Fjortonde Augusti - The Audition (2015)

Tänk dig att det finns en film där ute, knappt två år gammal, regisserad av Martin Scorsese med en budget på $70 000 000. Huvudrollerna spelas av Scorsese själv, Leonardo DiCaprio, Robert De Niro och Brad Pitt. Låter som en riktig framgångssaga, eller hur? Ändå är oddsen väldigt låga på att du aldrig någonsin hört talas om den. "Hur är det ens möjligt?", kanske du undrar. Relativt ny film, hög budget, några av världens mest kända skådespelare plus regissör. Hur missar man något sådant?  

Det kan vara på grund av att The Audition är en femton minuter lång reklamfilm för ett, när filmen gjordes, nyöppnat casino i Macau. Som om det inte kändes obskyrt nog är den också en femton minuter lång reklamfilm som, utöver vid Casinots grand opening, endast visades som förfilm på biografer runt omkring Kina och Hong Kong under en kort period 2015. Under en kort period fanns den också på youtube med kusligt dålig bildkvalitet och sporadiskt ljud, och det var så jag såg den.

Det är väldigt lätt att bli cynisk när man ska prata om någonting av det här slaget, och det blir inte svårare när man vet att alla tre skådespelare - högt respekterade och seriösa skådespelare, ska sägas - fick $13 000 000 var för två dagars arbete (ordvitsar som Robert Di Nero ligger nära till hands) och att så extremt mycket pengar kan läggas på en reklamfilm vars produkt bara kommer vara till intresse för de rikaste av de rika. Om vi däremot för en sekund kan bortse från att filmen som konst är död et begraven och det enda universella språket är $$$, skulle jag vilja prata om faktiska The Audition, filmen vi har framför oss, och inte vad som ligger bakom dess existens.

Robert De Niro och Leonard DiCaprio möter Martin Scorsese för att provspela inför samma roll i hans nya film. Tillsammans reser de tre från Manila till både Kina och Japan innan Scorsese tröttnar på de tvås ständiga pikar om vem som förtjänar rollen mest och väljer att anställa Brad Pitt (som verkligen dyker upp likt ett högre väsen) istället. Ett väldigt rimligt slut, skulle jag säga. 

Konceptet är småkul. Håller för en kvart åtminstone, och om vi ser The Audition endast som oskyldig kortfilm är den säkert värd dina femton minuter. Även om den varit usel är det ju dessutom kul att se dessa tre skådespelare i en och samma film, trots att deras skådespelartalanger inte direkt utnyttjas till fullo och Brad Pitt inte delar scener med någon annan än Scorsese (som för övrigt är en oväntat duglig skådespelare???). Jag antar att De Niro och DiCaprio inte kunde hantera att vara i bild med en stjärna så väldigt mycket större än dem. Vem kan klandra dem?

The Audition drivs till största del av sin dialog och som tur är hade jag inga riktiga problem med den. Den är ingenting otroligt och känns mycket som Scorseses B-material (På samma sätt som filmrollen karaktärerna slåss om känns väldigt B-Wolf of Wall Street), men precis som skådespelarna är den så bra som filmen kräver, varken mer eller mindre. "Varken mer eller mindre"  är för övrigt en ganska bra beskrivning för majoriteten av The Audition. Tyvärr finns ändå en del aspekter som stör mig rejält, inte minst det rätt dåliga kameraarbetet utfört av någon som uppenbarligen inte kunde stå stilla för en sekund (scrolla långsamt och sluta inte förrän du läst färdigt inlägget så förstår du ungefär hur jag kände), eller att filmen är inspelad i New York och inte Macau vilket lett till att casinots exteriör är gjord helt och hållet i riktigt usel CGI. Kunde de inte få det att se bättre ut med sådan budget liksom? På grund av detta fick jag aldrig riktigt den där lyxiga känslan som kanske borde infinna sig och med tanke på hur viktigt bildspråket är inom marknadsföring är det lite konstigt att de inte satsade lite hårdare på det. 

Ska vi bara se The Audition som ren reklamfilm för ett casino med riktigt stora filmstjärnor i rollerna anser nog jag att den är ganska misslyckad, till och med om det visuella varit bättre. Jag hade gärna lurats in i ett svårt spelmissbruk efter att ha sett Brad Pitt vinna massor av pengar, men han är aldrig ens i närheten av ett casino. Inte ens när de andra skådespelarna faktiskt är inne på ett och säger hur mycket de ÄLSKAR blackjack får jag någon direkt känsla av vad den här filmen riktigt försöker sälja in eftersom att den alltid fokuserar mer på rollen Leo Di och Robert De slåss om. Det är väl på sitt sätt snyggt att inte göra en så väldigt explicit reklam utan mer låta den vara bakgrund i en "kul" kortfilm istället, men nja. Har man redan sålt sin själ till Macau finns det ingen poäng i att ens låtsas göra någonting lite mer respekterat.

Den är också en kvart lång. Jag menar, vem orkar med så lång reklam.

Här fanns en video tidigare. Inte längre. 

Första Augusti - Baby Driver (2017)

Jag vet att det här ser dåligt ut. 

Blog Pitt. Titeln säger sig själv. Jag ska skriva om Brad Pitt-filmer och inte mer än så. Det är min enda regel, och under sex år (jag räknar in Pittkalendern här) har jag följt den till punkt och pricka. Som vi alla dock vet måste man förr eller senare bryta mot sina regler för att kunna utvecklas och nå högre höjder här i livet. Av den anledningen känns det nästan skönt att säga detta:

Dagens film, Baby Driver, har ungefär ingenting med Brad Pitt att göra. Fight Club (och Tyler Durden) visas förvisso på en Tv i någon kort sekund, men där stannar också kopplingen.

Det finns däremot ingen anledning till oro, käre läsare. Mitt mål är fortfarande att en dag ha skrivit om varje Pittfilm, och även om dagens inlägg uppenbarligen är någonting annat har mitt fokus inte på något vis ändrat riktning. Ibland - typ en gång per kvartal - råkar jag bara se en Pittlös film jag känner att jag vill skriva av mig om. Ibland är den extremt mainstream som, Baby Driver, och andra gånger kommer den vara något smalare. Se i vilket fall dessa inlägg endast som komplement till mina vanliga Pittskriverier och inte substitut.

Med det sagt kan vi slutligen köra¹ igång.

Baby Driver, skriven och regisserad av Edgar Wright, har ingen svår historia att följa. Baby (Ansel Elgort och ja, karaktären heter Baby) är en flyktbilsförare som vill lämna det livet. Debora (Lily James) är en servitris på riktigt amerikansk filmdiner som vill lämna det livet. Baby och Debora blir förälskade. Baby tvingas utföra en sista heist innan de kan köra iväg till sin gemensamma framtid bortom brott och diners. Antagligen har du sett varianter av den här handlingen minst hundra gånger, och Baby Driver  gör inte heller mycket nytt av den. Eller?

Nej, det gör den faktiskt inte, men det är för att den här yttre handlingen snarare är ett sätt att lura sina tittare. Det här är berättelsen som säljs till publiken, men egentligen är den bara ett skelett, ett ganska tunt narrativ man kan hänga lite vad man vill på och komma undan med det utan att folk ifrågasätter det. Många försöker sig på det här, men att faktiskt lyckas skapa en bra "stil före substans"-film är inte det lättaste. Antingen får filmen en handling som inte riktigt är anpassad för syftet så att mycket av det stilistiska (eller handlingen) mest känns malplacerat, eller så struntar den i handlingen nästan helt och hållet så att det bara blir stil. Just det är inte nödvändigtvis dåligt, men det kräver en väldigt kompetent filmskapare för att bli speciellt intressant. I Baby Driver finns ett rimligt manus och tack vare det en bra balans mellan de båda, och eftersom att en flyktförare med kärleksproblem trots allt får leva ett ganska fartfyllt liv går det att få in lite av allt utan att det känns omotiverat. Filmen har också ett annat trumfkort som många andra av dessa i liknande stil saknar, för sanningen är ju den att handlingen inte spelar någon större roll då den knappt styr Baby Drivers riktning alls. Det är musiken som leder oss framåt. 

Det är en rätt het trend nuförtiden att låta (till största del äldre) licensmusik vara en viktig del av sin film, antagligen mycket tack vare Guardians of the Galaxy, men frågan är ju hur många filmer som använt sig av den bättre än Baby Driver för att berätta en historia. Ingen, såvitt jag vet (uppenbarligen var det inte en så bra fråga ändå). Dessutom är det rätt häftigt att all musik spelas inom filmens universum (kallas vanligtvis diegetisk musik), närmare bestämt på Babys många iPods. Självklart är ju både narrativ och musik förbestämt i manus för att passa ihop, men när man ser filmen känns det verkligen som att Babys varierade musiksmak också påverkar världen runtomkring honom. Precis som de olika genrerna han lyssnar på hinner filmen innehålla en del romans, en del action, en del komedi, en del heistfilm, en del thriller, en del western, mot slutet nästan snudd på en del b-skräck från tidigt 70-/sent 80-tal, och, chockerande nog, en del bilfilm. Är musiken sorglig blir tillvaron i filmen också det, o s v. 

Det här sättet att nästan göra sin film likt en best of-spellista borde verkligen inte fungera. Det är som att tusen idéer slagits ihop till en enda film, men det känns aldrig rörigt eftersom att filmen är nog kompetent för att vara medveten om vad den gör, och det är en ganska trygg känsla att bära med sig i allt kaos den hinner kastar mot en. Dessutom är tempot så högt att man inte alltid hinner tänka på om någonting är rimligt eller inte, om jag ska vara helt ärlig. Det är inte bara genius at work här. 

Trots att jag verkligen höjer den skyarna går det däremot inte att påstå att Baby Driver är en perfekt film. På en väldigt personlig nivå hade jag ärligt talat lite svårt för musiken (försökte lyssna på den utanför filmens kontext. Gick inte), även om den användes väldigt smart och låtarna fungerade bra i scenerna de spelades i. Jag hade även vissa problem med några av filmens längre tagningar som kändes väldigt mycket "jag kan göra det här, visst ser det snyggt ut?" mer än vad det faktiskt känns coolt och nödvändigt för filmen. Jag uppfattade det mer som en Tarantino-attityd än Edgar Wright, och det var inte så kul (Tarantino gör bra filmer, men han är ju den han är). 

Ska vi se mer tydliga brister i filmen är väl det största problemet att mycket av den faktiska handlingen (som, tidigare nämnt, är ganska ointressant i sig) känns väldigt slumpartad, och en del av karaktärerna är lite för tunna i mitt tycke (framförallt Debora som ändå är en av huvudpersonerna) vilket leder till att många av filmens väldigt talangfulla skådespelare inte riktigt nyttjas till fullo. Mittenpartiet känns också rätt ointressant i jämförelse med resten av filmen. Jag kan till viss del förlåta Baby Driver för dessa problem eftersom att helheten ändå är så bra, men just på grund av att allting annat håller så hög nivå blir de också extra tydliga. Jag antar att det är förbannelsen som medkommer när man gör en riktigt stellar film. 

Om du vill ha en film som drivs av en djup handling i ett lite mer stillsamt tempo så lär inte Baby Driver för dig. Den är nästan mer av ett fyrverkeri än en film, en audiovisuell upplevelse som vet vad den är och inte försöker vara mer, som är smart nog att låta sina ganska fattiga intrig nästan helt föras framåt av Häftiga Scener™. Trots det känns den aldrig billig på så sätt som många andra actionfilmer kan göra, för även om den känns kaotisk finns det någonting så ärligt att utvinna här. En kärlek till musik. En kärlek till film. En kärlek till konsten. För det är vad Baby Driver är, trots att den är så extremt uppenbar och mainstream. Konst. Konventionell, ofta rätt dum action men samtidigt smart och helt olik nästan allting annat. Och Wright får det att se så lätt ut.  

Jag har dock ett till problem som måste nämnas innan vi avslutar det här. Ett STORT problem.

Varför är inte Jon Hamm med i alla scener???

Och varför tog Mad Men slut. Kan någon snälla förklara det för mig. Tänkte någon "hm, vi har den bästa tv-serien någonsin här och den är fortfarande bäst, vad sägs om att vi bara avslutar den här och nu?". Fruktansvärt. Och nu när jag får se Jon Hamm igen är det bara runt sista akten han är med på allvar? Alltså :'(.

Nåja, man kan inte få allt. För att sammanfatta dagens inlägg: se Baby Driver. Och Mad Men. 92 avsnitt rent guld. Du kanske främst behöver se Mad Men egentligen. Men Baby Driver är bra den med. 

Den här låten - en av endast två-tre som faktiskt är gjorda för filmen - är dock riktigt härlig.

---

1 HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA^↩

Tionde Juli - Across the Tracks (1990)

För några år sen brukade jag gå ut och springa ("gå ut och springa") relativt regelbundet under somrarna. Av oklar anledning slutade jag som med det runt studenten 2014, men på senare tid har jag ånyo känt att det här med motion och frisk luft kan vara en bra sak. För någon vecka sedan bestämde jag mig för att prova på det igen, så jag jag köpte nya löparskor. Jag tog mig ut. Jag sprang. Det kändes bra. Det kändes till och med riktigt bra. "Jag är ändå i helt duglig form", tänkte jag för mig själv. Den själsliga friden återkom till mig efter så många år av kaos. 

Med det sagt kändes det som att jag låg för döden efter typ en halvmil. Jag vet att det här kan låta osannolikt, men när jag stod där på viadukten - böjd över mig själv och stillastående som sommarnatten själv - såg jag livet passera i revy. Det var en fascinerande upplevelse. Den tidiga barndomen, de första skoldagarna, alla vänner jag mött, alla fiender jag fått. Jag såg allt. Det här kändes som ett ganska rimligt slut, kände jag, och lade mig ner på marken för att invänta det ofrånkomliga. Det var en morbid stund, men ändå oväntat harmonisk. Jag hade trots allt haft runt 22 måttligt bra år.

När jag låg där och tittade upp mot himlen dök tyvärr någonting annat än de trevliga stunderna upp. Ett minne jag trodde jag förträngt sedan länge. I det djupaste av mörker, bakom mina mardrömmars tjockaste dörrar, såg jag nämligen en Pittfilm om kortdistanslöpning, Across the Tracks. Det var i den stunden jag insåg att jag var tvungen att överleva. Jag var tvungen att varna min omvärld.

Första gången jag såg Across the Tracks (I Brottets Gränsland, regisserad av det mycket suspekta namnet Sandy Tung) var det på en kinesisk DVD med bild strax under VHS-kvalitet. Det var en mycket otrevlig upplevelse som inte heller gjordes bättre av att filmen helt enkelt var, tja, usel. Nu har jag sett den igen, och... den är faktiskt helt okej. Definitivt inte bra, nej nej, men den går att titta på.

Att den är så okej är både en styrka och en svaghet egentligen. En styrka i det att man kan se den och ha en relativt duglig, väldigt oproverance stund. En svaghet i att det ger Across the Tracks ett väldigt tydligt problem: det finns nästan ingenting intressant med den. Den är bara 90% okej, och det som inte är okej är ganska dåligt men ändå inte riktigt SÅ dåligt att det är värt att egentligen reagera på. Jag borde kanske anat det redan i premissen, förvisso. En film om en loose cannon som spenderat ett år på ungdomsanstalt och när han släpps fri visar sig kunna springa riktigt kvickt (till sin bror löpar-Brad Pitts förtret) låter trots allt på förhand inte det minsta intressant. Det finns en del knark inströsslat i handlingen också, men trots att det får sådant fokus känns det ofta som en eftertanke. Du kanske trodde att Brad Pitt skulle vara vår unge rebell förresten. Självklart inte. Det är ju Ricky Schroder. Stjärnan Ricky Schroder. 

Precis som med alla ungdomsfilmer i High School-miljö från den här tiden ser alla skådespelare ut att vara runt 10-40 år för gamla för sina roller. Värt att poängtera är dock att Ricky antagligen ser äldst ut av alla trots att han bara var 19-20 år gammal, medan Brad Pitt som var 26-27 ser klart yngst ut. Han är inte heller en speciellt bra skådespelare, Ricky, men han kommer nog undan med det här, ty det är nämligen ingen annan i filmen heller. Inte ens Pitten, men det var ganska vanligt i hans tidigare roller. Det skulle hur som helst inte kännas rätt att bara säga att prestationerna i filmen är dåliga eftersom att skådespelarna är det (även om det nog finns en viss sanning i det), för det kan inte vara lätt att arbeta med ett manus så dåligt som Across the Tracks ofta är. Okej film i sin helhet, ja, men inte bra manus. 

Det finns liksom så mycket forcerad konflikt här att det inte är sant. Inte bara mellan Brad och Ricky och löpningen, utan också mellan Brad och Ricky och någon generisk knarklangare, och Ricky och några mobbare som dyker upp i typ tre scener, och Brad och Alkoholen™, och Brad och Ricky och deras döda pappa. Allting känns så onaturligt och dåligt uppbyggt. Det här är en film om folk som springer korta distanser riktigt fort. Fokusera hårdare och mer fokuserat på Brads ångest över att hans bror är bättre än honom som tränat i flera år istället (inte en bra konflikt egentligen, mycket på grund av att den bara känns så himla ologisk, men den är ändå bättre än filmens andra). Eller, och jag vet att det här är lite kontroversiellt, behåll de svagare konflikterna men, jag vet inte, kanske etablera filmens karaktärer lite mer så att de faktiskt får en mening? Gör till exempel något av tjejen som Brad Pitt blir förälskad i men som bara dyker upp i typ två scener och säger "haha Brad Pitt, du är rätt bra på springa P.S., I love you och så skriver jag för skoltidningen". När vi ändå är inne på detta what if-scenario önskar jag också att dialogen inte varit så dålig som den ofta var. Något som däremot finns i filmen som jag också är glad över är att typ varje scen slutar med lite "dramatisk" elgitarr (som direkt tagen ur en b-version av Thelma & Louise) medan någon ser ut att känna svår ångest, alternativt Brad Pitt eller Ricky Schroder som pratar med sin mamma och försöker till sitt yttersta att säga "ma" så många gånger som mänskligt går. 

Har jag mer att säga egentligen? Nja, antagligen inte. Across the Tracks är liksom rätt oanmärkningsvärd. Jag får den kanske att låta relativt spännande och ibland så dålig att den blir lätt underhållande (vi ska inte överdriva), men som tidigare nämnt är den nästan aldrig mer eller mindre än "okej." och som du kanske märker är problemen inte riktigt vad som finns i filmen, utan vad som inte finns. Eftersom att hela Across the Tracks finns på Youtube i marginellt bättre kvalitet än min suspekta DVD som mycket väl innehåller en uråldrig förbannelse kan jag väl inte avråda någon från att se den. Jag har dock svårt att se någon få ut någonting alls utöver upplevelsen att ha sett en ung Brad Pitt springa i rask takt. 

Kanske ingen film man måste trotsa döden för att skriva om alltså. Vilket antiklimax.  

-------------------------------------------------------------------

Det finns förresten en scen där Ricky Schroders karaktär (han har säkert ett namn, men bryr sig någon?) snortar kokain och spelar Punch-Out!!. Av alla NES-spel att knarka till valde han ett som verkligen kräver koncentration, memorering och goda reflexer. Så ogenomtänkt.

Sjuttonde Juni - A River Runs Through It (1992)

Skolan tog slut tidigare i veckan, jag var på Håkan Hellström-konsert igår, och snart ska jag åka hem till Luleå igen. Det är en skön känsla som infinner sig - en känsla av att sommaren äntligen börjat liksom. Livet känns bra. Till sist. 

Eller ja, igår kändes det åtminstone så. Idag kände jag bara att det är konstant molnigt, riktigt kvavt, spontant regnigt ute, och att jag helst av allt bara ville stanna inne i min sorgliga lägenhet för att aldrig gå ut igen. Vissa skulle acceptera detta och bara gå vidare med livet, olyckliga över att världen själv verkar mot dem. Jag däremot, jag tänker inte bara gå med på vad krafter bortom mina kastar mot mig, och tillåts jag inte njuta av sommaren där ute kan jag åtminstone försöka göra det inomhus. 

Min revolt mot vädret är tyvärr inte så drastisk som man kanske skulle önska, för allt jag gjorde var att se på film med lite somriga under- eller övertoner. Det hjälpte faktiskt en hel del, men är verkligen inte den viktiga poängen med denna historia, nej nej nej. Det viktiga här är att min årstids-eskapism gav mig skäl att se om den klart mest sommarfyllda Pittfilmen någonsin: A River Runs Through It. Jag kan självklart inte hålla tyst när jag sett någonting med Brad Pitt, så jag varken vill eller ska dra ut mer på det här. Låt oss än en gång dyka ner i Pittens galna värld.

Det här är onekligen ett kompetent hantverk. Regin är kompetent, skådespelarna är kompetenta, manuset är kompetent, berättandet är kompetent, musiken är kompetent, fotot är väldigt kompetent (seriöst, det här är en otroligt vacker film visuellt). Så mycket tydlig kompetens kan lätt bli lite trist, lite för stelt och säkert, men i A River Runs Through Its (Där Floden Flyter Fram) fall kan jag faktiskt inte klaga. Visst, den handlar främst om någonting så extremt gjort och välbeprövat som två bröder (varav en spelad av Brad Pitt) vars liv gått åt olika håll sedan den ene flyttade flyttade från sin hemstad och sedan kommit tillbaka efter en längre tid, men ibland är det inte grundpremissen i sig som är det viktiga. Det viktiga är vad man gör av den, och här görs någonting bra. Med det sagt är väl inte detta någon perfekt film där allting känns speciellt intressant eller nyskapande ändå, men nog tusan finns det ett (till största del väldigt lyckat) försök att måla upp en fin historia som inte faller ner i alltför många kliché-fällor. Känslomässigt är den också RIKTIGT stark, och det förstärks flera gånger om med vetskapen att den är baserad på en verklig persons (Norman Maclean) självbiografi. Jag vill inte riktigt gå djupare på handlingen än så, ty jag känner att det här är  en film som blir klart bäst och mest effektfull när man går in med så lite vetskap som möjligt. 

Problem finns självklart, framförallt i filmens pacing och hur den hanterar humor (spoiler alert: inte alls bra), och jag kan egentligen inte ärligt säga att man måste se A River Runs Through It speciellt koncentrerat överhuvudtaget. Du kan antagligen gå ut eller bara vara allmänt frånvarande i en halvtimme utan att missa speciellt mycket, men det är samtidigt nästan en del av filmens charm. Det finns ett narrativ man bör följa med i här, ja, men det är inget krav alls. Man kan liksom bara flyta med i dessa fina platser och ha en bra stund ändå. Med tanke på hur långsamt det ibland kan gå klandrar jag verkligen ingen som föredrar att uppleva filmen på det här sättet. 

För den som verkligen sätter sig in i handlingen finns dock någonting magiskt att hämta här, men det var först när filmen tagit slut och jag fick en stund att tänka som jag verkligen slogs av dess sanna kvaliteter. Allting den så snyggt och subtilt byggde upp för under sina två timmar. De otroligt vackra miljöerna. De realistiska relationerna mellan karaktärer. De realistiska karaktärerna själva. De trevliga livsråd filmen delade med sig av. De vackra vyerna. De starka känslorna som gömde sig under ytan och förblev osagda tills det kanske var för sent. De starka känslorna som sades i precis rätt stund. Nostalgin över en tid som varit och aldrig kommer tillbaka. Brad Pitt. Lägger vi ihop allt detta ger A River Runs Through It mig precis den Somriga Känsla™ jag var ute efter, och mer än så hade jag inte kunnat önska. Rekommenderas till alla som inte vill gå ut, men typ ändå.

Ja just det, filmen handlar till stor del om flugfiske också. Låter som recept för världens tråkigaste två timmar, men det är mer av ett tema som knyter ihop karaktärerna till varandra än den fysiska aktiviteten (faktiskt fiske och inte bara snack om det förekommer chockerande få gånger), so it's all good. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Eftersom att jag sett nog mycket Buffy the Vampire Slayer kan jag inte hjälpa tänka på att Huvudpersonen i A River Runs Through It, Craig Scheffer, ser ut som en b-version av David Boreanaz och det är väldigt distraherande. Förhoppningsvis är jag den enda med detta problem. 

Elfte Juni - The Mexican (2001)

Ibland är jag rädd att livet bara liksom stannat upp, att jag är på precis samma plats nu som jag var även flera år tillbaka. Jag vet att det egentligen inte är så och att både jag och livet runt mig förändrats väldigt mycket, men det är en känsla som kan vara väldigt svår att skaka av sig. Det kanske verkar lite dumt att jag säger det i ett inlägg för en revival av nästan sex år gamla Pittkalendern, men när jag tänker efter är den det främsta tecknet på hur mycket som förändrats. Jag var 16 år gammal när jag startade den december 2011 och hade ingen aning om vad jag höll på med. Den blev sedan bättre under de nästkommande åren 2012-14, men idag känner jag mest att den är så uselt skriven att jag bara vill klösa ut ögonen när jag försöker läsa något inlägg. Det är både jobbigt och skönt (inte utklösningen, den lär vara väldigt smärtsam) på samma gång, för medan den är en plåga att titta tillbaka på, visar Pittkalendern också på hur mycket jag har växt genom åren. Främst i skrivkompetens såklart, men också som person. Jag är mer säker i mitt språk och den jag är, mindre rädd för vad folk ska tycka om mig, att de ska se mig som riktigt underlig och bara allmänt obekväm (och om de tycker det tvivlar jag på att det är denna femte upplaga av Pittkalendern som är katalysatorn ändå). Dock går jag fortfarande i skola. Där har inte mycket ändrats utöver nivån av utbildning. Lite deprimerande på sitt sätt. 

Jag kommer självklart skriva en kalender av okänt tema som vanligt nu i december, så det finns kanske ingen poäng med att återuppliva Pittkalendern på det här viset. När jag ser tillbaka på allt skräp jag skrivit är det dock svårt att inte känna "nä alltså, jag måste göra konceptet rättvisa", för även om mycket förändrats med tiden älskar jag ju fortfarande Pitten. Jag kommer verkligen inte uppdatera varje dag, men det är definitivt mer än bara en one-off. Som en blogg alltså, I guess. 

Nåväl, låt oss snacka lite film!  

Det här är väl egentligen en väldigt underlig film att börja den nyare Pittkalendern med. Jag ska inte säga att jag vet säkert, men jag vet säkert att det faktiskt inte finns någon i heeeeela världen som någonsin tänker på The Mexican utanför kontexten "tänka sig, här sitter jag och tittar på The Mexican". Det är bara inte den sortens film. Man ser den, och sen går man vidare med livet. Det här är ärligt talat den genomgående tanken för ungefär alla Pittfilmer under 00-talets första halva (Snatch ses väl allmänt som ett undantag), men för att få en helhetsbild av det pittpussel vi nu ånyo bygger upp måste man börja någonstans. The Mexican är både nog mainstream och ändå bortglömd för att vara en trygg start, en hörnbit if you will (den här pusselmetaforen måste stoppas).

Jag skulle gissa att många som inte sett The Mexican tänker sig att den är en relativt normal, romantisk komedi med Brad Pitt och Julia Roberts när stjärnglansen var som starkast, men riktigt så är det inte alls. Det är snarare någon form av actionkomedi med inslag av heistfilm, men med romans i form av ett mer filosofiskt koncept som håller ihop allting. Pitten och Roberts delar inte ens några scener utöver under första och sista akten. Det här låter kanske lite underligt men är, visar det sig, faktiskt bara för det bättre.

Ännu lite förvirring för den oinitierade: filmens eponym är inte en person, utan en värdefull pistol som ryktas ha en förbannelse över sig. Den är också 100% plot device, och ungefär allting som händer i filmen gör så också på grund av den. Brad Pitts karaktär, alltså Brad Pitt fast smågangster, skickas av sin chef över den mexikanska gränsen för att hämta The Mexican AND HILARITY ENSUES. Samtidigt blir hans flickvän Samantha, alltså Julia Roberts, kidnappad av en hitman (väldigt skickligt spelad av James Gandolfini) som försäkring i fallet att Brad Pitt skulle förråda chefen, sälja pistolen och fly med pengarna AND HILAIRTY ENSUES.
Jag är faktiskt inte fullt så sarkastisk som det kan se ut här; The Mexican är på allvar en rätt rolig film. Den är tonmässigt konstig och kan nästan bli lite för allvarlig ibland, samtidigt som den också tar lite väl lätt på döden, men den är onekligen rolig. Mycket av det ligger i hur oförutsägbara de två parallella handlingarna ändå är (karaktärer förråder varandra hela tiden, historien om The Mexican ändras markant varje gång någon berättar den, det sker vändningar i handlingen om och vartannat), och eftersom att de byter av varandra så ofta känns varken väldigt överspelande Pitt, den lite hastiga vänskapen mellan Gandolfini och Roberts, eller den övergripande storyn någonsin tröttsama. Bra pacing gör väldigt mycket för en film, och det har denna.

Första gången jag såg The Mexican tyckte jag att den var underlig och ofokuserad (vilket, intressant nog, också går att säga om texten jag då skrev). Idag, 25 år senare, tycker jag fortfarande det, men jag skulle inte nödvändigtvis se det som ett klagomål. Precis som pistolen The Mexican är det här en vacker film, men en med många brister. Den skjuter sig själv i foten många gånger, men ger ändå aldrig upp på sin vision om att skapa en okonventionell romantisk historia gömd bakom någonting väldigt konventionellt. Funkar det? Tja, oftast gör det nog det. Ibland kan det bli lite för överdrivet och Brad Pitt et Julia Roberts har ärligt talat inte någon otrolig kemi (vilket verkligen inte hjälps av att hennes karaktär är rätt dåligt skriven), men när filmen väl är över känner jag mig nöjd över att de är tillsammans igen och positivt lagd till resan jag följt med på. Jag är också gammal och ocreddig nog för att erkänna att det här är en rätt fin scen mitt i allt det galna.

Som tidigare nämnt kommer jag väl inte direkt tänka på The Mexican efter att jag skrivit klart den här texten, och så ska det nog vara. Den är lättsam underhållning för stunden och ser man den från det perspektivet gör filmen sitt jobb med bravur. Det gäller bara att man går in med vetskap om vad filmen i själva verket är, och inte den föreställning av en tydligare romantisk komedi som mycket av marknadsföringen gav sken av.

Brad Pitt når här för övrigt typ sin snygghetspeak. Asså damn, son. Se filmen bara för det.

------------------------------------------------------------------------------

Någonstans under The Mexicans gång visades en kort scen där en naken man sprang genom en skog, och jag är inte helt säker på om det var del av filmen, en reklamfilm eller om det var jag som drabbades av en mycket kort psykos. Jag mår bra i nuläget vilket som, men det skulle kännas aningen tryggt att få veta.