Ad Astra (2019)

Hipp hallå kompisar, jag är tyvärr tillbaka. Att skriva ett till inlägg så kort efter Once Upon a Time in Hollywood var inte någonting jag väntat mig eller egentligen önskat, men jag ska icke klaga på detta Pittstim herren välsignat oss med. Det är den yttre rymden som gäller idag, vilket innebär att jag äntligen fått se vår Pitt i en rymdraket. För övrigt kan "Pitt i rymdraket" vara det mest falliska jag någonsin sagt. 

Nice 😎. 

Han sitter också i en cockpit(t) i några scener. Den infon tillför egentligen ingenting, men jag skulle hata mig själv om jag inte nämnde det.

Jag förväntar mig att alla som väljer att gå in på en så nischad blogg som denna redan är medlemmar i The church of Pitt, men för den som ej känner till dagens film sedan tidigare - Ad Astra ("mot stjärnorna" på latin, om någon undrar) är en film om en man i rymden från 2010-talet, och är alltså en historia som mest handlar om en känslomässigt kall person som måste vara med om någonting stort för att släppa taget om det som håller honom tillbaka. Ungefär som när Ryan Gosling i First Man åkte till månen för att släppa taget om sin döda dotter, eller när George Clooney i Gravity åkte ut i rymden för att släppa taget om sitt liv.

Mer specifikt handlar Ad Astra dock om Roy McBride, en astronaut i en nära framtid där interplanetära resor är ungefär lika vanliga som att resa mellan länder. Han får i (mycket hemligt) uppdrag att resa till Jupiter för att spela in ett meddelande till sin far Clifford (Tommy Lee Jones), som man trott varit död de senaste 30 åren men nu verkar vara vid liv och skicka energivågor från sin rymdstation på Neptunus, vilket resulterar i att shit blir allmänt wrecked i vårt solsystem. På vägen dit får Roy dock tag på information som vänder upp och ner på hela saken, och kanske är det så att uppdraget inte är så rakt eller nobelt som han letts till att tro.

Att prata om Ad Astra på mer djupgående nivå än en lustig inledning och dess story är till väldigt stor del att föra krig med sitt inre. Jag behöver inte åka upp i rymden för att släppa taget om ett trauma, men jag blir väldigt tvungen att tänka på väldigt många kontraster, och att en film på något sätt kan vara väldigt mycket show, don't tell samtidigt som den också är lika mycket tell, don't show. Det finns så många möjliga vinklar att skriva utifrån att jag lika gärna kan göra ett porträtt av en fantastisk film, som en ganska dålig sådan. 

Grejen är denna: Ad Astra är på en rent bild- och ljudmässig nivå fantastisk. Hoyte van Hoytema står för fotot, och då kan man liksom förvänta sig att det kommer se bra ut, men att det ser så här "varje stillbild skulle kunna hängas upp på väggen"-snyggt hade nog ingen kunnat förvänta sig. Framför allt är det den otroliga användningen av mörker i kontrast med väldigt starka färger som gör ett intryck, plus en del sjuka scenövergångar, men jag har väl inte heller några problem med att ungefär 90% av filmen är närbilder på Brad Pitt. 

Detta i kombination med ett väldigt starkt soundtrack (av Max Richter, som jag väl ska erkänna att jag inte alls känner till sedan tidigare) gör att det verkligen är en film man bör uppleva på så stor skärm som möjligt för en riktigt stark upplevelse. Det är liksom på den nivån att jag inte ens behöver tveka när jag säger att det här både är årets snyggaste film samt den med bäst musik.

Rent tematiskt är Ad Astra också ganska fantastiskt i hur den är en av hemskt få science fiction-filmer som faktiskt känns optimistisk gällande människan, och den lyckas väva in Roys känslomässiga resa med rymdets vakuum på ett väldigt snyggt sätt. Kanske är det bara vi som finns där ute, men det måste inte vara någonting dåligt.  

Men grejen är också denna: Ad Astra har väldigt tydligt saboterats av mycket osäktra producenter. Först och främst har den en väldigt överpedagogisk berättarröst som ganska uppenbart är där för att någon kände att det ibland var lite för otydligt (tänk bioversionen av Blade Runner, fast kanske lite mer raspig Brad Pitt än extremt oentusiastisk Harrison Ford) och det är ganska uppenbart att actionscener lagts in lite här av rädsla att en tilltänkt publik skulle tycka att det blir för tråkigt annars. Till exempel en scen på en norsk rymdfärja med ondsinta apor känns extra krystat inlagd. 

Det är väldigt uppenbart att vår regissör James Gray gjort väldigt kontemplativ science fiction, men att hans vision inte riktigt tillåtits helt och hållet. Det gör att filmen känns otroligt segmenterad på ett sätt där de enskilda scenerna fungerar på egen hand, men inte i kombination med varandra. Det gör att filmen känns både lite för snabb och lite för långsam på en och samma gång, och resultatet är någonting som har lätt att bli lite trist och lite svårt att hänga med i eftersom fokus är så spritt på olika punkter.

Sen är det ärligt talat också en del berättarmässiga snedsteg här och där som förstör, till exempel hur osnyggt Donald Sutherland plötsligt skrivs ur filmen, eller hela Ruth Neggas karaktär som bara finns till för att på mycket osnyggt sätt få Brad Pitt från punkt A till punkt B. Det hade kunnat fungera om inte all hennes dialog var så förbannat onaturlig och "skriven" (tänk Brad Pitts berättarröst, fast extern och en helt annan person). 

MEN- eller, jag borde kanske lägga mer tyngd i detta.

MEN Brad Pitt är fantastisk igen. Bara en månad tillbaka sa jag att han stått för sin bästa roll på länge i OUaTiH, och redan nu har han på något sätt överträffat den. Det är inte många skådespelare som kan ha kamerans fokus på sig i varenda scen över nästan två timmar, men han fixar det som om det inte var någon utmaning alls och förlorar aldrig sin starka närvaro. Filmens rymd är stor, men Pitts insats är på något sätt större.  

Vissa skulle kanske säga att han är väl så stoisk, men han porträtterar sin svåra karaktär helt perfekt, och har sannerligen blivit bättre på att gråta sedan han senast försökte i Se7en 24 år tillbaka. Överlag lyckas han med den svåra konsten att visa väldigt mycket känslor med ytterst små medel. Det känns sjukt att säga, men även utan att vara lite av den överdrivna Pittkaraktär jag vanligtvis är på bloggen skulle det känns helt rättvist om han nominerades till både bästa manliga bi- och huvudroll på nästa Oscarsgala, och nästan lika rättvist om han vann. 2019 är verkligen Pittens år och vi kan bara tacka och ta emot. 

Fantastisk Pitt. Fantastisk audiovisuell upplevelse. Fantastisk tematik värd att tänka på flera dagar efter att filmen är slut. 

Också bara ett allmänt hafsverk rent berättarmässigt mer än en gång, och det gör det svårt att egentligen rekommendera Ad Astra. Jag kommer vilja se den igen i och med att det som är bra är så väldigt bra, och för att den har så intressanta saker att säga som man sällan ser i andra filmer. Problemet är ju bara att filmen verkligen skjuter sig själv i foten genom att lägga till så mycket onödigt som gör budskapet mer oklart än det behövt vara, och berättar så mycket onödigt att det nödvändiga istället blir lite svårförståeligt. 

I slutändan gillar jag ändå vad jag sett, men med asterisken att det hela hade kunnat vara så mycket bättre till exempel om James Gray fått mer kontroll över sin slutprodukt. Han är en stark regissör med väldigt bra öga för hur en film ska se ut, och han kan onekligen skriva en bra premiss, så jag ser fram emot hans nästa film när han förhoppningsvis slipat bort en del av sina svagare punkter (bland annat dialogen).

Jag ser verkligen inte fram emot februari när Brad Pitt kommer rånas på två Oscars. Men det är en sorg för en annan dag.