Tyvärr har jag skrivit någonting om A Gnome Named Gnorm (som ju borde haft titeln A Gnome Gnamed Gnorm, men så kul ska vi inte ha det)

Behind every work of art lies an uncommitted crime. 

Det här citat kommer från filosofen, sociologen, psykologen, kompositören och jazzhataren Theodor (W.) Adorno. Denna mycket arga 1900-talsmarxist dyker alltmer sällan upp i mina tankar, mina djupaste drömmar, min fanfiction, men just den här så vackra meningen har funnits med mig den senaste tiden. Vad Adorno menade med det här är väl så uppenbart att en förklaring från mig bara skulle leda till arga "vi vet redan det här Jesper", "Sluta gå som katten runt het gröt Jesper", "ingen gillar dig Jesper", och det skulle såra mig ganska djupt, men också vara befogad ilska eftersom det skulle vara ett totalt slöseri med tid. Alla kan Adorno, vi förstår hans varje ord, han var en man med väldigt lättförståeliga teorier och därför tänker jag bara gå rakt på sak.

Adorno var en förbannad lögnare.

Det här citatet kommer från mig som inte är filosof, sociolog, psykolog, kompositör och ärligt talat inte ens jazzhatare, men tydligen kan även det jag säger kursiveras. Jag att det är en redig hot take att påstå att Theos ord kanske inte alltid var helt sanna, men jag har relativt nyligt varit med om en upplevelse som ledde till att jag såg... mörkret? Ja, definitivt inte ljuset i varje fall. 

Okej, så här: Jag har känt avgrundens lockelse, l'appel du vide för finsmakaren, och hoppat rakt ner mot mitt bättre vetande. Tiden där nere var mörk, inte på något vis njutbar, men jag tog mig upp ur den igen och livet återgick så småningom det normala. Åtminstone trodde jag det, för uppenbarligen måste det finnas kvar något av den där stunden inom mig som leder till att jag efter tre års frånvaro från det här lilla utrymmet återvänder för att snacka lite 1990 års amerikanska familjefilm A Gnome named Gnorm. En film som kanske inte är ett begått brott rent juridiskt, men definitivt ett mot alla människans sex sinnen.*

Alltså, jag vet inte om jag behöver säga någonting egentligen. Bara titta på den här groteska dockan. Ta in allt den är och var glad att jag bara visar huvudet.  

Okej, du har sett nog. Varje sekund du tittar kan du se någonting mer att avsky med den, eller hur? Det är väl värt att nämna då att det här tyvärr är självaste gnomen Gnorm som jag då behövt se på under den stora majoriteten av filmens åtminstone barmhärtigt korta 84 minuter. Lika värt att nämna är att A Gnome Named Gnorm regisserades av Stan Winston som var det stora namnet inom specialeffekter på 80- och 90-talet. En del i det var att han var en väldigt skicklig dockmakare, men här var det som att han gick in med tanken att "jag ska få hela USA att bli förälskat i den här avskyvärda lilla typen", och bara slängde ihop en så motbjudande krabat som möjligt. Väldigt detaljerad och av allt att döma verkligen inget amatörbygge, ska sägas, men motbjudande likväl. 

Tyvärr för (och på grund av) Stan så är det svårt att bli så förälskad i någon som Gnorm när hans inre faktiskt är fulare än det yttre. Visserligen var 1990 en annan tid, men det är verkligen ett otroligt märkligt val att kretsa sin film runt en karaktär som bara dyker upp i handlingens centrum eftersom han stulit någon slags gnomskatt för att förhoppningsvis imponera på och få ligga med en gnomtjej och tyvärr måste den skatten ligga kvar på sin rätta plats för att inte världen ska gå under. Genom en olycklig slump hamnar den bland människor (som ju så klart bor ovanpå gnomernas värld, men det vet du redan) efter att han tagit den ovan jord för att ladda den med solkraft (som du kunnat ana, och han gör det så klart mitt i natten), samtidigt som en explosion sker i hans närhet och skatten förloras. Han måste då ta sig ut i det amerikanska samhället för att ta tillbaka den, men han kommer inte göra det utan att objektifiera, sukta efter och sporadiskt också till någon mån antasta ungefär varje mänsklig kvinna han ser.

Tillsammans med denna kåta inceldocka har vi också den högst mänskliga Anthony Michael Hall (samma år som han också var med i Edward Scissorhands!) som ärligt talat skådespelar snäppet sämre än Gnorm här och kanske också känns lite mer konstgjord. Han är dock ett viktigt inslag eftersom han står rent moraliskt ett snäpp ovan i rollen som Casey Gallagher, en godhjärtad men lite klumpig polis som dras med i jakten på den försvunna skatten. Eller är det verkligen vad filmen handlar om? Ja? Jag tror det? Eller...? 

Alltså, A Gnome Named Gnorm är oväntat kaotisk och springer lite åt alla håll och kanter hela tiden. Den är en lite tramsig familjefilm om en gnom och hans mänskliga kompis som jagar efter en gnomskatt. Låter som det klassiska 80-talskonceptet med "människa + liten sidekick = kul för hela familjen", men den lilla sidekicken i fråga är alltså här stundtals obekvämt barnförbjuden och filmen går också efter ett tag snarare i riktningen mot att bli en halvtung kriminalthriller där folk mördas och ofta oväntat grafiskt, samtidigt som den försöker bibehålla sin mer vimsiga ton här och där. På något vis leder denna resa av kul trams och ond, bråd död till slut fram till avslöjandet att stadens polischef (Jerry Orbach) är korrupt och orsakade explosionen i filmens inledning för att mörda en gangster som kunnat avslöja hans brott. Det borde jag kanske visserligen anat. Det var ju så uppenbart från första början att det var här vi skulle landa. 

Trots svängen mot någonting mörkare får som tur är A Gnome Named Gnorm ändå ett någorlunda lyckligt slut när chefen stoppas av Casey, men tyvärr med den lilla asterisken att han gör det genom att på på gränsen slå ihjäl honom i en oväntat brutal scen. Jag menar, han bara slår och slår och scenen bara fortsätter och fortsätter. Vi har dock lite kvar efter att den heroiska misshandeln är över. I stort sett direkt efter detta försvinner Gnorm – efter att likt en hemsk liten Jesus dött och sedan återuppstått (jag svär att det här inte är någonting jag hittar på) – ner i sitt hål till Helvetet för att antagligen trakassera kvinnliga gnomer. 

Casey och hans kollega Samantha (Claudia Christian) lämnas ensamma kvar. Hela den här sjuka handlingen har fört de två närmare varandra och de har blivit förälskade, men ingen vågar ta första steget. Man kan ändå ana att det kommer lösa sig för de båda och vi lämnar filmen med en hoppfull känsla. Många hemskheter har skett, men konflikten är över, gnomen är borta, och nu kan det normala livet så smått återgå och de kan finna varandra i sin egen takt.

Eller nej, förlåt. Det är ju inte där filmen slutar. Plötsligt dyker Gnorm upp en sista gång ur sitt hål, använder lite klassisk gnommagi för att föra ihop de två för en magisk kyss och lämnar tittaren med den oändligt obekväma repliken  ̴̱́Ṁ̵͎a̸͚̒k̶̘͋ē̵̮ ̶̯̏h̶̲̄e̷͙̕r̸͕̎ ̸̟̔ẗ̵̯́ő̶̠e̵̦̐s̸͚̋ ̷͕̉č̵̝ȕ̵̜r̸̛̬l̵̻͠ medan Wars Low Rider sätter igång. Filmen är över på riktigt och den här lilla stunden som Stan Winston slängde in för att han tyckte att slutet annars varit för deprimerande förstörde inte bara en av tidernas bästa scener för mig för all framtid, utan förstörde nog också en liten bit av mig på kuppen. 

Jag ljuger inte när jag säger att jag faktiskt inte förstår ett enda beslut som togs i någon del av A Gnome Named Gnorm. Det är en film med en identitetskris, med ena foten i tramsig familjefilm och andra i rå kriminalthriller, men utan att göra någon av delarna på något speciellt lyckat vis. Filmens stora affischnamn är en docka som är så gräslig att titta på och så obekväm i sina rörelser att man helst bara håller för ögonen och han har en personlighet som verkar framtagen i labb specifikt för att den ska ogillas så mycket som möjligt. Självklart kan det vara lite kul att se en sådan total miss som denna, men mest sitter jag bara här med frågetecken. Att många inblandade i filmen verkligen brann för den är ändå tydligt i hur, tja, ambitiös den ändå känns. Men det är som att ungefär 100 personer hade en idé som de fick lägga in utan någon pushback, men också som att dessa 100 idéer sedan lades in i filmen av 100 andra personer som inte hade en aning om vad deras instruktioner riktigt betydde. 

Och jag förstår vad du tänker nu när ungefär allt är sagt och gjort. "Jesper, jag förstår att A Gnome Named Gnorm (även känd som Upworld - Mein Kumpel, der Kobold i Tyskland) inte är speciellt bra, men får vi åtminstone se den här hemska lilla dockan naken i någon scen?", och du, det enda jag kan svara på den frågan är... det kan du ge dig på!!! Bakifrån? Framifrån? A Gnome Named Gnorm kommer inte göra dig besviken!!! 

Och vi är inte klara än, för har jag lidit ska du också göra det!!! Plötsligt kom jag nämligen ihåg den biten av filmen där skådespelaren Robert Z'dar dök upp och spelar en karaktär som jobbar för gangsterbossen Zadar (som för övrigt blir skjuten genom hjärtat varpå han faller från mycket hög höjd och vi tittare får se honom slå i marken) som han själv nämner flera gånger och eftersom de båda namnet uttalas likadant så låter det som att han pratar om sig själv vilket han självklart inte gör eftersom hans karaktär heter något annat, men i ett av många kloka drag den här filmen gör så har de självklart castat en person med ett väldigt ovanligt efternamn och som har ett så distinkt utseende att man nästan omöjligt kan se honom som någon annan än sig själv, och då gett honom flera repliker där han pratar om en fiktiv person vars namn de hittat på och definitivt själva måste märkt uttalas likadant som hans och– det räcker nog där. 

Jag... jag är så trött. Vi hörs igen 2026. 

*lukt, syn, hörsel, smak, känsel och förmågan att se gnomer på film.

Cats (2019)

Hejsan, det här är en blogg med fokus på Brad Pitts filmer. Med det sagt - dags att prata om Cats. 

Är det ens någon som minns Cats längre? Då pratar jag självklart inte om den klassiska, mycket kaotiska dansmusikalen som väl ständigt gått på någon scen i världen sedan sin premiär 1981. Nej nej, jag pratar självklart om den filmatiserade, mycket kaotiska versionen som hade svensk premiär tidigare i år. Den som hade ett par jättestora namn i rollistan, regisserades av en Oscarvinnare, hade en budget på åtminstone hundra miljoner dollar, och lade merparten av sin nämnda budget på att, vad det verkar, göra sina mänskliga katter så sexualiserade som möjligt. 

Den var ju åtminstone ett tag ett extremt hånfullt meme, men floppade sen stenhårt när den väl hade premiär. Kanske var det lika bra för alla inblandade. Den kom, den sågs av på tok för få för sin skyhöga budget, och sen försvann ungefär hela Cats-diskursen från internet helt och hållet. Faktiskt lite imponerande hur någonting kunde vara så stort, och sen bara blåsa bort ur det kollektiva medvetandet som om det aldrig varit där från första början. 

Men vet ni vad? Jag har inte glömt Cats. Och har inte jag glömt Cats kan jag tyvärr inte låta någon annan göra det heller. Jag har inte glömt skammen när jag räckte fram biljetten, eller när jag satte mig i salongen och funderade på vad jag egentligen gjort av mitt liv. Jag har inte glömt den där otroliga känslan av obehag när alla orimligt nakna katter dök upp på duken och började sjunga, och bara vägrade sluta. Jag har heller inte glömt det konstigaste av allt: att jag faktiskt inte känner något större hat gentemot Cats. Jag gillade den självklart inte, men den är mer ett "nej tack" än ett "NEJ TACK" största delen av tiden. 

Att på riktigt uppskatta den här filmen utan att göra det på ett skämstamt vis är nog inte möjligt. Jag tror verkligen inte det. Däremot består hela filmen av sådan konstant galenskap att man, alltså jag, förr eller senare nästan oundvikligen vänjer sig vid denna lite helvetesficka man transporterats till. Det här leder till att upplevelsen ändå blir möjlig att tolerera och att man kan se nämnda extremt nakna katter med endast lätt besvär snarare än panikångest och en stark vilja att springa ur salongen illa kvickt. Att filmen bara handlar om att katter sjunger om sig själva i hopp om att få vara näst på tur att dö (vilket är en befogad dröm om man är med i Cats) och möjligtvis återfödas tänker jag att de flesta vet vid det här laget, så åtminstone det borde inte komma som någon chock för de allra flesta. 

Som sagt, dock: att på riktigt uppskatta Cats är antagligen inte möjligt. Av de hundratusen sångerna är kanske två bra (Jespers heta Cats-musiktips är Memories och den för filmen nyskrivna Beautiful Ghosts), någon mer helt okej, och resten relativt värdelösa, vilket man väl ändå måste se som ett problem för en film där, tja, 99% av speltiden består av sång. Sång tyvärr ackompanjerad av vad som väl måste beskrivas som 2010-talets mest obekväma bilder att minnas tillbaka till. Till exempel under Jason Derulos låt nås någon slags peak-"rädda mig, någon!" när han inte bara luktar romantiskt på en kattfot (vilket borde vara en tass, men inte i Cats galna värld!), utan vi som tittare också får se kanske den mest sexuellt laddade sekvensen av mjölkdrickande katter som någonsin filmats. Här är det svårt att känna annat än att Tom Hooper fått massor av pengar för att göra någon slags sjuk fetischporr, och jag vill inte verka konservativ men jag hade kunnat leva utan att ha behövt se det.

Cats vet heller inte när den ska ta slut, och det är faktiskt imponerande för en film nästan helt utan handling att det känns som att den borde sluta flera gånger för rimligtvis skulle den kunna fortsätta för evigt på exakt samma spår utan att det skulle kännas speciellt onaturligt. Det här kan vara första gången jag aktivt tänkt "hoppas verkligen inte det kommer en till scen efter den här", och det dessutom flera gånger om. Kanske var det bara jag som ville få gå hem snarare än problem med filmens pacing, vem vet.

All CGI i Cats är katastrofal (jag har fortfarande lite för mycket självrespekt för att lägga till ett extra T där) vilket känns lite lustigt att säga med tanke på att jag såg versionen av Cats där de hade fixat de massiva problem filmen drogs med från början, där en del effekter var ofärdiga. Jag vill väl på sätt och vis säga att de fortfarande är det, för jösses vad jag nog aldrig i mitt liv sett någon film som verkat vilja få sina green screens att se så uppenbara ut som möjligt som denna.

Men - man måste ju uppskatta att man aldrig kommer få se någonting liknande i någonting annat, antagligen vare sig då, nu, eller i framtiden. Bara det faktum att någon såg det här och tänkte "hm, här har vi någonting som måste bli AAA-film" är en kul grej. Kombinera denna otroliga brist på insikt med det lika otroliga engagemanget som verkar rått under inspelningen (som jag kanske måste påminna var för Cats) bland alla inblandade, plus det faktum att Idris Elba kan vara tidernas naknaste man utan att filmen går över en 7-årsgräns, och man har någonting riktigt speciellt på händerna. Sen är det ju också kul att se respekterade skådespelare som Ian McKellen (En sir!) och Judi Dench (en Dame!) klä ut sig till katter och förlora ungefär all cred de någonsin haft... eller få ännu mer än någonsin förr???

Okej, det där var kanske inte direkt positiva aspekter egentligen, men någonting mer positivt på riktigt: sången har lagts väldigt bra, vilket, ja, är halvhjärtat beröm, men beröm likväl. Alla sångare (med ytterst bra dansare med sig) är himla kompetenta och fulla av talang, och trots hur fult allting är finns någon slags kreativitet när det kommer till att bygga upp den här världen som definitivt fungerat om man, som sagt, inte lagt så mycket krut på uppenbara green screens. Kanske hade den också gått bättre att leva sig in i om inte katternas storlek känts otroligt inkonsekvent, men vad vet jag!!!

Cats är antagligen årets filmupplevelse redan nu, men vissa upplevelser gör man kanske bäst i att undvika. Känner du panik och ett måste att se en riktigt konstig film med inslag av katt gör du bättre i att se typ Hausu.

Cutting Class (1989)

Brad Pitt fyller år idag (artonde december) så bla bla bla jag säger samma sak varje år.

Jag är inte nöjd över att vara här igen. Det är jag inte. Jag är heller inte nöjd över att det antagligen inte finns någon annan i världen som lagt så mycket tid på Cutting Class som jag har.

Och jag är framför allt inte nöjd över att av alla filmer jag sett i livet så är det antagligen den här som på något vis format mig allra mest. Hade jag inte sett Cutting Class hade jag antagligen aldig startat Pittkalendern, och hade jag inte gjort det hade jag antagligen skrivit väldigt mycket mindre vilket ett mig på en helt annan bana i livet än den jag är på i dag. Någonting så formativt borde man kanske vara stolt över och älska högt, men när det är just en film som denna skäms man mest lite och undrar hur det här gick till.

Det första jag egentligen skrev i recensionväg kom den fjortonde december 2011. Blott 16 år gammal skrev jag "Bakom den första imaginära luckan finner vi en härlig julfilm med Brad Pitt som misstänkt mördare och en stalker som gör filmens twist till en antitwist. Cutting Class (Ordvits igen!) heter filmen och det var här som Brad hade sin första stora roll. Absolut skitfilm, även av High School-skräckfilmers standard men hela finns på youtube så det går rent av att se den helt lagligt och gratis om man nu känner för det."

Det är inte mycket jag kan stå bakom av det jag skrev på den tiden, och medan jag verkligen inte kan stå bakom hur det skrevs, så är det lite chockerande hur lite min åsikt runt Cutting Class förändrats med åren. Den var dålig då, och den förblir ungefär lika dålig nu.

Jag förväntar mig att alla sett en så enorm succé som denna, men för den som inte vet: Brad Pitt spelar Dwight Ingalls, en 26-årig High school-elev på en skola där absolut alla lärare är sadister som hatar varenda elev av hela sitt hjärta. Ja, alla utom Dwights flickvän Paula (Jill Schoelen), som de av lite oklar anledning istället alla älskar.

En dag dyker Dwights tidigare vän Brian (Donovan Leitch) upp på skolan igen efter att ha spenderat tid på mentalsjukhus på grund av fadersmord. Ungefär samtidigt börjar lärarna plötsligt mördas en efter en, och underligt nog alla efter att de varit extra dryga mot Dwight.

Det känns hårt att säga efter all tid vi haft tillsammans, men Cutting Class lyckas inte riktigt med någonting. Det är kanske inte jättekonstigt sett till att den är gjord av en regissör, Rospo Pallenberg, som både gjorde sin debut och pensionerade sig med denna, endast känd för att ha skrivit Excalibur, en av de kanske mest taffligt skrivna fantasyfilmerna från 80-talet (en genre som i sig redan var mycket tafflig by default).

Det kanske största problemet, som genomsyrar allting i filmen, är att den typ vill vara komedi, men inte är rolig på egentligen något sätt alls. Det är inte ens dålig humor på "coming of age från 80-talet"-nivå, utan bara... ingen humor, liksom. Det finns "skämt", men jag vet inte riktigt om det finns någon på denna jord som skulle ens tänka att de var menade som roliga. Jag behövde liksom se Cutting Class flera gånger innan jag insåg att den var tänkt som rolig och inte bara extremt inkompetent, men när jag insåg det tänkte jag istället bara "jaha, den här är extremt inkompetent och inte alls rolig".

Sen tjänar inte heller filmen några poäng på att alla skådespelare är dåliga antingen för att de helt enkelt är dåliga skådespelare, eller för att de ganska tydligt bara inte vill vara där. Donovan Leitch har till exempel två lägen: ett där han inte skådespelar alls, och ett där han gör det alldeles för mycket. Jill Schoelen gör det bara inte, vilket antagligen kan hänvisas till att hon vantrivdes rejält under inspelningen på grund av ganska amatörmässig regi.

Brad Pitt är ungefär så bra som omständigheterna bakom hans casting. Producenten Rydy Cohen ville inte alls ha honom i sin film, men Pallenberg övertygade honom genom att få fyra unga kvinnor att säga hur snygg Pitt var, och att han därför var rätt person för Dwight. Visserligen har han sin Pittcharm, men sannerligen inte sitt Pittskådespeleri.

Det är med facit i hand lätt att säga att han ganska tydligt är den enda som hade någon större framtid som skådespelare bland alla inblandade, men om det inte hänt hade man nog inte tänkt "synd att den där Brad Pitt aldrig blev ett större namn" i någon vidare utsträckning.

Självklart bör du inte se Cutting Class. Dels för att du självklart redan sett den, men också för att den är så genuint dålig. Visst finns det några finurliga mord här och där, men resten är bara lite för dåligt och trist, vilket är sjukt med tanke på hur konstig filmen är. Den börjar liksom med att Paula halvnaken går ut på garageinfarten där hennes pappa siktar sitt gevär mot henne och hon bara "hehe, kul grej pappa". Dwight introduceras genom att nästan köra på ett barn och skratta hånfullt mot dess mamma när han kör iväg. Det borde vara recept för något sjukt minnesvärt - även om kvaliteten är låg - men tyvärr inte.

Trots bara dryga 90 minuter känns den för lång och som att mycket tid går åt till utfyllnad för att få ihop till en långfilm dumma ungdomar kan hyra och bli besvikna på. Behöver jag till exempel se Dwight förlora humöret under en basketmatch och därför bli av med sitt basketstipendium? Och behöver jag se Dwight, Paula och deras två anonyma kompisar bryta sig in på skolan för att förbättra betyg? Nej, inte alls. Men jag har sannerligen gjort det ändå. Jag har till och med gjort det åtta gånger, och det känns ganska sådär.

Ad Astra (2019)

Hipp hallå kompisar, jag är tyvärr tillbaka. Att skriva ett till inlägg så kort efter Once Upon a Time in Hollywood var inte någonting jag väntat mig eller egentligen önskat, men jag ska icke klaga på detta Pittstim herren välsignat oss med. Det är den yttre rymden som gäller idag, vilket innebär att jag äntligen fått se vår Pitt i en rymdraket. För övrigt kan "Pitt i rymdraket" vara det mest falliska jag någonsin sagt. 

Nice 😎. 

Han sitter också i en cockpit(t) i några scener. Den infon tillför egentligen ingenting, men jag skulle hata mig själv om jag inte nämnde det.

Jag förväntar mig att alla som väljer att gå in på en så nischad blogg som denna redan är medlemmar i The church of Pitt, men för den som ej känner till dagens film sedan tidigare - Ad Astra ("mot stjärnorna" på latin, om någon undrar) är en film om en man i rymden från 2010-talet, och är alltså en historia som mest handlar om en känslomässigt kall person som måste vara med om någonting stort för att släppa taget om det som håller honom tillbaka. Ungefär som när Ryan Gosling i First Man åkte till månen för att släppa taget om sin döda dotter, eller när George Clooney i Gravity åkte ut i rymden för att släppa taget om sitt liv.

Mer specifikt handlar Ad Astra dock om Roy McBride, en astronaut i en nära framtid där interplanetära resor är ungefär lika vanliga som att resa mellan länder. Han får i (mycket hemligt) uppdrag att resa till Jupiter för att spela in ett meddelande till sin far Clifford (Tommy Lee Jones), som man trott varit död de senaste 30 åren men nu verkar vara vid liv och skicka energivågor från sin rymdstation på Neptunus, vilket resulterar i att shit blir allmänt wrecked i vårt solsystem. På vägen dit får Roy dock tag på information som vänder upp och ner på hela saken, och kanske är det så att uppdraget inte är så rakt eller nobelt som han letts till att tro.

Att prata om Ad Astra på mer djupgående nivå än en lustig inledning och dess story är till väldigt stor del att föra krig med sitt inre. Jag behöver inte åka upp i rymden för att släppa taget om ett trauma, men jag blir väldigt tvungen att tänka på väldigt många kontraster, och att en film på något sätt kan vara väldigt mycket show, don't tell samtidigt som den också är lika mycket tell, don't show. Det finns så många möjliga vinklar att skriva utifrån att jag lika gärna kan göra ett porträtt av en fantastisk film, som en ganska dålig sådan. 

Grejen är denna: Ad Astra är på en rent bild- och ljudmässig nivå fantastisk. Hoyte van Hoytema står för fotot, och då kan man liksom förvänta sig att det kommer se bra ut, men att det ser så här "varje stillbild skulle kunna hängas upp på väggen"-snyggt hade nog ingen kunnat förvänta sig. Framför allt är det den otroliga användningen av mörker i kontrast med väldigt starka färger som gör ett intryck, plus en del sjuka scenövergångar, men jag har väl inte heller några problem med att ungefär 90% av filmen är närbilder på Brad Pitt. 

Detta i kombination med ett väldigt starkt soundtrack (av Max Richter, som jag väl ska erkänna att jag inte alls känner till sedan tidigare) gör att det verkligen är en film man bör uppleva på så stor skärm som möjligt för en riktigt stark upplevelse. Det är liksom på den nivån att jag inte ens behöver tveka när jag säger att det här både är årets snyggaste film samt den med bäst musik.

Rent tematiskt är Ad Astra också ganska fantastiskt i hur den är en av hemskt få science fiction-filmer som faktiskt känns optimistisk gällande människan, och den lyckas väva in Roys känslomässiga resa med rymdets vakuum på ett väldigt snyggt sätt. Kanske är det bara vi som finns där ute, men det måste inte vara någonting dåligt.  

Men grejen är också denna: Ad Astra har väldigt tydligt saboterats av mycket osäktra producenter. Först och främst har den en väldigt överpedagogisk berättarröst som ganska uppenbart är där för att någon kände att det ibland var lite för otydligt (tänk bioversionen av Blade Runner, fast kanske lite mer raspig Brad Pitt än extremt oentusiastisk Harrison Ford) och det är ganska uppenbart att actionscener lagts in lite här av rädsla att en tilltänkt publik skulle tycka att det blir för tråkigt annars. Till exempel en scen på en norsk rymdfärja med ondsinta apor känns extra krystat inlagd. 

Det är väldigt uppenbart att vår regissör James Gray gjort väldigt kontemplativ science fiction, men att hans vision inte riktigt tillåtits helt och hållet. Det gör att filmen känns otroligt segmenterad på ett sätt där de enskilda scenerna fungerar på egen hand, men inte i kombination med varandra. Det gör att filmen känns både lite för snabb och lite för långsam på en och samma gång, och resultatet är någonting som har lätt att bli lite trist och lite svårt att hänga med i eftersom fokus är så spritt på olika punkter.

Sen är det ärligt talat också en del berättarmässiga snedsteg här och där som förstör, till exempel hur osnyggt Donald Sutherland plötsligt skrivs ur filmen, eller hela Ruth Neggas karaktär som bara finns till för att på mycket osnyggt sätt få Brad Pitt från punkt A till punkt B. Det hade kunnat fungera om inte all hennes dialog var så förbannat onaturlig och "skriven" (tänk Brad Pitts berättarröst, fast extern och en helt annan person). 

MEN- eller, jag borde kanske lägga mer tyngd i detta.

MEN Brad Pitt är fantastisk igen. Bara en månad tillbaka sa jag att han stått för sin bästa roll på länge i OUaTiH, och redan nu har han på något sätt överträffat den. Det är inte många skådespelare som kan ha kamerans fokus på sig i varenda scen över nästan två timmar, men han fixar det som om det inte var någon utmaning alls och förlorar aldrig sin starka närvaro. Filmens rymd är stor, men Pitts insats är på något sätt större.  

Vissa skulle kanske säga att han är väl så stoisk, men han porträtterar sin svåra karaktär helt perfekt, och har sannerligen blivit bättre på att gråta sedan han senast försökte i Se7en 24 år tillbaka. Överlag lyckas han med den svåra konsten att visa väldigt mycket känslor med ytterst små medel. Det känns sjukt att säga, men även utan att vara lite av den överdrivna Pittkaraktär jag vanligtvis är på bloggen skulle det känns helt rättvist om han nominerades till både bästa manliga bi- och huvudroll på nästa Oscarsgala, och nästan lika rättvist om han vann. 2019 är verkligen Pittens år och vi kan bara tacka och ta emot. 

Fantastisk Pitt. Fantastisk audiovisuell upplevelse. Fantastisk tematik värd att tänka på flera dagar efter att filmen är slut. 

Också bara ett allmänt hafsverk rent berättarmässigt mer än en gång, och det gör det svårt att egentligen rekommendera Ad Astra. Jag kommer vilja se den igen i och med att det som är bra är så väldigt bra, och för att den har så intressanta saker att säga som man sällan ser i andra filmer. Problemet är ju bara att filmen verkligen skjuter sig själv i foten genom att lägga till så mycket onödigt som gör budskapet mer oklart än det behövt vara, och berättar så mycket onödigt att det nödvändiga istället blir lite svårförståeligt. 

I slutändan gillar jag ändå vad jag sett, men med asterisken att det hela hade kunnat vara så mycket bättre till exempel om James Gray fått mer kontroll över sin slutprodukt. Han är en stark regissör med väldigt bra öga för hur en film ska se ut, och han kan onekligen skriva en bra premiss, så jag ser fram emot hans nästa film när han förhoppningsvis slipat bort en del av sina svagare punkter (bland annat dialogen).

Jag ser verkligen inte fram emot februari när Brad Pitt kommer rånas på två Oscars. Men det är en sorg för en annan dag. 

Once Upon a Time in Hollywood (2019)

Jag har inte direkt någon käck inledning på lager idag, men det käns lite abrupt att hoppa in i själva recensionen direkt, så... tja, jag vet inte riktigt. Det här kanske? 

Trodde undrens tid var förbi 

"Det blir inga fler" 

Tänkte jag alltmer

Sen slogs Brad Pitt mot Bruce Lee

Nej, snälla, stäng inte fliken. Vi börjar om. 

Hej igen!

...

Jösses vad längesen det var jag skrev någonting om allas vår favoritskådespelare senast. Ärligt talat har motivationen bara inte riktigt funnits där de senaste (dryga) åtta månaderna. Jag fattar att det kan låta sjukt, men faktum är att jag, Sveriges (kanske världens) allra främsta Pittolog helt enkelt inte kände något sug att skriva mer.

Fram tills nu då, uppenbarligen. 

Det har kanske inte undgått någon som helst, men Brad Pitt är alltså med i Quentin Tarantinos nya film Once Upon a Time in Hollywood, och även om jag alltså inte direkt velat skriva om honom den senaste tiden så ser jag det självklart som min eviga plikt att se varje ny Pittfilm som släpps. Medan jag såg denna mycket, mycket långa film kände jag  dock sakta men säkert hur en lust kom tillbaka till mig. När eftertexterna väl rullade kunde jag konstatera blott en sak: lusten att orera om Pitt var återfödd.

Så nu, efter en mycket kort backstory, är vi här - den tjugonde augusti detta herrens år 2019 - och skakar liv i ett lik som nog inte själv ens hunnit märka av att det dött.

Det finns en scen i OUaTiA (en stark förkortning) där Brad Pitt av storymässiga skäl tar sig till Mansonfamiljens ranch, och vad som följer är stundtals den mest spännande scenen jag sett sedan Jake Gyllenhaal gick ner i en källare. Den är tight klippt, snyggt filmad, har diegetisk musik som används till snudd på perfektion, och lyckas dessutom på något sätt vara ganska rolig tack vare en otrolig dominant Brad Pitt. 

Det här är långt ifrån första gången i filmen jag tänkte detta, men kanske första gången det verkligen slog på allvar vilket oerhört välgjort hantverk jag tittade på. Tyvärr följdes detta ganska kvickt upp av en annan tanke.

"Varför pågår det här så länge?" 

Låt oss backa tillbaka det dramaturgiska bandet för lite kontext. Tänk dig detta: Året är 1969. Galet koncept, jag vet, men tänk dig även detta: Leonardo Dicaprio existerar och är den avdankade (fiktiva) tv-skådespelaren Rick Dalton, som vid sin sida ständigt har (Brad Pitt, och även han fiktiv) stuntmannen Cliff Booth. Tillsammans gör de saker, och ibland dyker också Margot Robbie upp som (den högst verkliga) skådespelaren Sharon Tate för att njuta lite av livet, ovetandes om att hon senare samma år kommer bli mördad av medlemmar ur Mansonfamiljen i deras försök att starta ett apokalyptiskt raskrig.   

Q: Låter det här som en lite diffus och ganska dålig beskrivning av en films handling?

A: Antagligen, men grejen med OUaTiA är väl att storyn i sig inte spelar jättestor roll. Den är mest en ursäkt för Tarantino att vältra (och som man vältrar. Jösses vilken snygg film med tillhörande licenssoundtrack) i 60-talsestetik och dåtidens Hollywood, vilket ärligt talat gör för en ganska skön film. Jag vill inte gå runt och kalla den meditativ eftersom det fortfarande är en QT-film och därför har sin raketdialog, absurda situationer och stunder av riktigt brutalt våld, men den är i ton och tempo till stor del väldigt långt bort från hans vanliga, hämnddrivna filmer. 

Visste ni förresten att Werner Herzog i sin film Herz aus Glass hypnotiserade alla sina skådespelare så att deras skådespeleri skulle kännas onaturligt? Där kan vi snacka meditativt. 

Men det var alltså OUaTiA (en stark förkortning) vi pratade om. En lite mer introspektiv karaktärsstudie än vad man är van vid från Quentins filmer. Ibland har vi scener där Leo är arg över att han snubblat över en replik, i andra en där Pitt matar sin hund i den mycket sorgliga husvagn han bor i. Ingen del av summan spelar egentligen någon större roll, och när tredje akten väl börjar och verkligen vänder upp och ner på allting, är det då värt att fråga sig om något av det här egentligen behövt vara med i filmen? 

Svaret på den frågan är "ja, fast också nej". Det är sant att filmens klimax inte fungerar utan en del av det som hänt tidigare (och det är faktiskt väldigt imponerande hur bra den faktiskt knyter ihop alla sina teman), men en väldigt stor del av denna Ran-långa (2:42 alltså, men om rätt ska vara rätt så är denna faktiskt en minut kortare) hade definitivt kunnat klippas ner utan att någonting gått förlorat (vilket självklart är lätt att säga när man inte sett den faktiskt nedklippt). 

Det kanske verkar som jag bara ogillar långsammare filmer som inte är rädda för att ta sin tid, men det gör jag verkligen inte. Låt mig dock grejen som får den här typen av filmer att vanligtvis fungera: hemligheten är att aldrig fokusera på någonting för länge eftersom man helst bara ska svepa med i karaktärernas vardag utan att se en enskild aspekt som viktigare än någon annan. OUaTiA har några fall där den definitivt drar ut på sig lite för långt och drar till sig lite för mycket uppmärksamhet, och även om den är så pass välgjord att den ändå alltid känns bra, så är detta någonting som märkbart skaver när man tänker tillbaka på helheten. 

Här pratar jag då alltså om akt 1 & 2. 3 kastar ju ut tidigare regler genom dörren och blir en väldigt traditionell och fokuserad Tarantino-film. Om det låter som ett fall av att ha kakan och i sista akten också vilja äta den, så är det för att det också är det. Sjukt nog fungerar det dock, dels tack vare kanske tidernas Pittklimax, men det finns en till, större orsak. 

En stor del av filmens charm ligger i att vi under vår tid antagligen aldrig kommer få se den här typen av monstruösa projekt som OUaTiA. En film som inte bara är gjord av en sedan tidigare smått galen auteur som dessutom låtit sina framgångar stiga honom åt huvudet, och som tack vare nämnda framgångar också fått sådan status att ingen längre kan säga nej till hans idéer. Jag tänker mig att gick till ungefär så här när filmen pitchades: 

 "Jag vill göra en film där Brad Pitt och Leo hänger lite tillsamans" 

"Okej Quentin"

"Men den ska också vara en hyllning till min favorit-era"

"Känns som alla dina filmer, men bra idé det också Quentin"

"Och den ska egentligen inte handla om någonting annat"

"Fascinerande Quentin"

"Men jag vill också ha med Sharon Tate ibland"

"Bra idé Quentin"

"Även Mansonfamiljen"

"Jag är skrämd och jag gillar det, Quentin!" 

"Och jag vill att filmen ska ha typ Family Guy cutaways lite här och där" 

"Fantastiskt Quentin!" 

"Och jag vill att Kurt Russell ska vara berättarröst, men bara i början av tredje akten och ingen annan gång" 

"Magnifikt Quentin!" 

"Jag vill också att Margot Robbie som Sharon Tate ska se en Sharon Tate-film där Sharon Tate också är den riktiga Sharon Tate så tittaren verkligen känner att det här är en film!"

"Du är en Gud och jag blott en enkel bonde, Quentin!"  

Det är ganska fantastiskt vilken Frankensteins Film vi har att göra med här. Quentin hade idéer, och istället för att bara välja några kastade han in allt, och antagligen lite mer än så. Vi förväntas följa med på en ofta ganska ointressant för att inte tala om något ofokuserad resa ett bra tag, och det är inte alltid det känns vare sig nödvändigt eller sammanhängande. Tarantino gillade en del (läst: väldigt många) saker och därför lade han in dem i filmen utan att alltid verka ha en tanke på hur de skulle fungera tillsammans.

Trots problem är det dock nästan aldrig tråkigt. Så går det när en galning inte bara har fria tyglar (vilket gör för en otroligt fascinerande uplevelse), utan också är väldigt, väldigt kompetent inom sitt fält. Att han dessutom lyckas knyta ihop allting mot filmens slut när det tidigare känts som att det inte funnits någonting att knyta ihop är ingenting mindre än smått fantastiskt. 

En stor del av kompetensen förmedlas såklart av personerna vi ser framför kameran, så låt oss också snacka skådespelare! Ja, alla biroller är bra, och ja, de spelas ungefär alla av skådespelare som förlorat sin stjärnglans med åren (till exempel Al Pacino), och ja, det är säkert någon som kommer få sin karriär återupplivad av att dyka upp här. Allt är som det ska i Quentinland. Jag vet ju dock att folk kommer för Pitt med vänner snarare än biroller, så vi går kvickt vidare. 

Leonardo Di Caprio står för kanske den bästa skådespelarinsatsen jag sett, men vem bryr sig om honom när man istället kan prata BP! Anar ni, jag sa anar ni hur härligt det var att se honom här? Det är liksom den klassiska Brad Pitt vi känner och älskar i högform. Brad som äter lite random saker, Brad som skrattar gällt, Brad utan tröja, Brad med tröja, Brad som hamnar i slagsmål, Brad som fixar en antenn, Brad som kompis, Brad som ovän. Det är verkligen Brad Pitts ABC, och på en högre nivå än vad det varit på väldigt länge. 

Som om detta fantastiska alfabet inte var nog får han äntligen också vara med i en något humoristisk film och därmed visa den mer komiska sidan av sig igen, för det har i sanning varit på tok för länge (War Machine räknas inte) sedan sist. Det är lätt att se vår Pitt som strikt dramatisk skådespelare (tidigare också romantisk), men bland annat här får han verkligen visa hur mångsidig han faktiskt är. 

Med Cliff har han också inte bara fått en väldigt intressant karaktär, utan också lyckats skildra någonting så svårt som en egentligen riktigt osympatisk människa man ändå önskar var ens kompis. Jag säger inte "Oscar!" eftersom det genom åren blivit uppenbart att det inte finns vare sig någon rättvisa eller Gud i den här världen, men jag säger däremot att allt annat skulle vara som en förolämpning jag hade tagit väldigt personligt.  

Jag skulle gärna också prata om Margot Robbie, men ärligt talat finns det inte så mycket att säga. Tarantino - trots att han ser ut, beter sig som, och är Tarantino - har genom hela sin karriär varit oväntat bra på kvinnliga karaktärer, och jag ska väl inte säga att denna Sharon Tate-skildring är dålig, men att hon däremot är något underanvänd. Jag förstår poängen med varför hon är med och varför hon skildras som hon gör (vilket jag av spoilerskäl inte kan gå djupare in på),, men det känns ändå som att man kunnat skära bort en del av filmens mer hollywoodonanerande scener där Leo ska spela in ett avsnitt av en Westernserie och det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. 

Hade man bara gett lite mer Tate-screentime här hade nog jag lämnat filmen något nöjdare än vad jag redan var, för så som det är nu känns det mest som att Quentin castade Robbie för att han ville se hennes nakna fött- åh nej, jag hittade precis ett till galet Quentin-citat jag glömde använda tidigare i min hypotetiska pitch. 

"Och så vill jag ha bara, smutsiga fötter i närbild varenda chans jag får" 

"Genialiskt Q- eller nä. Vänta nu Quentin. Stopp :(" 

Man pratar ofta om the male gaze på film, alltså att den skildrar sin värld och kvinnor ur ett maskulint perspektiv. Jag skulle vilja påstå att den här filmen bryter ny mark genom att, tyvärr, vara filmad genom the foot gaze. Jag sa tidigare lite hastigt att OUaTiA är en väldigt snygg film, men jag måste också erkänna att alla fötter i närbild gör den stundtals oerhört obekväm att titta på, och det här sättet att sabotera sin egen film får mig lite att undra vem som egentligen var värst: Charles Manson eller Quentin Tarantino? 

Det är nog ändå Manson, men jag önskar verkligen att QT kunde hålla åtminstone dessa turn ons för sig själv och skona mig från att se en väldigt bra film som ibland också får mig att känna mig som en mycket skamsen voyeur. 

Det är en kul film på många sätt, denna Once Upon a Time in Hollywood. Dels för att den känns ungefär lika ofokuserad som en Antonioni-film (dock något lättare att hänga med i) och ändå kan dra en så enorm publik, och dels för att den bara är ett så gediget, om än inte alls perfekt, hantverk av någon som både är galen och riktigt skicklig. Det är kul att se folk bra i sitt fält arbeta, och från minsta statist till Luke Perry (i sin sista roll) till Brad Pitt, går det inte att säga annat än att folket här - de är bra. Det är också bara kul i största allmänheten att se en film som är så genuint rolig som denna ofta är. 

Jag förväntar mig nästan att majoriteten som läst detta inlägg (som jag försökte hålla kort, men nu blev det så här. Förlåt) redan sett filmen, alternativt hade sett den oavsett vad jag har att säga, men jag vill ändå rekommendera den till alla som inte bara är intresserade av film, utan också själva kulturen bakom mycket i Hollywood. Såklart också till de som bara vill se någonting bra, man behöver inte alltid en djupare orsak än så. Utan att avslöja någonting är filmens tidigare nämnda klimax också, eh, ganska otroligt. 

Jag såg tidigare idag att Spy Games inte heller finns på Netflix längre, så det finns inte direkt något annat att se ändå.  

Liz and the Blue Bird (2018)

Gott nytt år!!!

Eller ja, god sjunde april åtminstone. Det var inte direkt min plan att från juletid till nu försumma denna plats, denna heliga mark vi kallar Blog Pitt, men ibland blir det så. Vid en återkomst efter längre frånvaro kan det kanske ses som kutym att skriva om en av Brads (vi är så nära nu att jag använder förnamn) mer klassiska filmer, men istället kände jag för att skaka om lite och vända mig mot en värld jag inte skrivit om förr. Spelfilm blir tecknat och vi förflyttar oss från väst till öst. 

Trots att han definitivt är mitt hjärtas anime babe #1 är tyvärr inte Brad Pitt (vi är tyvärr också på sådant känslomässigt avstånd att jag även använder både för- och efternamn då och då) någon som gjort karriär på att vara med i tecknade filmer från andra kontinenter än hans nordamerikanska, så han kommer faktiskt inte dyka upp alls idag. Alla riktiga Pittheads vet självklart att det faktiskt hade kunnat skrivas om någonting mer passande nu när jag tvunget ska snacka a n i m e eftersom en slags public domain-version av BP (vi är, som tur är, ändå precis på den nivå att jag kan nämna honom vid hans initialer utan att det känns stelt.) vid namn Brad Kidd dök upp i tv-serien Yakitate!! Japan från 2005. Jag är dock inte mycket för piratkopior (förutom min kinesiska DVD av Across the Tracks), så jag avstår. 

För den som är orolig - det här är inget enormt skifte där Blog Pitt 2019 går mot att istället handla om ブラッド・ピット, utan se det här som en engångsgrej för att få in lite variation i vardagen. Nästa gång blir det väl typ Spy Game eller något liknande, och världen kommer bli sig lik igen. 

Då var det sagt. Från och med nästa stycke är vi helt Pittfria, så med den vetskapen i bakhuvudet antar jag att du här och nu måste göra det svåra valet om du klarar av att gå vidare eller inte. Jag hade stannat, men någon konfliktsökande typ skulle säkert kunna argumentera för att jag inte är helt neutral. 

Min relation till anime är svår, det måste jag medge. Eftersom att de ofta kan erbjuda någonting helt annat från vad jag vanligtvis tittar på har jag sett ganska många animefilmer bara nu under de senaste åren, men känner ofta att de lider av ungefär samma problem: väldigt styltig exposition i stora mängder, extremt tveksam kvinnosyn, och i fallet att det förekommer humor är den i många fall lite väl tramsig. Det här är antagligen en grov generalisering av anime som helhet, men jag kan ju bara gå efter de referenser jag har. Hur som helst dyker det ändå då och då upp filmer som faktiskt inte följer denna problematiska treenighet, till exempel majoriteten av Studio Ghiblis filmer, Paprika, Your Name och Night Is Short, Walk on Girl där de något säregna, mycket japanska handlingarna verkligen får skina tillsammans med ytterst, i dessa fall, vackra och relativt unika tecknarstilar. 

Liz and the Blue Bird (リズと青い鳥, eller Liz to Aoi Tori) från 2018 hör till denna ganska lilla skara av genuint bra anime jag sett, och eftersom jag har koll på regissören (Naoko Yamada, som nog också är den enda kvinnliga, japanska sådana jag känner till) och har sett hennes tidigare film A Silent Voice (som hade kunnat vara väldigt bra om den inte försökt skildra ett på tok för långt händelseförlopp i en enda, för kort film) var inte det här speciellt förvånande. Tyvärr tror jag dock - och det här kan vara jag som projicerar mina egna fördomar - att någon med mindre bra koll än mig mycket väl kan avfärda den här bara genom att läsa dess premiss: 

De bästa vännerna, introverta Mizore och mycket extroverta Nozomi spelar oboe respektive flöjt i skolorkestern, och förbereder sig för det komplexa stycket Liz and the Blue Bird (baserat på en barnbok vars huvudpersoner har en relation som liknar Mizore och Nozomis) som ska... tja, vinna någon slags tävling för deras orkester. I takt med stressen över att slutet av deras skolgång närmar sig och stycket visar sig vara precis så komplext som det utgett sig för att vara börjar sprickor synas i denna tidigare så säkra vänskap.  

Nu är jag kanske fördomsfull, men på rak arm låter ju det här som en film för en ganska ung målgrupp, och jag tror inte att den skulle vara opassande för någon som ska gå ut typ nian (och älskar oboe) att se den, men ser vi bortom ytan finner vi något klart mer vuxet, och teman som nog många kan relatera till på någon nivå. Jag tänker främst på det här väldigt odramatiska, men ändå ofta tråkiga, sättet en del relationer har en förmåga att väldigt lätt förlora sin relevans bara sådär, och känslan av att man på något vis håller på att drifta bort från någon man en gång varit väldigt nära utan att riktigt ha någon kontroll över det. Just den här processen skildras väldigt snyggt i Liz and the Blue Bird.

Jag säger "snyggt" just för att det här skildras mer som en naturlig del av livet man inte riktigt tänker på förrän den är där, och hur karaktärerna själva - när filmen närmar sig sitt slut - på något sätt både accepterar men samtidigt inte heller vill veta av detta och ändå försöker hitta en avrundning som om allting var detsamma. 

Jag säger också "snyggt" för att det här skildras som både så viktigt för dessa två, men samtidigt så oviktigt för en större värld. Den främsta styrkan med berättandet i Liz and the Blue Bird ligger antagligen i hur absolut ingen inblandad känns som händelsernas centrum, utan till och med bifigurerna och deras liv känns som att de skulle kunna vara fokus i egna filmer och att enda anledningen till varför den här filmen handlar om just Nozomi och Mizore är rena slumpen. Vissa skulle säga att det här är lite irriterande, som om man lade ett pussel och hälften av bitarna saknades - man kan ana vad motivet är men omöjligt förstå det helt och hållet eftersom dessa karaktärer bara dyker upp då och då. Personligen upplever jag dock att det gör för en mer intressant film utspelad i en värld som känns mer äkta än om alla bara existerade för att på något vis komplettera huvudpersonerna. 

Ett skäl till varför alla runt omkring känns så levande kan till viss del ha att göra med hur de alla har väldigt distinkta designer, men är nog främst tack vare att det här är en slags spin-off film för bokserien Sound! Euphonium som fokuserar på hela orkestern och därför har gett alla karaktärer just, tja, karaktär, och på så vis gett filmen färdiga personligheter att jobba med. Huvudpersonen i de böckerna är för övrigt med i typ en scen i Liz and the Blue Bird för att spela eufonium (som jag måste erkänna var ett instrument jag inte alls kände till innan jag skrev den här meningen).

Det där är dock en trumpet. 

Sen är det ju faktiskt en rätt och slätt snygg film också. Estetiskt alltså. Jag hade lite svårt för hur många av karaktärerna var ritade i A Silent Voice, och jag har i vissa fall liknande problem med Liz and the Blue Bird, men samtidigt tycker jag väldigt mycket om den ganska bleka färgsättningen som verkligen fångar den ganska känslomässigt instängda stämning som filmen går för (det är inte utan anledning som den nästan helt och hållet utspelar sig inomhus). Även de gånger scener ur boken Liz and the Blue Bird visualiseras är det otroligt vackert, där hela filmen stil förändras för att istället likna en mer klassisk bilderbok. Det är fortfarande väldigt detaljerat och följer ändå ungefär samma bildspråk som delarna som utspelar sig i verkligheten, men gjort med en tydligt distinkt stil från övriga filmen.

Och, alltså, vissa filmer känns som att de är snygga, men att de visuella kvaliteterna inte riktigt matchar övriga filmen. I fallet Liz and the Blue Bird och dess mjuka stil finns dock någonting som verkligen går hand i hand med resten av sin films väldigt lugna atmosfär. Det är snyggt med enkla medel, och det passar väldigt bra för denna väldigt lugna, lilla film. Man får verkligen känslan av att det här är en ganska realistisk skildring av en kort period i en liten del av en väldigt normal värld. Låter kanske lite trist, men den enes skräp är den andres skatt, antar jag. Det där var inte ens ett riktigt argument, bara lite sådär användning av ett gammalt talesätt. Vi glömmer det och går vidare, tycker jag.

Så. Är Liz and the Blue Bird en film du bör se?

Trots mina tidigare hyllningar kan jag inte ärligt sitta och säga att det här är en film som kommer helt och hållet vända upp och ner på de allra flestas värld eller leda till en livsförändring när den är slut, men för vad den är, som porträtt av en sviktande vänskap och en rädsla för vad som komma skall är Liz and the Blue Bird väldigt, väldigt bra. En viktig stund i livet hos, på det stora hela, oviktiga personer där saker flyter på i den takt de känner för. Det här resulterar i en mycket långsam film (trots att den bara är 85 minuter lång) vilket jag förstår om många har problem med, men som i mina ögon bara accentuerar det vänskapliga fångenskapet och den ungdomliga vardagens både "leva i stunden"-mentalitet men också den plötsliga oron över att behöva växa upp och inte riktigt veta vad som kommer härnäst. Tiden känns som att den står still, men rör sig ändå alldeles för fort. 

Sen är ju filmen också väldigt vacker på ungefär alla sätt och vis. Sättet den är animerad, hur den skildrar karaktärernas relationer till varandra, och kanske främst genom musiken. I egenskap av att vara en film som kretsar runt en orkester ligger stort fokus på kompositionerna som spelas, och som den kulturanalfabet jag är trodde jag faktiskt att de spelade klassiska stycken, men tydligen var de alla skrivna för filmen (och inspelade i den skola filmen är inspirerad av vilket jag kan känna låter som en lite poänglös gimmick, men vad vet jag).

Det övriga, icke-diegetiska soundtracket är ärligt talat inte speciellt minnesvärt om man lyssnar på det utanför filmens kontext, men är definitivt nog subtilt att det gör sitt jobb med att hjälpa Liz and the Blue Bird att kännas väldigt naturlig, samtidigt som det med enkla medel hjälper att sätta stämningen i många scener. Kanske höjer jag ganska basic filmmusik till en oförtjänt hög nivå nu genom att hylla den för vad filmmusik per definition liksom ska göra, men då får det vara så.

Hela filmen präglas också av extremt tydliga Lesbiska Undertoner™, liksom på den nivå att de är uppenbara för en blind tittare (inte bara mentalt, utan faktiskt fysiskt blind. Ögonen ser inte. Totalt mörker.). Enda anledningen till varför jag ens kan kalla dem undertoner är väl för att det aldrig egentligen sägs rakt ut att Mizore är romantiskt förälskad i Nozomi snarare än på en vänskaplig nivå, men, liksom, kom igen. Det finns ju en anledning till varför Mizore beter sig som hon gör genom hela filmen, och det är inte bara på grund av hennes väldiga ensamhet. Vilket som skildrades det hela med oväntad vördnad, så jag har inte direkt mer att säga om den saken. Det är bara ännu en intressant aspekt av en redan intressant film. 

Liz and the Blue Bird var för min del en väldigt behaglig upplevelse, och en frisk fläkt med sin brist på tramsig humor och fokus på en nästan helt kvinnlig cast (utöver några orimligt snygga, manliga lärare) utan att det görs någon grej av det. Jag har svårt att relatera till trubbel med oboen, men det finns så mycket annat att fokusera på här att det inte riktigt spelar någon roll. Det är svårt att rekommendera anime till folk eftersom det är ett stycke av filmvärlden som ses ner på av många (i många fall av förklarliga skäl), men i och med att det här är en film som undviker många av fällorna som ofta förekommer känner jag mig ändå ganska trygg med att rekommendera den till de som känner sig intresserade baserat på vad jag sagt, men ändå kan vara lite oroliga inför anime-aspekten.

Var däremot beredd på att tempot verkligen kan vara sjukt lågt då och då, fokus ligger på att inte riktigt ha ett fokus (vilket jag gillar eftersom det, som sagt, får världen att kännas mer levande när det inte finns laserfokus på en specifik sak, men också köper om många andra har problem med), och att dialogen både kan kännas övertydlig men också som talad i gåtor då och då. Vissa farthinder får man ta för att kunna uppskatta helheten och ta sig i mål. 

Cutting Class (1989)

Hej allihop. Då var vi här igen. Det obligatoriska Cutting Class-inlägget där jag ska låtsas som att "oj då, vad hände nu???", som om jag inte redan skrivit om den sju gånger tidigare. Det slog mig faktiskt inför detta års kalender att jag mycket väl kan vara den som sett Cutting Class flest gånger i hela världen, och det är nog den mest deprimerande insikt jag hittills slagits av under mina 23 år på jorden.

:'(

Jag måste vilket som ändå säga att det fortfarande är ganska trevligt att skriva om den. Inte för att det finns så mycket mer att säga, utan för att jag gjort det så många gånger att jag kan få fram någonting dugligt även i sömnen. Jag kommer alltså inte sova under skrivprocessen, jag säger bara att det antagligen hade varit möjligt.

Ska vi vara helt ärliga hade det kunnat bli ännu lite lättare eftersom jag heller inte behöver se själva filmen på nytt för att veta vad jag tycker om den. Det är en skräckkomedi som varken lyckas speciellt bra med sin skräck eller sin komedi. Man minns den helt och hållet på grund av att det ofta sägs vara Brad Pitts första stora roll i en film (vilket vi riktiga Pittälskare självklart vet inte stämmer - det var ju Dark Side of the Sun) och ingenting annat. Nu har jag däremot, tyvärr, sett hela Cutting Class för åttonde och utöver att förvärra denna depression som finns sedan tidigare är allt det åstadkommit att jag fortfarande säkert kan säga att skräcken är dålig och humorn likaså. Chockerande.

Och, alltså, varför gör jag det här varje år den artonde december? Från början var det ju någon slags hyllning till alls vår Sir William Bradley Pitt på hans födelsedag, men ju mer jag tänker på det desto orimligare är det ju. Jag skulle inte direkt se det som ett firande eller någonting att vara glad över om någon drog fram någon av filmerna jag gjort när jag fyller år. Poängen är väl mer att de goda sidorna ska uppmärksammas snarare än äldre skam man helst bara vill glömma bort. Det är mer som att jag hånar den jag älskar mest, och det är ju bara inte rätt.

Tyvärr är jag en människa stöpt i tradition, så här kommer Cutting Class 2018, och som vi alla vet är den i Tyskland känd som Todesparty 2 och är där alltså uppföljare till Slaughter High från 1986.  Nästa år borde jag kanske skriva om den istället.

Visst minns vi alla de spännande saker som händer i Cutting Class? Till exempel scenen där Dwight blir utskälld av sin idrottslärare och sen super sig full och Brad Pitt verkligen inte lyckades skådespela det på övertygande sätt, eller när Brian plötsligt dyker upp med en korv åt Paula. Eller varför inte scenen där Paula slår in en hammare i huvudet på Brian och puttar in honom i aktiv cirkelsåg (inte p g a korven)? Självklart gör vi det; vem skulle kunna glömma dessa ikoniska stunder på det smörgåsbord av legendariska scener som bildar detta tempel vi än en gång måste bränna ner till ingens njutning. 

Men vad säger man egentligen om en film som tagits upp så många gånger att dess hela essens pressats ur den sedan flera år tillbaka? Jag har behövt tacklas med tanken på detta under egentligen hela kalenderns gång eftersom artonde december ofrånkomligen var tvungen att komma förr eller senare. Jag har redan gått igenom hela handlingen bit för bit, pratat om hur misslyckad den är utifrån alla olika genrer den arbetar med, hur extremt icke-originell den är, och hur väldigt tydligt det är att av alla inblandade var det bara Brad Pitt som någonsin skulle kunna ha en framgångsrik karriär senare i livet (vilket han hade!). Vilka fler vinklar finns egentligen? 

För första gången kanske sedan jag började skriva om film tror jag det är bäst att faktiskt bara låta Cutting Class vara. Templet har brunnit, byggts upp, brunnit och sedan byggts upp igen. Det här är en dålig film och vid det här laget ska alla veta det. Skådespelarna är dåliga, dess twist är en anti-twist i hur den är, och trots att den inte ens når upp till 90 minuter är den ärligt talat ganska tråkig. Här är dock en curve ball: Ibland måste man helt enkelt låta en dålig film vara en dålig film. 

Saken är denna: ser man bara bra eller dålig film blir det väldigt svårt att få någon slags förståelse för film i stort. Dessutom kan det i största allmänhet bara vara trevligt ibland att se någonting riktigt dåligt och roas åt dumheterna som måste lett till slutprodukten. Cutting Class är inte speciellt underhållande alla gånger, men den är däremot ett bra exempel på hur man inte bör efterapa bättre filmer i samma genre (bland väldigt många andra lärdomar) och framför allt är den väl ganska öppen med vad den är: en billig film som ville rida på slasherfilmernas framgångsvåg och då spelar det väl ganska liten roll om jag sitter här och klagar på hur skådespelarna inte övertygar eller manuset är absolut skräp. Ett gäng människor gick ihop, hade kul och gjorde den film de ville göra med vad som måste varit en riktigt låg budget, och det är ju egentligen det allra viktigaste här. Att bränna ner det templet på nytt skulle bara kännas som mobbning från min sida.  

Nästa år däremot.