Cutting Class (1989)

Jag har haft hemska mardrömmar under hela december. I dessa drömmar har jag visserligen skrivit om film som vanligt, men inte om Brad Pitts. Nej, jag har skrivit om Stephen Kings! Sjukt.

Att jag skriver om någon annan är kanske inte så hemskt, men att jag skulle ha så dåligt omdöme att jag bytte ut stabil Pitt mot King är någonting som verkligen skrämmer mig. Drömmer jag dessa drömmar av en anledning, eller borde jag inte läsa in alltför mycket i dem? Är det min framtid jag ser... eller mitt förflutna? 

Sak samma egentligen. Idag ska vi inte prata om drömmar, utan främst uppmärksamma det faktum att allas vår favorit Brad Pitt fyller 54 år! Precis som varje år kommer vi därför att prata om hans första film - Cutting Class. Tekniskt sett är Dark Side of the Sun hans första (inspelad 1988, men släpptes inte förrän 1997), och innan dess hade han flera statistroller. Det här känns stelt, vi startar om stycket. 

Brad Pitt, 54. Skriver alltid om Cutting Class när han fyller år (jag alltså, inte han själv), och jag har inte nog bra fantasi för att göra någonting annorlunda i år. Varför just den, kanske du undrar? Tja, till viss del på grund av att det var filmen han hade sin första stora roll i (utöver Dark Side of the Sun, men den är en historia för en annan dag), men främst för att det var den som inspirerade mig till att skapa Pittkalendern från första början, och fick huvudfokus i dess första inlägg. Nu vill jag självklart glömma den första kalendern så gott det går, men jag kan ändå inte ignorera mitt förflutna helt och hållet. 

Det finns väl också en charm i att skriva om samma film varje år (hade funnits mer charm om det faktiskt varit en, tja, bra film) och använda den som någon sorts måttstock över min skrivförmåga, men ärligt talat är det lite svårt att hitta på någonting nytt att säga nu när jag är inne på sjunde inlägget. Jag är alltså FRUKTANSVÄRT bra på att skriva egentligen, så om det här känns lite oinspirerat skyller jag helt och hållet på att allting som kan sägas redan sagts. Det har definitivt ingenting med min skrivkompetens att göra. Haha...

Äsch, nu kickar vi igång det här inlägget. 

Jag har varit dum tidigare år. Jag har sagt att Cutting Class varit en dålig, oinspirerad slasher. Jag har också sagt att den är en misslyckad komedi. Båda dessa påståenden är visserligen sanna, men det jag inte insett är ju att filmen är båda dessa helt medvetet. Allting den gör bör ses som en kommentar på genrens rådande klichéerna under 80-talet, inte bara som ännu en film i mängden. 

• Det är därför twisten är så uppenbar.
• Det är därför Brad Pitt är världens mest otrovärdiga basketspelare som mest går runt och super (och plötsligt blir hjälten på slutet).
• Det är därför alla människor beter sig som om de var mördare
• Det är därför Paula är så värdelös under slutstriden

Jag har kritiserat Cutting Class eftersom jag inte fattat det här förrän nu. Jag tänkte inte att en film kunde göra en parodi på sin egen genre så subtilt som denna gjorde. Den leker med tittarens förväntningar och erfarenheter, och chockerar genom att göra allting precis så förutsägbart som den tydligt säger att den ska göra hela tiden. Överraskning genom förutsägbarhet, vilket egentligen nästan alla slashers sysslade med. Dock sällan medvetet. 

Karaktärerna är tunna och inte rimliga sett till rollerna de har, men det här är bara slasher-stereotyper uppskruvade till 11. Samma med handlingen, som verkligen går från 0-100 på en sekund och det är helt orimligt att ingen upptäcker morden tidigare, eller kan avgöra vem mördaren är direkt. Allting är bara ett väldigt högt spel, där en mindre intellektuell publik kommer avfärda Cutting Class som en generisk, dum slasher från slutet av genrens storhetstid. Den mer erfarna, smarta mottagaren kommer däremot inse hur filmen balanserar mellan att falla ner i genrens fällor gång på gång, och göra sig lustig på sin egen bekostnad genom att göra mer subtila slasher-tropes extremt uppenbara.

Eftersom att Cutting Class gör allting på ett så uppenbart sätt är den faktiskt ganska bra slasher 101 för någon som är oerfaren med genren, och en rimlig kritik över stela aspekter som återfinns i så många filmer om och om igen. Se bara en slasher som tar sig själv helt på allvar efter Cutting Class, och du kommer inse vad den sysslar med. För den som vet blir det extremt uppenbart, och en kul dekonstruering av genreförväntningar som på något sätt lyckas göra någonting unikt genom att vara precis som alla andra.

Man gör verkligen inte en film som Cutting Class utan att det är medvetet, och för det den gör tycker jag att den förtjänar mer beröm än vad den fått.   

Det är för övrigt så här man gör om man vill skriva en positiv recension av en dålig film. 

Det jag säger är inte lögner. Cutting Class är på sätt och vis smartare än vad folk ger den credd för (de få som sett den alltså), men det innebär inte att den vare sig gör det den vill speciellt bra, eller är en duglig film i övrigt heller. 

Problemet med att göra en slasher-parodi och ändå inte riktigt göra det helt uppenbart är den att det finns helt seriösa filmer i genren som är så mycket mer extrem än vad den här är, och ska man peka ut det absurda i sin genre genom att göra det övertydligt får man inte vara mer tillbakadragen än filmer som är helt legit.

Sättet Cutting Class vill kommentera på är inte heller alltid jättebra. Jag gillar hur den leker med karaktärsförväntningar och överraskar genom att vara extremt förutsägbar, men mycket av humorn den använder sig av är riktigt dålig. Liksom så dålig att man knappt tänker på att det är humor, utan mer bara väldigt dåligt manus. 

Ska man verkligen göra en film som både fungerar inom genren och kan agera lika bra som kommentar/kritik på en del lite mer tröttsamma aspekter, så bör man följa Screams exempel. Nu är ju den några år yngre än Cutting Class, men det är inte som att det den sa var helt otroligt ens 1989. Jag förstår själv att de båda filmerna inte riktigt är ute efter att förmedla sina budskap på samma sätt (Scream är mer av en hyllning, medan Cutting Class bör ses som en tydligare kritik), men Cutting Class förlorar sig lite för ofta i sitt eget skämt, och känns ibland väl mycket som den generiska slasher den vill kritisera.  

Däremot finns ju scenen där en idrottslärare hoppar på en studsmatta och spetsas på den amerikanska flaggan. Den tänker jag på minst en gång per dag, och det är den sortens överdrivna dödsscener ingen människa någonsin kan ta på allvar som jag önskar att Cutting Class förvaltat oftare. De borde gjort den scenen allra först och sen funderat "hur kan jag göra en hel film som följer den här tonen?" istället för "all humor är bra humor, och alltid det bästa sättet att förmedla kritik mot stela genretraditioner". Som sagt är karaktärerna lyckade, men situationerna de försätts i känns flera gånger inte nog gjorda med glimten i ögat för att jag riktigt köper parodin som ska fram, utan mer att jag ser en ganska generisk film som låtsas vara parodi för att dra till sig fler tittare. 

Självklart är det så att en film också måste få vara en film och inte bara en kommentar på sin egen existens (eller vad man nu ska kalla Cutting Class), men alla filmens s k key moments man ska ta med sig från upplevelsen bör ändå gå att koppla till den parodiska grundidén. Det är de större scenerna folk minns, och när man inte lyckas med alla, som i Cutting Class fall, så faller en stor del av charmen. Tonmässigt blir det inte speciellt konstigt eftersom att filmen ändå aldrig går att ta på allvar, men ur ett berättarperspektiv blir det ganska irriterande. 

Jag håller på att snurra in mig själv i hela det här parodisnacket, vi går vidare. Förhoppningsvis har jag gjort mig själv relativt tydlig varför filmen har en bra idé som inte riktigt utnyttjas till fullo. Kanske på grund av manus, kanske var det regissören som inte förstod. 

Jag tror att jag säger det här i varenda Cutting Class-inlägg jag skrivit, men det är ganska tydligt när man ser filmen att bara Brad Pitt någonsin kommer kunna ha en stabil karriär av dessa skådespelare. Först och främst på grund av att han är Brad Pitt och jag vet att det gick bra för honom senare, men också för att alla andra bara är så SJUKT dåliga skådespelare. Donovan Leitch blev ändå artist sen så kanske att det här inte var hans kall ändå, men Jill Schoelen var med i flera filmer och försvann sedan helt och hållet några år efter att hon varit med här. Rimligt såklart, hon var usel, men det är lite sorgligt att tänka på. 

Samtidigt undrar jag, och det här kan vara jag som ger filmskaparna lite för mycket beröm, om åtminstone en del av det dåliga skådespelet var medvetet för att skapa den här överdrivna känslan filmen går för. Skådespelarnas insatser speglas i de extremt overkliga karaktärerna. Om det faktiskt är så vill jag berömma Cutting Class, det skulle vara ett genialiskt drag, men många gånger är det ganska tydligt bara en hederlig uppvisning av dåligt skådespeleri, framför allt från mindre karaktärer.

Det största problemet med Cutting Class är tyvärr att de här fantastiska, överdrivna karaktärerna placeras i så tråkiga scener. Filmen har scener som är rent guld (sista tio minuterna är en nästan religiös upplevelse), men också riktigt poänglösa, pacingdödande stunder som när Brad Pitt och hans två icke namngivna statistkompisar ska bryta sig in på skolan för att typ kolla upp betyg? Jag vet faktiskt inte riktigt vad de gjorde, men det förstörde filmens flow helt och hållet, och allt den gjorde var att etablera Brad Pitts familjering (familje-ring) som senare i filmen ska göra honom misstänkt för mord. Man kan se det här som del av filmens skämt om slashermördare och hur alltid fel person anklagas, men mest kändes det ganska tråkigt. Det görs aldrig någonting av det heller, plötsligt är han bara inte misstänkt mördare längre. 

Och jag har inte pratat om sidohandlingen om Paulas (Jill Schoelen) pappa som blir pilskjuten i början av filmen och sen ligger ute i vildmarken resten av filmen. Med tanke på att han har chansen att bli räddad flera gånger (om inte alla som kom i närheten av där han låg var döva) och i sista scenen bara går därifrån vet jag inte riktigt varför vi överhuvudtaget fick se någonting av honom. Det var bara irriterande filler för att dra ut på en ändå väldigt kort film. Och vi ska kanske prata om det också, hade inte den här filmen haft så många överflödiga scener som dessa hade den antagligen kunnat vara runt en halvtimme lång. Då hade man dock missat många fall av den här filmens fantastiska Dialog™.  "No more fucking around with my emotions!", indeed.

Visst är alla medvetna om att titeln är en sjukt bra ordvits som både syftar på att skolka och mörda sina klasskamrater (vilket såklart är dumt, eftersom att majoriteten av offren bara är vuxna som jobbar på skolan)?

*

Hatar jag Cutting Class? Man skulle kunna tro det som jag håller på, men faktiskt inte. Jag uppskattar den för vad den är, och det nostalgiska värde den har för mig. Uppenbarligen misslyckas den till stor del med den parodi den försöker vara, men samtidigt måste jag berömma försöket och vissa scener som ändå drar hem den poängen riktigt bra. Om den bara inte varit så extremt ojämn/osäker på vad den egentligen vill vara hade det här kunnat bli någonting så mycket bättre, och en strålande debut för en framtida stjärna. Nu är den mest en riktigt dålig film med några kul stunder. För alltså, jag klagar på dess brister och pacingproblem, men det här är definitivt en film så dålig att den många gånger blir bra.

Det var den födelsedagen det. Jag vill på sätt och vis hinna skriva ett inlägg även till julafton, men jag lär ha ganska fullt upp med annat då. Om det inte blir av så hörs vi antagligen igen runt mellandagarna! 

Fun fact förresten: den här filmen heter Todesparty II i Tyskland. Todesparty I är den helt orelaterade Slaughter High från 1986.

Sic parvis magna

World War Z (2013)

Hallå igen, plötsligt var jag tillbaka. Idag ska vi ha en lugn stund tillsammans med med Brad Pitts heta zombieepos World War Z. Jag tvivlar på att det här är en speciellt minnesvärd film för egentligen någon annan i hela världen, men det här var faktiskt den första Pittfilmen jag såg på bio. På den tiden - maj 2013 - var jag blott 17 år gammal och tyckte att det var en riktigt nice film alltså. Jag sa säkert "det här är en riktigt nice film alltså, yo" direkt efter att jag sett den (kanske till personen jag såg den med, kanske bara tyst för mig själv), för sådan var jag. 

Innan jag påbörjade dagens inlägg hade jag inte sett World War Z på fyra år, så det kändes liksom lite kul att få se den med äldre ögon och kunna säga typ "stopp där, tonåriga Jesper. Din smak är dålig och dina ordval ännu sämre", men nu när den är slut är jag inte helt säker på vad jag tycker. Det här är nämligen en film som knappt själv vet vad den är eller vill vara. Det finns aspekter av den jag definitivt har synpunkter på, men helheten är ganska svår att ha en konkret åsikt om. Förhoppningsvis lyckas jag förmedla varför, World War Z gör det trots allt inte lätt för mig. 

För övrigt - och det här är en amatörmässig behind the scenes-"anekdot" jag inte rekommenderar folk med ambitioner att skriva någonting bra någonsin delar med sig av mitt i sin text - hade jag först tänkt skriva något i stil med "skolan har hållit på i två månader, så jag kan relatera med zombies höhöhöhöhöhöh" som intro, men insåg som tur var att jag inte ville vara världens tråkigaste människa och skräpade idén illa kvickt. 

Vi börjar med att titta på trailern. Utan att lägga någon värdering i det du ser, vilken genre skulle du säga att den här filmen tillhör? Action? Skräck? Postapokalyptisk överlevnadsthriller? Bara ännu en Brad Pitt-film? Familjedrama i en jobbig miljö? Krigsfilm? 

Har du svårt att bestämma dig för en? Blir du rädd att göra mig besviken? Oroa dig inte, det är inte du som är problemet, och det är inte heller en dålig trailer. Någonting man på förhand bör veta är nämligen att World War Z är filmernas motsvarighet till Frankensteins monster, och det är ett under att man inte kan se hur alla scener är fysiskt ihoptejpade. I och med detta är filmen inte bara handlingsmässigt väldigt underlig, utan den är också alla nämnda genrer plus några till, men den är nästan aldrig flera samtidigt, utan skiftar snarare mellan från scen till scen. Aldrig på ett vis så att det känns riktigt motiverat, utan istället bara bisarrt och berättarmässigt fel. 

"Men varför är det så Jesper? Hur gick det här till i en sådan AAA-film?", undrar du kanske? Jo, till stor del skulle jag peka på ett kaosartat manus som skrevs om otaliga gånger under fem års tid. För många manusförfattares visioner slogs samman under en för lång period, och det känns lite som att filmen nådde en gräns där man skrivit om för många gånger, spelat in för många nya scener, och under tiden dragit över sin budget så mycket att även om drömmen att göra någonting bättre fanns där så fanns helt enkelt inga pengar kvar för att kunna uppfylla den. Sen kan man tycka att både regissören (Marc Forster) och personen som klippte ihop World War Z ändå borde kunnat göra en lite mer fokuserad historia av det som fanns, men uppenbarligen inte. 

Som liten fotnot tror jag väl inte att manuset har brister endast på grund av alla revideringar. Det här är liksom en film som verkar tro att Israel endast består av Jerusalem, och som är väldigt nära att sluta när Brad Pitt nästan injicerar sig själv med HIV. Dessa grundpelare (nåja) av berättelsen får man ändå anta var del av ursprungliga storyn i någon form. 

På tal om berättelsen förresten - vi har inte pratat någonting om handlingen än, men det kan vara för att den försvinner mer och mer ju längre filmen lider. World War Z handlar i teorin om Brad Pitt, och denna Brad Pitt ska resa över världen för att hitta zombievirusets ursprung och genom det kunna hitta ett botemedel (se där, lite science fiction också). Den slutar med att han kraschlandar i Wales och lyckas hitta en lösning i en WHO-byggnad på egen hand. Det märks verkligen att det fanns någonting storslaget här som inte riktigt kunde göras till film utan att den blivit runt tio timmar lång, och därför pressas en sista akt fram lite från ingenstans. Med vetskap om att det ska komma en World War Z 2 känns ju det här aningen onödigt, men det är ju lätt för mig att säga med facit i hand.  

Egentligen är varje akt som sin egen film när jag tänker efter. Jag föreställer mig lätt att det bara är tredje som sticker ut eftersom att den är så extremt ton- och filmskaparmässigt olik akt ett och två, men båda de andra är ju också helt olika varandra. Det är bara det att de är mycket mer rimligt ihopkopplade ur ett storyperspektiv.

Första akten är familjedramat som också råkar vara apokalyptisk zombiefilm (som på något sätt också känns väldigt postapokalyptisk väldigt fort) och Brad Pitt måste hitta ett sätt att fly från zombie-Philadelphia. 

Andra akten är Brad Pitts resa över världen för att hitta virusets ursprung (där hans familj glöms bort till 99%, men filmen ändå vill trycka in dem då och då för drama) där det blir mindre skräck och mer action. Självklart förekommer många andra genrer också. 

Sen kommer tredje akten där Brad Pitt kraschlandar med ett vitryskt flygplan i Wales (en akt som innehåller kanske tidernas tydligaste produktplacering för Pepsi, för övrigt) och det plötsligt blir en oväntat fokuserad suspense thriller med inslag av skräck. 

Dessa tre akter är så fruktansvärt tydligt uppdelade att det är under att man inte kan se hur de är fysiskt ihopt- förlåt, det där skämtet är redan använt. Men du fattar. Jag vet förresten att jag bara pratar om hur disparat allting är, men World War Z är så himla konstig att jag har svårt att fokusera på annat. 

Man skulle lätt kunna tro att jag ogillar World War Z så som jag håller på, men som tidigare nämnt är det inte så enkelt. Den är inte riktigt nice, så mycket kan jag säga, men är den verkligen dålig? På egen hand är nämligen ingen av scenerna speciellt usla (inte jättebra heller, ärligt talat), och det finns viss charm i detta kaosnarrativ som jag inte har sett i många andra filmer. Ska vi sedan bortse från det berättarmässiga är World War Z faktiskt en ganska välgjord film på riktigt. Skådespelarna är alla bra, och det är kul att se Brad Pitt i en sorts roll han sällan spelar - en väldigt normal person i en relativt onormal värld (oftast brukar det kännas ganska tvärtom). Fotot är visserligen aningen ojämnt men befinner sig ofta på en hög nivå (det lider nog mest av filmens ofta tveksamma CGI) och klippningen är bättre än den kanske bör vara. Marco Beltramis soundtrack är stundtals fantastiskt och får de mest tonmässigt konstiga scenerna att kännas halvt rimliga. 

Och ärligt talat, en bra sak med handlingen är att den alltid håller ett väldigt bra tempo. Man kan lätt tro att det skulle vara extremt ojämnt så som filmen ser ut, men faktum är att inga scener drar ut på tiden, eller att det känns som om några sekvenser saknas. Sista akten känns ju som att den kommer från absolut ingenstans (vilket också stämmer), men World War Z gör som ett ganska bra jobb att övertyga tittaren om att det är så här det ska vara, hur konstigt det än må vara. 

En intressant sak med manuset för övrigt - det får verkligen Brad Pitt att se ut som en gud/Kristusliknande figur. När hela världen drabbas av panik håller han sig lugn. Bara han kan rädda mänskligheten, och var han än är, vem han än träffar, är alla villiga att följa var han än går, hjälpa honom med alla problem och offra sitt liv utan att blinka bara för att han ska kunna nå sitt mål (oklart om alla ens vet vad han gör, och de som vet känns ibland som att de inte borde veta så mycket som de gör). I slutet är han redo att dö för våra synder, men ett ytterst gudomligt ingripande av supertur leder till att han får leva vidare och skydda världen från människans misstag. Dessutom överlever han en flygolycka som också slutar med att han spetsas av bråte utan större men, vilket jag kan tycka är något övermänskligt.  Det här är självklart bara ett stort plus för mig, och lite småkul att tänka på.   

World War Z är all over the place. Förhoppningsvis är det ingen som lämnar det här inlägget utan den vetskapen. Vissa saker är väldigt bra, andra är väldigt dåliga, och oväntat mycket är mest bara konstigt filmskapande. Jag vet inte om det här är en film med för mycket hjärta, eller om den är så gjord av robotar och extremt mainstream att den försökte så hårt att nå ut till alla att den knappt träffade någon. Fascinerande är den vilket som, och jag skulle säga att den är värd att se bara för upplevelsen. Jag säger det här med vetskap om att många kommer tolka det som att World War Z är en dålig film man ska se för att roas, en zombiefilmernas Catwoman, men det är den ju faktiskt inte. Genuint bra? Fortfarande svårt att säga. Men underhållande, definitivt. Jag kan som inte säga att jag någonsin var uttråkad, men det kan också ha att göra med att Brad Pitt är med i ungefär alla scener.  

Samtidigt är det antagligen så att inte alla kommer se den som jag gör, så kanske att det bara är bäst att inte lyssna på mig överhuvudtaget. Forma din egen åsikt. Lyssna inte på andra. Gör revolt. Se en annan film om du känner för det. Se ingen film alls. Livet tillåter dig att göra dessa val. Det är den riktiga lärdomen World War Z ger oss. Var inte en zombie, för det är dåligt.   

Sjuttonåriga yo-sägare kan jag åtminstone anta kommer tycka väldigt mycket om den, så om du känner några sådana eller råkar vara en själv bör du inte undvika World War Z. 

Fjortonde Augusti - The Audition (2015)

Tänk dig att det finns en film där ute, knappt två år gammal, regisserad av Martin Scorsese med en budget på $70 000 000. Huvudrollerna spelas av Scorsese själv, Leonardo DiCaprio, Robert De Niro och Brad Pitt. Låter som en riktig framgångssaga, eller hur? Ändå är oddsen väldigt låga på att du aldrig någonsin hört talas om den. "Hur är det ens möjligt?", kanske du undrar. Relativt ny film, hög budget, några av världens mest kända skådespelare plus regissör. Hur missar man något sådant?  

Det kan vara på grund av att The Audition är en femton minuter lång reklamfilm för ett, när filmen gjordes, nyöppnat casino i Macau. Som om det inte kändes obskyrt nog är den också en femton minuter lång reklamfilm som, utöver vid Casinots grand opening, endast visades som förfilm på biografer runt omkring Kina och Hong Kong under en kort period 2015. Under en kort period fanns den också på youtube med kusligt dålig bildkvalitet och sporadiskt ljud, och det var så jag såg den.

Det är väldigt lätt att bli cynisk när man ska prata om någonting av det här slaget, och det blir inte svårare när man vet att alla tre skådespelare - högt respekterade och seriösa skådespelare, ska sägas - fick $13 000 000 var för två dagars arbete (ordvitsar som Robert Di Nero ligger nära till hands) och att så extremt mycket pengar kan läggas på en reklamfilm vars produkt bara kommer vara till intresse för de rikaste av de rika. Om vi däremot för en sekund kan bortse från att filmen som konst är död et begraven och det enda universella språket är $$$, skulle jag vilja prata om faktiska The Audition, filmen vi har framför oss, och inte vad som ligger bakom dess existens.

Robert De Niro och Leonard DiCaprio möter Martin Scorsese för att provspela inför samma roll i hans nya film. Tillsammans reser de tre från Manila till både Kina och Japan innan Scorsese tröttnar på de tvås ständiga pikar om vem som förtjänar rollen mest och väljer att anställa Brad Pitt (som verkligen dyker upp likt ett högre väsen) istället. Ett väldigt rimligt slut, skulle jag säga. 

Konceptet är småkul. Håller för en kvart åtminstone, och om vi ser The Audition endast som oskyldig kortfilm är den säkert värd dina femton minuter. Även om den varit usel är det ju dessutom kul att se dessa tre skådespelare i en och samma film, trots att deras skådespelartalanger inte direkt utnyttjas till fullo och Brad Pitt inte delar scener med någon annan än Scorsese (som för övrigt är en oväntat duglig skådespelare???). Jag antar att De Niro och DiCaprio inte kunde hantera att vara i bild med en stjärna så väldigt mycket större än dem. Vem kan klandra dem?

The Audition drivs till största del av sin dialog och som tur är hade jag inga riktiga problem med den. Den är ingenting otroligt och känns mycket som Scorseses B-material (På samma sätt som filmrollen karaktärerna slåss om känns väldigt B-Wolf of Wall Street), men precis som skådespelarna är den så bra som filmen kräver, varken mer eller mindre. "Varken mer eller mindre"  är för övrigt en ganska bra beskrivning för majoriteten av The Audition. Tyvärr finns ändå en del aspekter som stör mig rejält, inte minst det rätt dåliga kameraarbetet utfört av någon som uppenbarligen inte kunde stå stilla för en sekund (scrolla långsamt och sluta inte förrän du läst färdigt inlägget så förstår du ungefär hur jag kände), eller att filmen är inspelad i New York och inte Macau vilket lett till att casinots exteriör är gjord helt och hållet i riktigt usel CGI. Kunde de inte få det att se bättre ut med sådan budget liksom? På grund av detta fick jag aldrig riktigt den där lyxiga känslan som kanske borde infinna sig och med tanke på hur viktigt bildspråket är inom marknadsföring är det lite konstigt att de inte satsade lite hårdare på det. 

Ska vi bara se The Audition som ren reklamfilm för ett casino med riktigt stora filmstjärnor i rollerna anser nog jag att den är ganska misslyckad, till och med om det visuella varit bättre. Jag hade gärna lurats in i ett svårt spelmissbruk efter att ha sett Brad Pitt vinna massor av pengar, men han är aldrig ens i närheten av ett casino. Inte ens när de andra skådespelarna faktiskt är inne på ett och säger hur mycket de ÄLSKAR blackjack får jag någon direkt känsla av vad den här filmen riktigt försöker sälja in eftersom att den alltid fokuserar mer på rollen Leo Di och Robert De slåss om. Det är väl på sitt sätt snyggt att inte göra en så väldigt explicit reklam utan mer låta den vara bakgrund i en "kul" kortfilm istället, men nja. Har man redan sålt sin själ till Macau finns det ingen poäng i att ens låtsas göra någonting lite mer respekterat.

Den är också en kvart lång. Jag menar, vem orkar med så lång reklam.

Här fanns en video tidigare. Inte längre. 

Första Augusti - Baby Driver (2017)

Jag vet att det här ser dåligt ut. 

Blog Pitt. Titeln säger sig själv. Jag ska skriva om Brad Pitt-filmer och inte mer än så. Det är min enda regel, och under sex år (jag räknar in Pittkalendern här) har jag följt den till punkt och pricka. Som vi alla dock vet måste man förr eller senare bryta mot sina regler för att kunna utvecklas och nå högre höjder här i livet. Av den anledningen känns det nästan skönt att säga detta:

Dagens film, Baby Driver, har ungefär ingenting med Brad Pitt att göra. Fight Club (och Tyler Durden) visas förvisso på en Tv i någon kort sekund, men där stannar också kopplingen.

Det finns däremot ingen anledning till oro, käre läsare. Mitt mål är fortfarande att en dag ha skrivit om varje Pittfilm, och även om dagens inlägg uppenbarligen är någonting annat har mitt fokus inte på något vis ändrat riktning. Ibland - typ en gång per kvartal - råkar jag bara se en Pittlös film jag känner att jag vill skriva av mig om. Ibland är den extremt mainstream som, Baby Driver, och andra gånger kommer den vara något smalare. Se i vilket fall dessa inlägg endast som komplement till mina vanliga Pittskriverier och inte substitut.

Med det sagt kan vi slutligen köra¹ igång.

Baby Driver, skriven och regisserad av Edgar Wright, har ingen svår historia att följa. Baby (Ansel Elgort och ja, karaktären heter Baby) är en flyktbilsförare som vill lämna det livet. Debora (Lily James) är en servitris på riktigt amerikansk filmdiner som vill lämna det livet. Baby och Debora blir förälskade. Baby tvingas utföra en sista heist innan de kan köra iväg till sin gemensamma framtid bortom brott och diners. Antagligen har du sett varianter av den här handlingen minst hundra gånger, och Baby Driver  gör inte heller mycket nytt av den. Eller?

Nej, det gör den faktiskt inte, men det är för att den här yttre handlingen snarare är ett sätt att lura sina tittare. Det här är berättelsen som säljs till publiken, men egentligen är den bara ett skelett, ett ganska tunt narrativ man kan hänga lite vad man vill på och komma undan med det utan att folk ifrågasätter det. Många försöker sig på det här, men att faktiskt lyckas skapa en bra "stil före substans"-film är inte det lättaste. Antingen får filmen en handling som inte riktigt är anpassad för syftet så att mycket av det stilistiska (eller handlingen) mest känns malplacerat, eller så struntar den i handlingen nästan helt och hållet så att det bara blir stil. Just det är inte nödvändigtvis dåligt, men det kräver en väldigt kompetent filmskapare för att bli speciellt intressant. I Baby Driver finns ett rimligt manus och tack vare det en bra balans mellan de båda, och eftersom att en flyktförare med kärleksproblem trots allt får leva ett ganska fartfyllt liv går det att få in lite av allt utan att det känns omotiverat. Filmen har också ett annat trumfkort som många andra av dessa i liknande stil saknar, för sanningen är ju den att handlingen inte spelar någon större roll då den knappt styr Baby Drivers riktning alls. Det är musiken som leder oss framåt. 

Det är en rätt het trend nuförtiden att låta (till största del äldre) licensmusik vara en viktig del av sin film, antagligen mycket tack vare Guardians of the Galaxy, men frågan är ju hur många filmer som använt sig av den bättre än Baby Driver för att berätta en historia. Ingen, såvitt jag vet (uppenbarligen var det inte en så bra fråga ändå). Dessutom är det rätt häftigt att all musik spelas inom filmens universum (kallas vanligtvis diegetisk musik), närmare bestämt på Babys många iPods. Självklart är ju både narrativ och musik förbestämt i manus för att passa ihop, men när man ser filmen känns det verkligen som att Babys varierade musiksmak också påverkar världen runtomkring honom. Precis som de olika genrerna han lyssnar på hinner filmen innehålla en del romans, en del action, en del komedi, en del heistfilm, en del thriller, en del western, mot slutet nästan snudd på en del b-skräck från tidigt 70-/sent 80-tal, och, chockerande nog, en del bilfilm. Är musiken sorglig blir tillvaron i filmen också det, o s v. 

Det här sättet att nästan göra sin film likt en best of-spellista borde verkligen inte fungera. Det är som att tusen idéer slagits ihop till en enda film, men det känns aldrig rörigt eftersom att filmen är nog kompetent för att vara medveten om vad den gör, och det är en ganska trygg känsla att bära med sig i allt kaos den hinner kastar mot en. Dessutom är tempot så högt att man inte alltid hinner tänka på om någonting är rimligt eller inte, om jag ska vara helt ärlig. Det är inte bara genius at work här. 

Trots att jag verkligen höjer den skyarna går det däremot inte att påstå att Baby Driver är en perfekt film. På en väldigt personlig nivå hade jag ärligt talat lite svårt för musiken (försökte lyssna på den utanför filmens kontext. Gick inte), även om den användes väldigt smart och låtarna fungerade bra i scenerna de spelades i. Jag hade även vissa problem med några av filmens längre tagningar som kändes väldigt mycket "jag kan göra det här, visst ser det snyggt ut?" mer än vad det faktiskt känns coolt och nödvändigt för filmen. Jag uppfattade det mer som en Tarantino-attityd än Edgar Wright, och det var inte så kul (Tarantino gör bra filmer, men han är ju den han är). 

Ska vi se mer tydliga brister i filmen är väl det största problemet att mycket av den faktiska handlingen (som, tidigare nämnt, är ganska ointressant i sig) känns väldigt slumpartad, och en del av karaktärerna är lite för tunna i mitt tycke (framförallt Debora som ändå är en av huvudpersonerna) vilket leder till att många av filmens väldigt talangfulla skådespelare inte riktigt nyttjas till fullo. Mittenpartiet känns också rätt ointressant i jämförelse med resten av filmen. Jag kan till viss del förlåta Baby Driver för dessa problem eftersom att helheten ändå är så bra, men just på grund av att allting annat håller så hög nivå blir de också extra tydliga. Jag antar att det är förbannelsen som medkommer när man gör en riktigt stellar film. 

Om du vill ha en film som drivs av en djup handling i ett lite mer stillsamt tempo så lär inte Baby Driver för dig. Den är nästan mer av ett fyrverkeri än en film, en audiovisuell upplevelse som vet vad den är och inte försöker vara mer, som är smart nog att låta sina ganska fattiga intrig nästan helt föras framåt av Häftiga Scener™. Trots det känns den aldrig billig på så sätt som många andra actionfilmer kan göra, för även om den känns kaotisk finns det någonting så ärligt att utvinna här. En kärlek till musik. En kärlek till film. En kärlek till konsten. För det är vad Baby Driver är, trots att den är så extremt uppenbar och mainstream. Konst. Konventionell, ofta rätt dum action men samtidigt smart och helt olik nästan allting annat. Och Wright får det att se så lätt ut.  

Jag har dock ett till problem som måste nämnas innan vi avslutar det här. Ett STORT problem.

Varför är inte Jon Hamm med i alla scener???

Och varför tog Mad Men slut. Kan någon snälla förklara det för mig. Tänkte någon "hm, vi har den bästa tv-serien någonsin här och den är fortfarande bäst, vad sägs om att vi bara avslutar den här och nu?". Fruktansvärt. Och nu när jag får se Jon Hamm igen är det bara runt sista akten han är med på allvar? Alltså :'(.

Nåja, man kan inte få allt. För att sammanfatta dagens inlägg: se Baby Driver. Och Mad Men. 92 avsnitt rent guld. Du kanske främst behöver se Mad Men egentligen. Men Baby Driver är bra den med. 

Den här låten - en av endast två-tre som faktiskt är gjorda för filmen - är dock riktigt härlig.

---

1 HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA^↩

Tionde Juli - Across the Tracks (1990)

För några år sen brukade jag gå ut och springa ("gå ut och springa") relativt regelbundet under somrarna. Av oklar anledning slutade jag som med det runt studenten 2014, men på senare tid har jag ånyo känt att det här med motion och frisk luft kan vara en bra sak. För någon vecka sedan bestämde jag mig för att prova på det igen, så jag jag köpte nya löparskor. Jag tog mig ut. Jag sprang. Det kändes bra. Det kändes till och med riktigt bra. "Jag är ändå i helt duglig form", tänkte jag för mig själv. Den själsliga friden återkom till mig efter så många år av kaos. 

Med det sagt kändes det som att jag låg för döden efter typ en halvmil. Jag vet att det här kan låta osannolikt, men när jag stod där på viadukten - böjd över mig själv och stillastående som sommarnatten själv - såg jag livet passera i revy. Det var en fascinerande upplevelse. Den tidiga barndomen, de första skoldagarna, alla vänner jag mött, alla fiender jag fått. Jag såg allt. Det här kändes som ett ganska rimligt slut, kände jag, och lade mig ner på marken för att invänta det ofrånkomliga. Det var en morbid stund, men ändå oväntat harmonisk. Jag hade trots allt haft runt 22 måttligt bra år.

När jag låg där och tittade upp mot himlen dök tyvärr någonting annat än de trevliga stunderna upp. Ett minne jag trodde jag förträngt sedan länge. I det djupaste av mörker, bakom mina mardrömmars tjockaste dörrar, såg jag nämligen en Pittfilm om kortdistanslöpning, Across the Tracks. Det var i den stunden jag insåg att jag var tvungen att överleva. Jag var tvungen att varna min omvärld.

Första gången jag såg Across the Tracks (I Brottets Gränsland, regisserad av det mycket suspekta namnet Sandy Tung) var det på en kinesisk DVD med bild strax under VHS-kvalitet. Det var en mycket otrevlig upplevelse som inte heller gjordes bättre av att filmen helt enkelt var, tja, usel. Nu har jag sett den igen, och... den är faktiskt helt okej. Definitivt inte bra, nej nej, men den går att titta på.

Att den är så okej är både en styrka och en svaghet egentligen. En styrka i det att man kan se den och ha en relativt duglig, väldigt oproverance stund. En svaghet i att det ger Across the Tracks ett väldigt tydligt problem: det finns nästan ingenting intressant med den. Den är bara 90% okej, och det som inte är okej är ganska dåligt men ändå inte riktigt SÅ dåligt att det är värt att egentligen reagera på. Jag borde kanske anat det redan i premissen, förvisso. En film om en loose cannon som spenderat ett år på ungdomsanstalt och när han släpps fri visar sig kunna springa riktigt kvickt (till sin bror löpar-Brad Pitts förtret) låter trots allt på förhand inte det minsta intressant. Det finns en del knark inströsslat i handlingen också, men trots att det får sådant fokus känns det ofta som en eftertanke. Du kanske trodde att Brad Pitt skulle vara vår unge rebell förresten. Självklart inte. Det är ju Ricky Schroder. Stjärnan Ricky Schroder. 

Precis som med alla ungdomsfilmer i High School-miljö från den här tiden ser alla skådespelare ut att vara runt 10-40 år för gamla för sina roller. Värt att poängtera är dock att Ricky antagligen ser äldst ut av alla trots att han bara var 19-20 år gammal, medan Brad Pitt som var 26-27 ser klart yngst ut. Han är inte heller en speciellt bra skådespelare, Ricky, men han kommer nog undan med det här, ty det är nämligen ingen annan i filmen heller. Inte ens Pitten, men det var ganska vanligt i hans tidigare roller. Det skulle hur som helst inte kännas rätt att bara säga att prestationerna i filmen är dåliga eftersom att skådespelarna är det (även om det nog finns en viss sanning i det), för det kan inte vara lätt att arbeta med ett manus så dåligt som Across the Tracks ofta är. Okej film i sin helhet, ja, men inte bra manus. 

Det finns liksom så mycket forcerad konflikt här att det inte är sant. Inte bara mellan Brad och Ricky och löpningen, utan också mellan Brad och Ricky och någon generisk knarklangare, och Ricky och några mobbare som dyker upp i typ tre scener, och Brad och Alkoholen™, och Brad och Ricky och deras döda pappa. Allting känns så onaturligt och dåligt uppbyggt. Det här är en film om folk som springer korta distanser riktigt fort. Fokusera hårdare och mer fokuserat på Brads ångest över att hans bror är bättre än honom som tränat i flera år istället (inte en bra konflikt egentligen, mycket på grund av att den bara känns så himla ologisk, men den är ändå bättre än filmens andra). Eller, och jag vet att det här är lite kontroversiellt, behåll de svagare konflikterna men, jag vet inte, kanske etablera filmens karaktärer lite mer så att de faktiskt får en mening? Gör till exempel något av tjejen som Brad Pitt blir förälskad i men som bara dyker upp i typ två scener och säger "haha Brad Pitt, du är rätt bra på springa P.S., I love you och så skriver jag för skoltidningen". När vi ändå är inne på detta what if-scenario önskar jag också att dialogen inte varit så dålig som den ofta var. Något som däremot finns i filmen som jag också är glad över är att typ varje scen slutar med lite "dramatisk" elgitarr (som direkt tagen ur en b-version av Thelma & Louise) medan någon ser ut att känna svår ångest, alternativt Brad Pitt eller Ricky Schroder som pratar med sin mamma och försöker till sitt yttersta att säga "ma" så många gånger som mänskligt går. 

Har jag mer att säga egentligen? Nja, antagligen inte. Across the Tracks är liksom rätt oanmärkningsvärd. Jag får den kanske att låta relativt spännande och ibland så dålig att den blir lätt underhållande (vi ska inte överdriva), men som tidigare nämnt är den nästan aldrig mer eller mindre än "okej." och som du kanske märker är problemen inte riktigt vad som finns i filmen, utan vad som inte finns. Eftersom att hela Across the Tracks finns på Youtube i marginellt bättre kvalitet än min suspekta DVD som mycket väl innehåller en uråldrig förbannelse kan jag väl inte avråda någon från att se den. Jag har dock svårt att se någon få ut någonting alls utöver upplevelsen att ha sett en ung Brad Pitt springa i rask takt. 

Kanske ingen film man måste trotsa döden för att skriva om alltså. Vilket antiklimax.  

-------------------------------------------------------------------

Det finns förresten en scen där Ricky Schroders karaktär (han har säkert ett namn, men bryr sig någon?) snortar kokain och spelar Punch-Out!!. Av alla NES-spel att knarka till valde han ett som verkligen kräver koncentration, memorering och goda reflexer. Så ogenomtänkt.

Sjuttonde Juni - A River Runs Through It (1992)

Skolan tog slut tidigare i veckan, jag var på Håkan Hellström-konsert igår, och snart ska jag åka hem till Luleå igen. Det är en skön känsla som infinner sig - en känsla av att sommaren äntligen börjat liksom. Livet känns bra. Till sist. 

Eller ja, igår kändes det åtminstone så. Idag kände jag bara att det är konstant molnigt, riktigt kvavt, spontant regnigt ute, och att jag helst av allt bara ville stanna inne i min sorgliga lägenhet för att aldrig gå ut igen. Vissa skulle acceptera detta och bara gå vidare med livet, olyckliga över att världen själv verkar mot dem. Jag däremot, jag tänker inte bara gå med på vad krafter bortom mina kastar mot mig, och tillåts jag inte njuta av sommaren där ute kan jag åtminstone försöka göra det inomhus. 

Min revolt mot vädret är tyvärr inte så drastisk som man kanske skulle önska, för allt jag gjorde var att se på film med lite somriga under- eller övertoner. Det hjälpte faktiskt en hel del, men är verkligen inte den viktiga poängen med denna historia, nej nej nej. Det viktiga här är att min årstids-eskapism gav mig skäl att se om den klart mest sommarfyllda Pittfilmen någonsin: A River Runs Through It. Jag kan självklart inte hålla tyst när jag sett någonting med Brad Pitt, så jag varken vill eller ska dra ut mer på det här. Låt oss än en gång dyka ner i Pittens galna värld.

Det här är onekligen ett kompetent hantverk. Regin är kompetent, skådespelarna är kompetenta, manuset är kompetent, berättandet är kompetent, musiken är kompetent, fotot är väldigt kompetent (seriöst, det här är en otroligt vacker film visuellt). Så mycket tydlig kompetens kan lätt bli lite trist, lite för stelt och säkert, men i A River Runs Through Its (Där Floden Flyter Fram) fall kan jag faktiskt inte klaga. Visst, den handlar främst om någonting så extremt gjort och välbeprövat som två bröder (varav en spelad av Brad Pitt) vars liv gått åt olika håll sedan den ene flyttade flyttade från sin hemstad och sedan kommit tillbaka efter en längre tid, men ibland är det inte grundpremissen i sig som är det viktiga. Det viktiga är vad man gör av den, och här görs någonting bra. Med det sagt är väl inte detta någon perfekt film där allting känns speciellt intressant eller nyskapande ändå, men nog tusan finns det ett (till största del väldigt lyckat) försök att måla upp en fin historia som inte faller ner i alltför många kliché-fällor. Känslomässigt är den också RIKTIGT stark, och det förstärks flera gånger om med vetskapen att den är baserad på en verklig persons (Norman Maclean) självbiografi. Jag vill inte riktigt gå djupare på handlingen än så, ty jag känner att det här är  en film som blir klart bäst och mest effektfull när man går in med så lite vetskap som möjligt. 

Problem finns självklart, framförallt i filmens pacing och hur den hanterar humor (spoiler alert: inte alls bra), och jag kan egentligen inte ärligt säga att man måste se A River Runs Through It speciellt koncentrerat överhuvudtaget. Du kan antagligen gå ut eller bara vara allmänt frånvarande i en halvtimme utan att missa speciellt mycket, men det är samtidigt nästan en del av filmens charm. Det finns ett narrativ man bör följa med i här, ja, men det är inget krav alls. Man kan liksom bara flyta med i dessa fina platser och ha en bra stund ändå. Med tanke på hur långsamt det ibland kan gå klandrar jag verkligen ingen som föredrar att uppleva filmen på det här sättet. 

För den som verkligen sätter sig in i handlingen finns dock någonting magiskt att hämta här, men det var först när filmen tagit slut och jag fick en stund att tänka som jag verkligen slogs av dess sanna kvaliteter. Allting den så snyggt och subtilt byggde upp för under sina två timmar. De otroligt vackra miljöerna. De realistiska relationerna mellan karaktärer. De realistiska karaktärerna själva. De trevliga livsråd filmen delade med sig av. De vackra vyerna. De starka känslorna som gömde sig under ytan och förblev osagda tills det kanske var för sent. De starka känslorna som sades i precis rätt stund. Nostalgin över en tid som varit och aldrig kommer tillbaka. Brad Pitt. Lägger vi ihop allt detta ger A River Runs Through It mig precis den Somriga Känsla™ jag var ute efter, och mer än så hade jag inte kunnat önska. Rekommenderas till alla som inte vill gå ut, men typ ändå.

Ja just det, filmen handlar till stor del om flugfiske också. Låter som recept för världens tråkigaste två timmar, men det är mer av ett tema som knyter ihop karaktärerna till varandra än den fysiska aktiviteten (faktiskt fiske och inte bara snack om det förekommer chockerande få gånger), so it's all good. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Eftersom att jag sett nog mycket Buffy the Vampire Slayer kan jag inte hjälpa tänka på att Huvudpersonen i A River Runs Through It, Craig Scheffer, ser ut som en b-version av David Boreanaz och det är väldigt distraherande. Förhoppningsvis är jag den enda med detta problem. 

Elfte Juni - The Mexican (2001)

Ibland är jag rädd att livet bara liksom stannat upp, att jag är på precis samma plats nu som jag var även flera år tillbaka. Jag vet att det egentligen inte är så och att både jag och livet runt mig förändrats väldigt mycket, men det är en känsla som kan vara väldigt svår att skaka av sig. Det kanske verkar lite dumt att jag säger det i ett inlägg för en revival av nästan sex år gamla Pittkalendern, men när jag tänker efter är den det främsta tecknet på hur mycket som förändrats. Jag var 16 år gammal när jag startade den december 2011 och hade ingen aning om vad jag höll på med. Den blev sedan bättre under de nästkommande åren 2012-14, men idag känner jag mest att den är så uselt skriven att jag bara vill klösa ut ögonen när jag försöker läsa något inlägg. Det är både jobbigt och skönt (inte utklösningen, den lär vara väldigt smärtsam) på samma gång, för medan den är en plåga att titta tillbaka på, visar Pittkalendern också på hur mycket jag har växt genom åren. Främst i skrivkompetens såklart, men också som person. Jag är mer säker i mitt språk och den jag är, mindre rädd för vad folk ska tycka om mig, att de ska se mig som riktigt underlig och bara allmänt obekväm (och om de tycker det tvivlar jag på att det är denna femte upplaga av Pittkalendern som är katalysatorn ändå). Dock går jag fortfarande i skola. Där har inte mycket ändrats utöver nivån av utbildning. Lite deprimerande på sitt sätt. 

Jag kommer självklart skriva en kalender av okänt tema som vanligt nu i december, så det finns kanske ingen poäng med att återuppliva Pittkalendern på det här viset. När jag ser tillbaka på allt skräp jag skrivit är det dock svårt att inte känna "nä alltså, jag måste göra konceptet rättvisa", för även om mycket förändrats med tiden älskar jag ju fortfarande Pitten. Jag kommer verkligen inte uppdatera varje dag, men det är definitivt mer än bara en one-off. Som en blogg alltså, I guess. 

Nåväl, låt oss snacka lite film!  

Det här är väl egentligen en väldigt underlig film att börja den nyare Pittkalendern med. Jag ska inte säga att jag vet säkert, men jag vet säkert att det faktiskt inte finns någon i heeeeela världen som någonsin tänker på The Mexican utanför kontexten "tänka sig, här sitter jag och tittar på The Mexican". Det är bara inte den sortens film. Man ser den, och sen går man vidare med livet. Det här är ärligt talat den genomgående tanken för ungefär alla Pittfilmer under 00-talets första halva (Snatch ses väl allmänt som ett undantag), men för att få en helhetsbild av det pittpussel vi nu ånyo bygger upp måste man börja någonstans. The Mexican är både nog mainstream och ändå bortglömd för att vara en trygg start, en hörnbit if you will (den här pusselmetaforen måste stoppas).

Jag skulle gissa att många som inte sett The Mexican tänker sig att den är en relativt normal, romantisk komedi med Brad Pitt och Julia Roberts när stjärnglansen var som starkast, men riktigt så är det inte alls. Det är snarare någon form av actionkomedi med inslag av heistfilm, men med romans i form av ett mer filosofiskt koncept som håller ihop allting. Pitten och Roberts delar inte ens några scener utöver under första och sista akten. Det här låter kanske lite underligt men är, visar det sig, faktiskt bara för det bättre.

Ännu lite förvirring för den oinitierade: filmens eponym är inte en person, utan en värdefull pistol som ryktas ha en förbannelse över sig. Den är också 100% plot device, och ungefär allting som händer i filmen gör så också på grund av den. Brad Pitts karaktär, alltså Brad Pitt fast smågangster, skickas av sin chef över den mexikanska gränsen för att hämta The Mexican AND HILARITY ENSUES. Samtidigt blir hans flickvän Samantha, alltså Julia Roberts, kidnappad av en hitman (väldigt skickligt spelad av James Gandolfini) som försäkring i fallet att Brad Pitt skulle förråda chefen, sälja pistolen och fly med pengarna AND HILAIRTY ENSUES.
Jag är faktiskt inte fullt så sarkastisk som det kan se ut här; The Mexican är på allvar en rätt rolig film. Den är tonmässigt konstig och kan nästan bli lite för allvarlig ibland, samtidigt som den också tar lite väl lätt på döden, men den är onekligen rolig. Mycket av det ligger i hur oförutsägbara de två parallella handlingarna ändå är (karaktärer förråder varandra hela tiden, historien om The Mexican ändras markant varje gång någon berättar den, det sker vändningar i handlingen om och vartannat), och eftersom att de byter av varandra så ofta känns varken väldigt överspelande Pitt, den lite hastiga vänskapen mellan Gandolfini och Roberts, eller den övergripande storyn någonsin tröttsama. Bra pacing gör väldigt mycket för en film, och det har denna.

Första gången jag såg The Mexican tyckte jag att den var underlig och ofokuserad (vilket, intressant nog, också går att säga om texten jag då skrev). Idag, 25 år senare, tycker jag fortfarande det, men jag skulle inte nödvändigtvis se det som ett klagomål. Precis som pistolen The Mexican är det här en vacker film, men en med många brister. Den skjuter sig själv i foten många gånger, men ger ändå aldrig upp på sin vision om att skapa en okonventionell romantisk historia gömd bakom någonting väldigt konventionellt. Funkar det? Tja, oftast gör det nog det. Ibland kan det bli lite för överdrivet och Brad Pitt et Julia Roberts har ärligt talat inte någon otrolig kemi (vilket verkligen inte hjälps av att hennes karaktär är rätt dåligt skriven), men när filmen väl är över känner jag mig nöjd över att de är tillsammans igen och positivt lagd till resan jag följt med på. Jag är också gammal och ocreddig nog för att erkänna att det här är en rätt fin scen mitt i allt det galna.

Som tidigare nämnt kommer jag väl inte direkt tänka på The Mexican efter att jag skrivit klart den här texten, och så ska det nog vara. Den är lättsam underhållning för stunden och ser man den från det perspektivet gör filmen sitt jobb med bravur. Det gäller bara att man går in med vetskap om vad filmen i själva verket är, och inte den föreställning av en tydligare romantisk komedi som mycket av marknadsföringen gav sken av.

Brad Pitt når här för övrigt typ sin snygghetspeak. Asså damn, son. Se filmen bara för det.

------------------------------------------------------------------------------

Någonstans under The Mexicans gång visades en kort scen där en naken man sprang genom en skog, och jag är inte helt säker på om det var del av filmen, en reklamfilm eller om det var jag som drabbades av en mycket kort psykos. Jag mår bra i nuläget vilket som, men det skulle kännas aningen tryggt att få veta.