Jag är inte nöjd över att vara här igen. Det är jag inte. Jag är heller inte nöjd över att det antagligen inte finns någon annan i världen som lagt så mycket tid på Cutting Class som jag har.
Och jag är framför allt inte nöjd över att av alla filmer jag sett i livet så är det antagligen den här som på något vis format mig allra mest. Hade jag inte sett Cutting Class hade jag antagligen aldig startat Pittkalendern, och hade jag inte gjort det hade jag antagligen skrivit väldigt mycket mindre vilket ett mig på en helt annan bana i livet än den jag är på i dag. Någonting så formativt borde man kanske vara stolt över och älska högt, men när det är just en film som denna skäms man mest lite och undrar hur det här gick till.
Det första jag egentligen skrev i recensionväg kom den fjortonde december 2011. Blott 16 år gammal skrev jag "Bakom den första imaginära luckan finner vi en härlig julfilm med Brad Pitt som misstänkt mördare och en stalker som gör filmens twist till en antitwist. Cutting Class (Ordvits igen!) heter filmen och det var här som Brad hade sin första stora roll. Absolut skitfilm, även av High School-skräckfilmers standard men hela finns på youtube så det går rent av att se den helt lagligt och gratis om man nu känner för det."
Det är inte mycket jag kan stå bakom av det jag skrev på den tiden, och medan jag verkligen inte kan stå bakom hur det skrevs, så är det lite chockerande hur lite min åsikt runt Cutting Class förändrats med åren. Den var dålig då, och den förblir ungefär lika dålig nu.
Jag förväntar mig att alla sett en så enorm succé som denna, men för den som inte vet: Brad Pitt spelar Dwight Ingalls, en 26-årig High school-elev på en skola där absolut alla lärare är sadister som hatar varenda elev av hela sitt hjärta. Ja, alla utom Dwights flickvän Paula (Jill Schoelen), som de av lite oklar anledning istället alla älskar.
En dag dyker Dwights tidigare vän Brian (Donovan Leitch) upp på skolan igen efter att ha spenderat tid på mentalsjukhus på grund av fadersmord. Ungefär samtidigt börjar lärarna plötsligt mördas en efter en, och underligt nog alla efter att de varit extra dryga mot Dwight.
Det känns hårt att säga efter all tid vi haft tillsammans, men Cutting Class lyckas inte riktigt med någonting. Det är kanske inte jättekonstigt sett till att den är gjord av en regissör, Rospo Pallenberg, som både gjorde sin debut och pensionerade sig med denna, endast känd för att ha skrivit Excalibur, en av de kanske mest taffligt skrivna fantasyfilmerna från 80-talet (en genre som i sig redan var mycket tafflig by default).
Det kanske största problemet, som genomsyrar allting i filmen, är att den typ vill vara komedi, men inte är rolig på egentligen något sätt alls. Det är inte ens dålig humor på "coming of age från 80-talet"-nivå, utan bara... ingen humor, liksom. Det finns "skämt", men jag vet inte riktigt om det finns någon på denna jord som skulle ens tänka att de var menade som roliga. Jag behövde liksom se Cutting Class flera gånger innan jag insåg att den var tänkt som rolig och inte bara extremt inkompetent, men när jag insåg det tänkte jag istället bara "jaha, den här är extremt inkompetent och inte alls rolig".
Sen tjänar inte heller filmen några poäng på att alla skådespelare är dåliga antingen för att de helt enkelt är dåliga skådespelare, eller för att de ganska tydligt bara inte vill vara där. Donovan Leitch har till exempel två lägen: ett där han inte skådespelar alls, och ett där han gör det alldeles för mycket. Jill Schoelen gör det bara inte, vilket antagligen kan hänvisas till att hon vantrivdes rejält under inspelningen på grund av ganska amatörmässig regi.
Brad Pitt är ungefär så bra som omständigheterna bakom hans casting. Producenten Rydy Cohen ville inte alls ha honom i sin film, men Pallenberg övertygade honom genom att få fyra unga kvinnor att säga hur snygg Pitt var, och att han därför var rätt person för Dwight. Visserligen har han sin Pittcharm, men sannerligen inte sitt Pittskådespeleri.
Det är med facit i hand lätt att säga att han ganska tydligt är den enda som hade någon större framtid som skådespelare bland alla inblandade, men om det inte hänt hade man nog inte tänkt "synd att den där Brad Pitt aldrig blev ett större namn" i någon vidare utsträckning.
Självklart bör du inte se Cutting Class. Dels för att du självklart redan sett den, men också för att den är så genuint dålig. Visst finns det några finurliga mord här och där, men resten är bara lite för dåligt och trist, vilket är sjukt med tanke på hur konstig filmen är. Den börjar liksom med att Paula halvnaken går ut på garageinfarten där hennes pappa siktar sitt gevär mot henne och hon bara "hehe, kul grej pappa". Dwight introduceras genom att nästan köra på ett barn och skratta hånfullt mot dess mamma när han kör iväg. Det borde vara recept för något sjukt minnesvärt - även om kvaliteten är låg - men tyvärr inte.
Trots bara dryga 90 minuter känns den för lång och som att mycket tid går åt till utfyllnad för att få ihop till en långfilm dumma ungdomar kan hyra och bli besvikna på. Behöver jag till exempel se Dwight förlora humöret under en basketmatch och därför bli av med sitt basketstipendium? Och behöver jag se Dwight, Paula och deras två anonyma kompisar bryta sig in på skolan för att förbättra betyg? Nej, inte alls. Men jag har sannerligen gjort det ändå. Jag har till och med gjort det åtta gånger, och det känns ganska sådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar