nog mycket handling för att täcka en film på drygt 90 minuter. Det känns till exempel som att 10% av filmen är scener där Holli Would, Kim Basingers karaktär, dansar. Visserligen väldigt välanimerad dans (rotoscoping garanterar trots allt det), men den tillför inte direkt någonting alls. Några extremt ointressanta eskapader med irriterande doodles dyker också upp här och var.   

Och, alltså, med tanke på att Roger Rabbit använde sig av samma kombination av tecknat med spelfilm och kom ut fyra år tidigare kan det inte ses som annat än ett misslyckande att Cool World gör det så extremt mycket mindre övertygande. Skådespelare - tyvär främst Brad Pitt (men han kan skylla på att den kostym han tvingats ha på sig för filmen var ungefär dubbelt så stor som honom och tyngde ner hans skådespelarförmåga) - tittar alltid lite bortom doodles de tittar mot eftersom det inte riktigt finns något djup, och inklippningarna är extremt tydliga (på bilderna jag använder här kan de kanske se helt okej ut, men när man ser dem i rörelse sjunker trovärdigheten som en sten). Filmens bakgrunder är dock extremt välmålade (s.k. matte paintings, som, intressant nog, verkar vara en av få aspekter som Bakshi själv inte jobbade på), men all rekvisita och mer lösa delar av kulisserna ser inte ut som annat än målad kartong, och om inte, tja, ungefär allting annat i filmen förstör illusionen av tecknat ihop med verklighet så gör dessa verkligen det.

Vidare känns det som att Cool World aktivt försöker jävlas med sin tittare. Definitivt kopplat till den turbulenta produktionen valde Bakshi att inte ge sina animatörer filmens manus, utan sa till dem att bara animera vad de kände för. Jag antar då att han animerat allting kopplat till den faktiska handlingen, eftersom det ändå går att hänga med i vad som händer, men det märks att det rått viss anarki. I varenda scen händer nämligen någonting galet i både bakgrunden och förgrunden, och eftersom det är saker ej kopplade till handlingen är det sjuka grejer som ingen karaktär överhuvudtaget reagerar på, och som verkligen distraherar från vad som faktiskt pågår i filmen. Välanimerat och i regel rätt snyggt tecknat också, men det var svårt att inte känna sig lite attackerad från alla håll under typ varenda scen i Cool World-dimensionen. 

Ganska bra sätt att sammanfatta Cool World egentligen - en känsla av att bli attackerad. Fast värre ändå. Det är som att attackeras inne i en feberdröm jag inte kan vakna upp från. Jag menar det här som någonting negativt, men på sätt och vis kan jag tycka att det är en upplevelse värd att ha. Det finns liksom ingenting likt Cool World, på gott och ont (mest ont). Jag skulle inte rekommendera den till absolut någon alls, men... eller alltså, nä. Se den inte. Jag tänkte att jag hade något bra att säga till en väldigt liten målgrupp, men insåg sen att det nog är bäst om bara jag ser den. Och att jag aldrig gör det igen. 

Nu kanske det ändå låter som om jag hatar Cool World lika mycket som förr, men det gör jag inte riktigt. Till exempel tycker jag inte att den egentligen någonsin är tråkig, och de tecknade delarna ser väldigt bra ut när de slipper kombineras med spelfilmsmaterialet. Trots hur jobbigt det är kan jag inte heller säga att jag någonsin varit med om någonting liknande i andra filmer, vilket ju måste vara värt någonting. 

Små vinster, visst, men vinster likväl. På samma gång har Cool World dock vad som mycket väl kan vara, utan någon som helst överdrift, tidernas sämsta slut, och när jag tänker på det känner jag lite ignorera dessa små vinster, men jag vill verkligen ha någonting positivt att säga i denna storm av tråkigare åsikter. 

Om någon förresten undrar vad jag tänker om Bakshis originalidé tror jag att gräset i regel är grönare på andra sidan. Visst, nog hade det säkert var en mer sammanhängande film med någon som bryr sig, men av erfarenhet litar inte jag på Ralph Bakshi som någon jättestark berättare av sina historier, premissen kändes egentligen dummare än det som blev (nu snackar vi alltså endast premissen), samtidigt som effekterna och kartongkulisserna av allt att döma även varit med där. Enda skillnaden hade nog varit att vi suttit här med ett kanske aningen mer positivt inlägg, men utan några ursäkter för varför vissa saker blev som de blev.  

Och det var det, antar jag. Cool World. Mastodont-inlägg. Åtminstone känns det så för mig som skrivit det. Nästa gång blir det förhoppningsvis kortare, men samtidigt inte. Ibland är det kul att ha någonting att säga också. Hur det än blir så hörs vi då! 

Fast vänta nu här, det konstigaste är inte över än. Man tänker sig att man är säker från Cool Worlds galenskap så fort eftertexterna börjar rulla, men det är nog först här gemene tittare kommer börja ifrågasätta sina egen mentala hälsa. Man är nöjd och belåten med livet eftersom filmen äntligen är slut och man börjar slappna av lite, låter eftertexterna rulla på. 

Men så hör man någonting. Det är en låt, uppenbarligen, men man tänker att det antagligen bara är någonting halvtaskigt skrivet av en random b-artist för de småpengar som blev kvar av filmens budget. Plötsligt kommer dock sången och man tänker "det där låter ju verkligen som- eller nä, det är ju omöjligt.", men ju mer man lyssnar, desto säkrare blir man. "Inte en chans- men det är ju-eller...?" förhandlar man med dig själv, men förr eller senare kommer man tvingas inse sanningen. 

David Bowie har skrivit och spelat in en låt helt och hållet för bruk i Cool World.

Det är så konstigt att jag nu, flera dagar senare, har svårt att ta in det. Drygt tre år efter att han överhuvudtaget släppt någon ny musik valde han alltså att göra sin återkomst genom att dyka upp i eftertexterna av vad som antagligen är 1992 år sämsta bland filmer med medelhög budget. Och det är inte en dålig låt heller! Visst, Real Cool World är inte fantastisk på något sätt, men till skillnad från ungefär allting annat filmen har att erbjuda kan jag ju ärligt säga att den är bra. Känns inte som någonting som bara kastades ihop kvickt över en hög med pengar, om jag säger så. 

Sen är det också jättekonstigt att det till Super Nintendo gjordes ett Cool World-spel (dock inte riktigt lika bisarrt). Det är väl det jag får skriva om i nästa inlägg och på så vis aldrig någonsin bli klar med Cool World. Men det är då, och nu är nu, och detta nu innebär att inlägget är slut på riktigt den här gången. Farväl, kära du som läst så långt, alternativt du som direkt hoppat ner till slutet och inte förstår någonting av vad jag pratar om. Ni uppskattas båda två.