Cutting Class (1989)

Brad Pitt fyller år idag (artonde december) så bla bla bla jag säger samma sak varje år.

Jag är inte nöjd över att vara här igen. Det är jag inte. Jag är heller inte nöjd över att det antagligen inte finns någon annan i världen som lagt så mycket tid på Cutting Class som jag har.

Och jag är framför allt inte nöjd över att av alla filmer jag sett i livet så är det antagligen den här som på något vis format mig allra mest. Hade jag inte sett Cutting Class hade jag antagligen aldig startat Pittkalendern, och hade jag inte gjort det hade jag antagligen skrivit väldigt mycket mindre vilket ett mig på en helt annan bana i livet än den jag är på i dag. Någonting så formativt borde man kanske vara stolt över och älska högt, men när det är just en film som denna skäms man mest lite och undrar hur det här gick till.

Det första jag egentligen skrev i recensionväg kom den fjortonde december 2011. Blott 16 år gammal skrev jag "Bakom den första imaginära luckan finner vi en härlig julfilm med Brad Pitt som misstänkt mördare och en stalker som gör filmens twist till en antitwist. Cutting Class (Ordvits igen!) heter filmen och det var här som Brad hade sin första stora roll. Absolut skitfilm, även av High School-skräckfilmers standard men hela finns på youtube så det går rent av att se den helt lagligt och gratis om man nu känner för det."

Det är inte mycket jag kan stå bakom av det jag skrev på den tiden, och medan jag verkligen inte kan stå bakom hur det skrevs, så är det lite chockerande hur lite min åsikt runt Cutting Class förändrats med åren. Den var dålig då, och den förblir ungefär lika dålig nu.

Jag förväntar mig att alla sett en så enorm succé som denna, men för den som inte vet: Brad Pitt spelar Dwight Ingalls, en 26-årig High school-elev på en skola där absolut alla lärare är sadister som hatar varenda elev av hela sitt hjärta. Ja, alla utom Dwights flickvän Paula (Jill Schoelen), som de av lite oklar anledning istället alla älskar.

En dag dyker Dwights tidigare vän Brian (Donovan Leitch) upp på skolan igen efter att ha spenderat tid på mentalsjukhus på grund av fadersmord. Ungefär samtidigt börjar lärarna plötsligt mördas en efter en, och underligt nog alla efter att de varit extra dryga mot Dwight.

Det känns hårt att säga efter all tid vi haft tillsammans, men Cutting Class lyckas inte riktigt med någonting. Det är kanske inte jättekonstigt sett till att den är gjord av en regissör, Rospo Pallenberg, som både gjorde sin debut och pensionerade sig med denna, endast känd för att ha skrivit Excalibur, en av de kanske mest taffligt skrivna fantasyfilmerna från 80-talet (en genre som i sig redan var mycket tafflig by default).

Det kanske största problemet, som genomsyrar allting i filmen, är att den typ vill vara komedi, men inte är rolig på egentligen något sätt alls. Det är inte ens dålig humor på "coming of age från 80-talet"-nivå, utan bara... ingen humor, liksom. Det finns "skämt", men jag vet inte riktigt om det finns någon på denna jord som skulle ens tänka att de var menade som roliga. Jag behövde liksom se Cutting Class flera gånger innan jag insåg att den var tänkt som rolig och inte bara extremt inkompetent, men när jag insåg det tänkte jag istället bara "jaha, den här är extremt inkompetent och inte alls rolig".

Sen tjänar inte heller filmen några poäng på att alla skådespelare är dåliga antingen för att de helt enkelt är dåliga skådespelare, eller för att de ganska tydligt bara inte vill vara där. Donovan Leitch har till exempel två lägen: ett där han inte skådespelar alls, och ett där han gör det alldeles för mycket. Jill Schoelen gör det bara inte, vilket antagligen kan hänvisas till att hon vantrivdes rejält under inspelningen på grund av ganska amatörmässig regi.

Brad Pitt är ungefär så bra som omständigheterna bakom hans casting. Producenten Rydy Cohen ville inte alls ha honom i sin film, men Pallenberg övertygade honom genom att få fyra unga kvinnor att säga hur snygg Pitt var, och att han därför var rätt person för Dwight. Visserligen har han sin Pittcharm, men sannerligen inte sitt Pittskådespeleri.

Det är med facit i hand lätt att säga att han ganska tydligt är den enda som hade någon större framtid som skådespelare bland alla inblandade, men om det inte hänt hade man nog inte tänkt "synd att den där Brad Pitt aldrig blev ett större namn" i någon vidare utsträckning.

Självklart bör du inte se Cutting Class. Dels för att du självklart redan sett den, men också för att den är så genuint dålig. Visst finns det några finurliga mord här och där, men resten är bara lite för dåligt och trist, vilket är sjukt med tanke på hur konstig filmen är. Den börjar liksom med att Paula halvnaken går ut på garageinfarten där hennes pappa siktar sitt gevär mot henne och hon bara "hehe, kul grej pappa". Dwight introduceras genom att nästan köra på ett barn och skratta hånfullt mot dess mamma när han kör iväg. Det borde vara recept för något sjukt minnesvärt - även om kvaliteten är låg - men tyvärr inte.

Trots bara dryga 90 minuter känns den för lång och som att mycket tid går åt till utfyllnad för att få ihop till en långfilm dumma ungdomar kan hyra och bli besvikna på. Behöver jag till exempel se Dwight förlora humöret under en basketmatch och därför bli av med sitt basketstipendium? Och behöver jag se Dwight, Paula och deras två anonyma kompisar bryta sig in på skolan för att förbättra betyg? Nej, inte alls. Men jag har sannerligen gjort det ändå. Jag har till och med gjort det åtta gånger, och det känns ganska sådär.

Ad Astra (2019)

Hipp hallå kompisar, jag är tyvärr tillbaka. Att skriva ett till inlägg så kort efter Once Upon a Time in Hollywood var inte någonting jag väntat mig eller egentligen önskat, men jag ska icke klaga på detta Pittstim herren välsignat oss med. Det är den yttre rymden som gäller idag, vilket innebär att jag äntligen fått se vår Pitt i en rymdraket. För övrigt kan "Pitt i rymdraket" vara det mest falliska jag någonsin sagt. 

Nice 😎. 

Han sitter också i en cockpit(t) i några scener. Den infon tillför egentligen ingenting, men jag skulle hata mig själv om jag inte nämnde det.

Jag förväntar mig att alla som väljer att gå in på en så nischad blogg som denna redan är medlemmar i The church of Pitt, men för den som ej känner till dagens film sedan tidigare - Ad Astra ("mot stjärnorna" på latin, om någon undrar) är en film om en man i rymden från 2010-talet, och är alltså en historia som mest handlar om en känslomässigt kall person som måste vara med om någonting stort för att släppa taget om det som håller honom tillbaka. Ungefär som när Ryan Gosling i First Man åkte till månen för att släppa taget om sin döda dotter, eller när George Clooney i Gravity åkte ut i rymden för att släppa taget om sitt liv.

Mer specifikt handlar Ad Astra dock om Roy McBride, en astronaut i en nära framtid där interplanetära resor är ungefär lika vanliga som att resa mellan länder. Han får i (mycket hemligt) uppdrag att resa till Jupiter för att spela in ett meddelande till sin far Clifford (Tommy Lee Jones), som man trott varit död de senaste 30 åren men nu verkar vara vid liv och skicka energivågor från sin rymdstation på Neptunus, vilket resulterar i att shit blir allmänt wrecked i vårt solsystem. På vägen dit får Roy dock tag på information som vänder upp och ner på hela saken, och kanske är det så att uppdraget inte är så rakt eller nobelt som han letts till att tro.

Att prata om Ad Astra på mer djupgående nivå än en lustig inledning och dess story är till väldigt stor del att föra krig med sitt inre. Jag behöver inte åka upp i rymden för att släppa taget om ett trauma, men jag blir väldigt tvungen att tänka på väldigt många kontraster, och att en film på något sätt kan vara väldigt mycket show, don't tell samtidigt som den också är lika mycket tell, don't show. Det finns så många möjliga vinklar att skriva utifrån att jag lika gärna kan göra ett porträtt av en fantastisk film, som en ganska dålig sådan. 

Grejen är denna: Ad Astra är på en rent bild- och ljudmässig nivå fantastisk. Hoyte van Hoytema står för fotot, och då kan man liksom förvänta sig att det kommer se bra ut, men att det ser så här "varje stillbild skulle kunna hängas upp på väggen"-snyggt hade nog ingen kunnat förvänta sig. Framför allt är det den otroliga användningen av mörker i kontrast med väldigt starka färger som gör ett intryck, plus en del sjuka scenövergångar, men jag har väl inte heller några problem med att ungefär 90% av filmen är närbilder på Brad Pitt. 

Detta i kombination med ett väldigt starkt soundtrack (av Max Richter, som jag väl ska erkänna att jag inte alls känner till sedan tidigare) gör att det verkligen är en film man bör uppleva på så stor skärm som möjligt för en riktigt stark upplevelse. Det är liksom på den nivån att jag inte ens behöver tveka när jag säger att det här både är årets snyggaste film samt den med bäst musik.

Rent tematiskt är Ad Astra också ganska fantastiskt i hur den är en av hemskt få science fiction-filmer som faktiskt känns optimistisk gällande människan, och den lyckas väva in Roys känslomässiga resa med rymdets vakuum på ett väldigt snyggt sätt. Kanske är det bara vi som finns där ute, men det måste inte vara någonting dåligt.  

Men grejen är också denna: Ad Astra har väldigt tydligt saboterats av mycket osäktra producenter. Först och främst har den en väldigt överpedagogisk berättarröst som ganska uppenbart är där för att någon kände att det ibland var lite för otydligt (tänk bioversionen av Blade Runner, fast kanske lite mer raspig Brad Pitt än extremt oentusiastisk Harrison Ford) och det är ganska uppenbart att actionscener lagts in lite här av rädsla att en tilltänkt publik skulle tycka att det blir för tråkigt annars. Till exempel en scen på en norsk rymdfärja med ondsinta apor känns extra krystat inlagd. 

Det är väldigt uppenbart att vår regissör James Gray gjort väldigt kontemplativ science fiction, men att hans vision inte riktigt tillåtits helt och hållet. Det gör att filmen känns otroligt segmenterad på ett sätt där de enskilda scenerna fungerar på egen hand, men inte i kombination med varandra. Det gör att filmen känns både lite för snabb och lite för långsam på en och samma gång, och resultatet är någonting som har lätt att bli lite trist och lite svårt att hänga med i eftersom fokus är så spritt på olika punkter.

Sen är det ärligt talat också en del berättarmässiga snedsteg här och där som förstör, till exempel hur osnyggt Donald Sutherland plötsligt skrivs ur filmen, eller hela Ruth Neggas karaktär som bara finns till för att på mycket osnyggt sätt få Brad Pitt från punkt A till punkt B. Det hade kunnat fungera om inte all hennes dialog var så förbannat onaturlig och "skriven" (tänk Brad Pitts berättarröst, fast extern och en helt annan person). 

MEN- eller, jag borde kanske lägga mer tyngd i detta.

MEN Brad Pitt är fantastisk igen. Bara en månad tillbaka sa jag att han stått för sin bästa roll på länge i OUaTiH, och redan nu har han på något sätt överträffat den. Det är inte många skådespelare som kan ha kamerans fokus på sig i varenda scen över nästan två timmar, men han fixar det som om det inte var någon utmaning alls och förlorar aldrig sin starka närvaro. Filmens rymd är stor, men Pitts insats är på något sätt större.  

Vissa skulle kanske säga att han är väl så stoisk, men han porträtterar sin svåra karaktär helt perfekt, och har sannerligen blivit bättre på att gråta sedan han senast försökte i Se7en 24 år tillbaka. Överlag lyckas han med den svåra konsten att visa väldigt mycket känslor med ytterst små medel. Det känns sjukt att säga, men även utan att vara lite av den överdrivna Pittkaraktär jag vanligtvis är på bloggen skulle det känns helt rättvist om han nominerades till både bästa manliga bi- och huvudroll på nästa Oscarsgala, och nästan lika rättvist om han vann. 2019 är verkligen Pittens år och vi kan bara tacka och ta emot. 

Fantastisk Pitt. Fantastisk audiovisuell upplevelse. Fantastisk tematik värd att tänka på flera dagar efter att filmen är slut. 

Också bara ett allmänt hafsverk rent berättarmässigt mer än en gång, och det gör det svårt att egentligen rekommendera Ad Astra. Jag kommer vilja se den igen i och med att det som är bra är så väldigt bra, och för att den har så intressanta saker att säga som man sällan ser i andra filmer. Problemet är ju bara att filmen verkligen skjuter sig själv i foten genom att lägga till så mycket onödigt som gör budskapet mer oklart än det behövt vara, och berättar så mycket onödigt att det nödvändiga istället blir lite svårförståeligt. 

I slutändan gillar jag ändå vad jag sett, men med asterisken att det hela hade kunnat vara så mycket bättre till exempel om James Gray fått mer kontroll över sin slutprodukt. Han är en stark regissör med väldigt bra öga för hur en film ska se ut, och han kan onekligen skriva en bra premiss, så jag ser fram emot hans nästa film när han förhoppningsvis slipat bort en del av sina svagare punkter (bland annat dialogen).

Jag ser verkligen inte fram emot februari när Brad Pitt kommer rånas på två Oscars. Men det är en sorg för en annan dag. 

Once Upon a Time in Hollywood (2019)

Jag har inte direkt någon käck inledning på lager idag, men det käns lite abrupt att hoppa in i själva recensionen direkt, så... tja, jag vet inte riktigt. Det här kanske? 

Trodde undrens tid var förbi 

"Det blir inga fler" 

Tänkte jag alltmer

Sen slogs Brad Pitt mot Bruce Lee

Nej, snälla, stäng inte fliken. Vi börjar om. 

Hej igen!

...

Jösses vad längesen det var jag skrev någonting om allas vår favoritskådespelare senast. Ärligt talat har motivationen bara inte riktigt funnits där de senaste (dryga) åtta månaderna. Jag fattar att det kan låta sjukt, men faktum är att jag, Sveriges (kanske världens) allra främsta Pittolog helt enkelt inte kände något sug att skriva mer.

Fram tills nu då, uppenbarligen. 

Det har kanske inte undgått någon som helst, men Brad Pitt är alltså med i Quentin Tarantinos nya film Once Upon a Time in Hollywood, och även om jag alltså inte direkt velat skriva om honom den senaste tiden så ser jag det självklart som min eviga plikt att se varje ny Pittfilm som släpps. Medan jag såg denna mycket, mycket långa film kände jag  dock sakta men säkert hur en lust kom tillbaka till mig. När eftertexterna väl rullade kunde jag konstatera blott en sak: lusten att orera om Pitt var återfödd.

Så nu, efter en mycket kort backstory, är vi här - den tjugonde augusti detta herrens år 2019 - och skakar liv i ett lik som nog inte själv ens hunnit märka av att det dött.

Det finns en scen i OUaTiA (en stark förkortning) där Brad Pitt av storymässiga skäl tar sig till Mansonfamiljens ranch, och vad som följer är stundtals den mest spännande scenen jag sett sedan Jake Gyllenhaal gick ner i en källare. Den är tight klippt, snyggt filmad, har diegetisk musik som används till snudd på perfektion, och lyckas dessutom på något sätt vara ganska rolig tack vare en otrolig dominant Brad Pitt. 

Det här är långt ifrån första gången i filmen jag tänkte detta, men kanske första gången det verkligen slog på allvar vilket oerhört välgjort hantverk jag tittade på. Tyvärr följdes detta ganska kvickt upp av en annan tanke.

"Varför pågår det här så länge?" 

Låt oss backa tillbaka det dramaturgiska bandet för lite kontext. Tänk dig detta: Året är 1969. Galet koncept, jag vet, men tänk dig även detta: Leonardo Dicaprio existerar och är den avdankade (fiktiva) tv-skådespelaren Rick Dalton, som vid sin sida ständigt har (Brad Pitt, och även han fiktiv) stuntmannen Cliff Booth. Tillsammans gör de saker, och ibland dyker också Margot Robbie upp som (den högst verkliga) skådespelaren Sharon Tate för att njuta lite av livet, ovetandes om att hon senare samma år kommer bli mördad av medlemmar ur Mansonfamiljen i deras försök att starta ett apokalyptiskt raskrig.   

Q: Låter det här som en lite diffus och ganska dålig beskrivning av en films handling?

A: Antagligen, men grejen med OUaTiA är väl att storyn i sig inte spelar jättestor roll. Den är mest en ursäkt för Tarantino att vältra (och som man vältrar. Jösses vilken snygg film med tillhörande licenssoundtrack) i 60-talsestetik och dåtidens Hollywood, vilket ärligt talat gör för en ganska skön film. Jag vill inte gå runt och kalla den meditativ eftersom det fortfarande är en QT-film och därför har sin raketdialog, absurda situationer och stunder av riktigt brutalt våld, men den är i ton och tempo till stor del väldigt långt bort från hans vanliga, hämnddrivna filmer. 

Visste ni förresten att Werner Herzog i sin film Herz aus Glass hypnotiserade alla sina skådespelare så att deras skådespeleri skulle kännas onaturligt? Där kan vi snacka meditativt. 

Men det var alltså OUaTiA (en stark förkortning) vi pratade om. En lite mer introspektiv karaktärsstudie än vad man är van vid från Quentins filmer. Ibland har vi scener där Leo är arg över att han snubblat över en replik, i andra en där Pitt matar sin hund i den mycket sorgliga husvagn han bor i. Ingen del av summan spelar egentligen någon större roll, och när tredje akten väl börjar och verkligen vänder upp och ner på allting, är det då värt att fråga sig om något av det här egentligen behövt vara med i filmen? 

Svaret på den frågan är "ja, fast också nej". Det är sant att filmens klimax inte fungerar utan en del av det som hänt tidigare (och det är faktiskt väldigt imponerande hur bra den faktiskt knyter ihop alla sina teman), men en väldigt stor del av denna Ran-långa (2:42 alltså, men om rätt ska vara rätt så är denna faktiskt en minut kortare) hade definitivt kunnat klippas ner utan att någonting gått förlorat (vilket självklart är lätt att säga när man inte sett den faktiskt nedklippt). 

Det kanske verkar som jag bara ogillar långsammare filmer som inte är rädda för att ta sin tid, men det gör jag verkligen inte. Låt mig dock grejen som får den här typen av filmer att vanligtvis fungera: hemligheten är att aldrig fokusera på någonting för länge eftersom man helst bara ska svepa med i karaktärernas vardag utan att se en enskild aspekt som viktigare än någon annan. OUaTiA har några fall där den definitivt drar ut på sig lite för långt och drar till sig lite för mycket uppmärksamhet, och även om den är så pass välgjord att den ändå alltid känns bra, så är detta någonting som märkbart skaver när man tänker tillbaka på helheten. 

Här pratar jag då alltså om akt 1 & 2. 3 kastar ju ut tidigare regler genom dörren och blir en väldigt traditionell och fokuserad Tarantino-film. Om det låter som ett fall av att ha kakan och i sista akten också vilja äta den, så är det för att det också är det. Sjukt nog fungerar det dock, dels tack vare kanske tidernas Pittklimax, men det finns en till, större orsak. 

En stor del av filmens charm ligger i att vi under vår tid antagligen aldrig kommer få se den här typen av monstruösa projekt som OUaTiA. En film som inte bara är gjord av en sedan tidigare smått galen auteur som dessutom låtit sina framgångar stiga honom åt huvudet, och som tack vare nämnda framgångar också fått sådan status att ingen längre kan säga nej till hans idéer. Jag tänker mig att gick till ungefär så här när filmen pitchades: 

 "Jag vill göra en film där Brad Pitt och Leo hänger lite tillsamans" 

"Okej Quentin"

"Men den ska också vara en hyllning till min favorit-era"

"Känns som alla dina filmer, men bra idé det också Quentin"

"Och den ska egentligen inte handla om någonting annat"

"Fascinerande Quentin"

"Men jag vill också ha med Sharon Tate ibland"

"Bra idé Quentin"

"Även Mansonfamiljen"

"Jag är skrämd och jag gillar det, Quentin!" 

"Och jag vill att filmen ska ha typ Family Guy cutaways lite här och där" 

"Fantastiskt Quentin!" 

"Och jag vill att Kurt Russell ska vara berättarröst, men bara i början av tredje akten och ingen annan gång" 

"Magnifikt Quentin!" 

"Jag vill också att Margot Robbie som Sharon Tate ska se en Sharon Tate-film där Sharon Tate också är den riktiga Sharon Tate så tittaren verkligen känner att det här är en film!"

"Du är en Gud och jag blott en enkel bonde, Quentin!"  

Det är ganska fantastiskt vilken Frankensteins Film vi har att göra med här. Quentin hade idéer, och istället för att bara välja några kastade han in allt, och antagligen lite mer än så. Vi förväntas följa med på en ofta ganska ointressant för att inte tala om något ofokuserad resa ett bra tag, och det är inte alltid det känns vare sig nödvändigt eller sammanhängande. Tarantino gillade en del (läst: väldigt många) saker och därför lade han in dem i filmen utan att alltid verka ha en tanke på hur de skulle fungera tillsammans.

Trots problem är det dock nästan aldrig tråkigt. Så går det när en galning inte bara har fria tyglar (vilket gör för en otroligt fascinerande uplevelse), utan också är väldigt, väldigt kompetent inom sitt fält. Att han dessutom lyckas knyta ihop allting mot filmens slut när det tidigare känts som att det inte funnits någonting att knyta ihop är ingenting mindre än smått fantastiskt. 

En stor del av kompetensen förmedlas såklart av personerna vi ser framför kameran, så låt oss också snacka skådespelare! Ja, alla biroller är bra, och ja, de spelas ungefär alla av skådespelare som förlorat sin stjärnglans med åren (till exempel Al Pacino), och ja, det är säkert någon som kommer få sin karriär återupplivad av att dyka upp här. Allt är som det ska i Quentinland. Jag vet ju dock att folk kommer för Pitt med vänner snarare än biroller, så vi går kvickt vidare. 

Leonardo Di Caprio står för kanske den bästa skådespelarinsatsen jag sett, men vem bryr sig om honom när man istället kan prata BP! Anar ni, jag sa anar ni hur härligt det var att se honom här? Det är liksom den klassiska Brad Pitt vi känner och älskar i högform. Brad som äter lite random saker, Brad som skrattar gällt, Brad utan tröja, Brad med tröja, Brad som hamnar i slagsmål, Brad som fixar en antenn, Brad som kompis, Brad som ovän. Det är verkligen Brad Pitts ABC, och på en högre nivå än vad det varit på väldigt länge. 

Som om detta fantastiska alfabet inte var nog får han äntligen också vara med i en något humoristisk film och därmed visa den mer komiska sidan av sig igen, för det har i sanning varit på tok för länge (War Machine räknas inte) sedan sist. Det är lätt att se vår Pitt som strikt dramatisk skådespelare (tidigare också romantisk), men bland annat här får han verkligen visa hur mångsidig han faktiskt är. 

Med Cliff har han också inte bara fått en väldigt intressant karaktär, utan också lyckats skildra någonting så svårt som en egentligen riktigt osympatisk människa man ändå önskar var ens kompis. Jag säger inte "Oscar!" eftersom det genom åren blivit uppenbart att det inte finns vare sig någon rättvisa eller Gud i den här världen, men jag säger däremot att allt annat skulle vara som en förolämpning jag hade tagit väldigt personligt.  

Jag skulle gärna också prata om Margot Robbie, men ärligt talat finns det inte så mycket att säga. Tarantino - trots att han ser ut, beter sig som, och är Tarantino - har genom hela sin karriär varit oväntat bra på kvinnliga karaktärer, och jag ska väl inte säga att denna Sharon Tate-skildring är dålig, men att hon däremot är något underanvänd. Jag förstår poängen med varför hon är med och varför hon skildras som hon gör (vilket jag av spoilerskäl inte kan gå djupare in på),, men det känns ändå som att man kunnat skära bort en del av filmens mer hollywoodonanerande scener där Leo ska spela in ett avsnitt av en Westernserie och det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. 

Hade man bara gett lite mer Tate-screentime här hade nog jag lämnat filmen något nöjdare än vad jag redan var, för så som det är nu känns det mest som att Quentin castade Robbie för att han ville se hennes nakna fött- åh nej, jag hittade precis ett till galet Quentin-citat jag glömde använda tidigare i min hypotetiska pitch. 

"Och så vill jag ha bara, smutsiga fötter i närbild varenda chans jag får" 

"Genialiskt Q- eller nä. Vänta nu Quentin. Stopp :(" 

Man pratar ofta om the male gaze på film, alltså att den skildrar sin värld och kvinnor ur ett maskulint perspektiv. Jag skulle vilja påstå att den här filmen bryter ny mark genom att, tyvärr, vara filmad genom the foot gaze. Jag sa tidigare lite hastigt att OUaTiA är en väldigt snygg film, men jag måste också erkänna att alla fötter i närbild gör den stundtals oerhört obekväm att titta på, och det här sättet att sabotera sin egen film får mig lite att undra vem som egentligen var värst: Charles Manson eller Quentin Tarantino? 

Det är nog ändå Manson, men jag önskar verkligen att QT kunde hålla åtminstone dessa turn ons för sig själv och skona mig från att se en väldigt bra film som ibland också får mig att känna mig som en mycket skamsen voyeur. 

Det är en kul film på många sätt, denna Once Upon a Time in Hollywood. Dels för att den känns ungefär lika ofokuserad som en Antonioni-film (dock något lättare att hänga med i) och ändå kan dra en så enorm publik, och dels för att den bara är ett så gediget, om än inte alls perfekt, hantverk av någon som både är galen och riktigt skicklig. Det är kul att se folk bra i sitt fält arbeta, och från minsta statist till Luke Perry (i sin sista roll) till Brad Pitt, går det inte att säga annat än att folket här - de är bra. Det är också bara kul i största allmänheten att se en film som är så genuint rolig som denna ofta är. 

Jag förväntar mig nästan att majoriteten som läst detta inlägg (som jag försökte hålla kort, men nu blev det så här. Förlåt) redan sett filmen, alternativt hade sett den oavsett vad jag har att säga, men jag vill ändå rekommendera den till alla som inte bara är intresserade av film, utan också själva kulturen bakom mycket i Hollywood. Såklart också till de som bara vill se någonting bra, man behöver inte alltid en djupare orsak än så. Utan att avslöja någonting är filmens tidigare nämnda klimax också, eh, ganska otroligt. 

Jag såg tidigare idag att Spy Games inte heller finns på Netflix längre, så det finns inte direkt något annat att se ändå.  

Liz and the Blue Bird (2018)

Gott nytt år!!!

Eller ja, god sjunde april åtminstone. Det var inte direkt min plan att från juletid till nu försumma denna plats, denna heliga mark vi kallar Blog Pitt, men ibland blir det så. Vid en återkomst efter längre frånvaro kan det kanske ses som kutym att skriva om en av Brads (vi är så nära nu att jag använder förnamn) mer klassiska filmer, men istället kände jag för att skaka om lite och vända mig mot en värld jag inte skrivit om förr. Spelfilm blir tecknat och vi förflyttar oss från väst till öst. 

Trots att han definitivt är mitt hjärtas anime babe #1 är tyvärr inte Brad Pitt (vi är tyvärr också på sådant känslomässigt avstånd att jag även använder både för- och efternamn då och då) någon som gjort karriär på att vara med i tecknade filmer från andra kontinenter än hans nordamerikanska, så han kommer faktiskt inte dyka upp alls idag. Alla riktiga Pittheads vet självklart att det faktiskt hade kunnat skrivas om någonting mer passande nu när jag tvunget ska snacka a n i m e eftersom en slags public domain-version av BP (vi är, som tur är, ändå precis på den nivå att jag kan nämna honom vid hans initialer utan att det känns stelt.) vid namn Brad Kidd dök upp i tv-serien Yakitate!! Japan från 2005. Jag är dock inte mycket för piratkopior (förutom min kinesiska DVD av Across the Tracks), så jag avstår. 

För den som är orolig - det här är inget enormt skifte där Blog Pitt 2019 går mot att istället handla om ブラッド・ピット, utan se det här som en engångsgrej för att få in lite variation i vardagen. Nästa gång blir det väl typ Spy Game eller något liknande, och världen kommer bli sig lik igen. 

Då var det sagt. Från och med nästa stycke är vi helt Pittfria, så med den vetskapen i bakhuvudet antar jag att du här och nu måste göra det svåra valet om du klarar av att gå vidare eller inte. Jag hade stannat, men någon konfliktsökande typ skulle säkert kunna argumentera för att jag inte är helt neutral. 

Min relation till anime är svår, det måste jag medge. Eftersom att de ofta kan erbjuda någonting helt annat från vad jag vanligtvis tittar på har jag sett ganska många animefilmer bara nu under de senaste åren, men känner ofta att de lider av ungefär samma problem: väldigt styltig exposition i stora mängder, extremt tveksam kvinnosyn, och i fallet att det förekommer humor är den i många fall lite väl tramsig. Det här är antagligen en grov generalisering av anime som helhet, men jag kan ju bara gå efter de referenser jag har. Hur som helst dyker det ändå då och då upp filmer som faktiskt inte följer denna problematiska treenighet, till exempel majoriteten av Studio Ghiblis filmer, Paprika, Your Name och Night Is Short, Walk on Girl där de något säregna, mycket japanska handlingarna verkligen får skina tillsammans med ytterst, i dessa fall, vackra och relativt unika tecknarstilar. 

Liz and the Blue Bird (リズと青い鳥, eller Liz to Aoi Tori) från 2018 hör till denna ganska lilla skara av genuint bra anime jag sett, och eftersom jag har koll på regissören (Naoko Yamada, som nog också är den enda kvinnliga, japanska sådana jag känner till) och har sett hennes tidigare film A Silent Voice (som hade kunnat vara väldigt bra om den inte försökt skildra ett på tok för långt händelseförlopp i en enda, för kort film) var inte det här speciellt förvånande. Tyvärr tror jag dock - och det här kan vara jag som projicerar mina egna fördomar - att någon med mindre bra koll än mig mycket väl kan avfärda den här bara genom att läsa dess premiss: 

De bästa vännerna, introverta Mizore och mycket extroverta Nozomi spelar oboe respektive flöjt i skolorkestern, och förbereder sig för det komplexa stycket Liz and the Blue Bird (baserat på en barnbok vars huvudpersoner har en relation som liknar Mizore och Nozomis) som ska... tja, vinna någon slags tävling för deras orkester. I takt med stressen över att slutet av deras skolgång närmar sig och stycket visar sig vara precis så komplext som det utgett sig för att vara börjar sprickor synas i denna tidigare så säkra vänskap.  

Nu är jag kanske fördomsfull, men på rak arm låter ju det här som en film för en ganska ung målgrupp, och jag tror inte att den skulle vara opassande för någon som ska gå ut typ nian (och älskar oboe) att se den, men ser vi bortom ytan finner vi något klart mer vuxet, och teman som nog många kan relatera till på någon nivå. Jag tänker främst på det här väldigt odramatiska, men ändå ofta tråkiga, sättet en del relationer har en förmåga att väldigt lätt förlora sin relevans bara sådär, och känslan av att man på något vis håller på att drifta bort från någon man en gång varit väldigt nära utan att riktigt ha någon kontroll över det. Just den här processen skildras väldigt snyggt i Liz and the Blue Bird.

Jag säger "snyggt" just för att det här skildras mer som en naturlig del av livet man inte riktigt tänker på förrän den är där, och hur karaktärerna själva - när filmen närmar sig sitt slut - på något sätt både accepterar men samtidigt inte heller vill veta av detta och ändå försöker hitta en avrundning som om allting var detsamma. 

Jag säger också "snyggt" för att det här skildras som både så viktigt för dessa två, men samtidigt så oviktigt för en större värld. Den främsta styrkan med berättandet i Liz and the Blue Bird ligger antagligen i hur absolut ingen inblandad känns som händelsernas centrum, utan till och med bifigurerna och deras liv känns som att de skulle kunna vara fokus i egna filmer och att enda anledningen till varför den här filmen handlar om just Nozomi och Mizore är rena slumpen. Vissa skulle säga att det här är lite irriterande, som om man lade ett pussel och hälften av bitarna saknades - man kan ana vad motivet är men omöjligt förstå det helt och hållet eftersom dessa karaktärer bara dyker upp då och då. Personligen upplever jag dock att det gör för en mer intressant film utspelad i en värld som känns mer äkta än om alla bara existerade för att på något vis komplettera huvudpersonerna. 

Ett skäl till varför alla runt omkring känns så levande kan till viss del ha att göra med hur de alla har väldigt distinkta designer, men är nog främst tack vare att det här är en slags spin-off film för bokserien Sound! Euphonium som fokuserar på hela orkestern och därför har gett alla karaktärer just, tja, karaktär, och på så vis gett filmen färdiga personligheter att jobba med. Huvudpersonen i de böckerna är för övrigt med i typ en scen i Liz and the Blue Bird för att spela eufonium (som jag måste erkänna var ett instrument jag inte alls kände till innan jag skrev den här meningen).

Det där är dock en trumpet. 

Sen är det ju faktiskt en rätt och slätt snygg film också. Estetiskt alltså. Jag hade lite svårt för hur många av karaktärerna var ritade i A Silent Voice, och jag har i vissa fall liknande problem med Liz and the Blue Bird, men samtidigt tycker jag väldigt mycket om den ganska bleka färgsättningen som verkligen fångar den ganska känslomässigt instängda stämning som filmen går för (det är inte utan anledning som den nästan helt och hållet utspelar sig inomhus). Även de gånger scener ur boken Liz and the Blue Bird visualiseras är det otroligt vackert, där hela filmen stil förändras för att istället likna en mer klassisk bilderbok. Det är fortfarande väldigt detaljerat och följer ändå ungefär samma bildspråk som delarna som utspelar sig i verkligheten, men gjort med en tydligt distinkt stil från övriga filmen.

Och, alltså, vissa filmer känns som att de är snygga, men att de visuella kvaliteterna inte riktigt matchar övriga filmen. I fallet Liz and the Blue Bird och dess mjuka stil finns dock någonting som verkligen går hand i hand med resten av sin films väldigt lugna atmosfär. Det är snyggt med enkla medel, och det passar väldigt bra för denna väldigt lugna, lilla film. Man får verkligen känslan av att det här är en ganska realistisk skildring av en kort period i en liten del av en väldigt normal värld. Låter kanske lite trist, men den enes skräp är den andres skatt, antar jag. Det där var inte ens ett riktigt argument, bara lite sådär användning av ett gammalt talesätt. Vi glömmer det och går vidare, tycker jag.

Så. Är Liz and the Blue Bird en film du bör se?

Trots mina tidigare hyllningar kan jag inte ärligt sitta och säga att det här är en film som kommer helt och hållet vända upp och ner på de allra flestas värld eller leda till en livsförändring när den är slut, men för vad den är, som porträtt av en sviktande vänskap och en rädsla för vad som komma skall är Liz and the Blue Bird väldigt, väldigt bra. En viktig stund i livet hos, på det stora hela, oviktiga personer där saker flyter på i den takt de känner för. Det här resulterar i en mycket långsam film (trots att den bara är 85 minuter lång) vilket jag förstår om många har problem med, men som i mina ögon bara accentuerar det vänskapliga fångenskapet och den ungdomliga vardagens både "leva i stunden"-mentalitet men också den plötsliga oron över att behöva växa upp och inte riktigt veta vad som kommer härnäst. Tiden känns som att den står still, men rör sig ändå alldeles för fort. 

Sen är ju filmen också väldigt vacker på ungefär alla sätt och vis. Sättet den är animerad, hur den skildrar karaktärernas relationer till varandra, och kanske främst genom musiken. I egenskap av att vara en film som kretsar runt en orkester ligger stort fokus på kompositionerna som spelas, och som den kulturanalfabet jag är trodde jag faktiskt att de spelade klassiska stycken, men tydligen var de alla skrivna för filmen (och inspelade i den skola filmen är inspirerad av vilket jag kan känna låter som en lite poänglös gimmick, men vad vet jag).

Det övriga, icke-diegetiska soundtracket är ärligt talat inte speciellt minnesvärt om man lyssnar på det utanför filmens kontext, men är definitivt nog subtilt att det gör sitt jobb med att hjälpa Liz and the Blue Bird att kännas väldigt naturlig, samtidigt som det med enkla medel hjälper att sätta stämningen i många scener. Kanske höjer jag ganska basic filmmusik till en oförtjänt hög nivå nu genom att hylla den för vad filmmusik per definition liksom ska göra, men då får det vara så.

Hela filmen präglas också av extremt tydliga Lesbiska Undertoner™, liksom på den nivå att de är uppenbara för en blind tittare (inte bara mentalt, utan faktiskt fysiskt blind. Ögonen ser inte. Totalt mörker.). Enda anledningen till varför jag ens kan kalla dem undertoner är väl för att det aldrig egentligen sägs rakt ut att Mizore är romantiskt förälskad i Nozomi snarare än på en vänskaplig nivå, men, liksom, kom igen. Det finns ju en anledning till varför Mizore beter sig som hon gör genom hela filmen, och det är inte bara på grund av hennes väldiga ensamhet. Vilket som skildrades det hela med oväntad vördnad, så jag har inte direkt mer att säga om den saken. Det är bara ännu en intressant aspekt av en redan intressant film. 

Liz and the Blue Bird var för min del en väldigt behaglig upplevelse, och en frisk fläkt med sin brist på tramsig humor och fokus på en nästan helt kvinnlig cast (utöver några orimligt snygga, manliga lärare) utan att det görs någon grej av det. Jag har svårt att relatera till trubbel med oboen, men det finns så mycket annat att fokusera på här att det inte riktigt spelar någon roll. Det är svårt att rekommendera anime till folk eftersom det är ett stycke av filmvärlden som ses ner på av många (i många fall av förklarliga skäl), men i och med att det här är en film som undviker många av fällorna som ofta förekommer känner jag mig ändå ganska trygg med att rekommendera den till de som känner sig intresserade baserat på vad jag sagt, men ändå kan vara lite oroliga inför anime-aspekten.

Var däremot beredd på att tempot verkligen kan vara sjukt lågt då och då, fokus ligger på att inte riktigt ha ett fokus (vilket jag gillar eftersom det, som sagt, får världen att kännas mer levande när det inte finns laserfokus på en specifik sak, men också köper om många andra har problem med), och att dialogen både kan kännas övertydlig men också som talad i gåtor då och då. Vissa farthinder får man ta för att kunna uppskatta helheten och ta sig i mål. 

Cutting Class (1989)

Hej allihop. Då var vi här igen. Det obligatoriska Cutting Class-inlägget där jag ska låtsas som att "oj då, vad hände nu???", som om jag inte redan skrivit om den sju gånger tidigare. Det slog mig faktiskt inför detta års kalender att jag mycket väl kan vara den som sett Cutting Class flest gånger i hela världen, och det är nog den mest deprimerande insikt jag hittills slagits av under mina 23 år på jorden.

:'(

Jag måste vilket som ändå säga att det fortfarande är ganska trevligt att skriva om den. Inte för att det finns så mycket mer att säga, utan för att jag gjort det så många gånger att jag kan få fram någonting dugligt även i sömnen. Jag kommer alltså inte sova under skrivprocessen, jag säger bara att det antagligen hade varit möjligt.

Ska vi vara helt ärliga hade det kunnat bli ännu lite lättare eftersom jag heller inte behöver se själva filmen på nytt för att veta vad jag tycker om den. Det är en skräckkomedi som varken lyckas speciellt bra med sin skräck eller sin komedi. Man minns den helt och hållet på grund av att det ofta sägs vara Brad Pitts första stora roll i en film (vilket vi riktiga Pittälskare självklart vet inte stämmer - det var ju Dark Side of the Sun) och ingenting annat. Nu har jag däremot, tyvärr, sett hela Cutting Class för åttonde och utöver att förvärra denna depression som finns sedan tidigare är allt det åstadkommit att jag fortfarande säkert kan säga att skräcken är dålig och humorn likaså. Chockerande.

Och, alltså, varför gör jag det här varje år den artonde december? Från början var det ju någon slags hyllning till alls vår Sir William Bradley Pitt på hans födelsedag, men ju mer jag tänker på det desto orimligare är det ju. Jag skulle inte direkt se det som ett firande eller någonting att vara glad över om någon drog fram någon av filmerna jag gjort när jag fyller år. Poängen är väl mer att de goda sidorna ska uppmärksammas snarare än äldre skam man helst bara vill glömma bort. Det är mer som att jag hånar den jag älskar mest, och det är ju bara inte rätt.

Tyvärr är jag en människa stöpt i tradition, så här kommer Cutting Class 2018, och som vi alla vet är den i Tyskland känd som Todesparty 2 och är där alltså uppföljare till Slaughter High från 1986.  Nästa år borde jag kanske skriva om den istället.

Visst minns vi alla de spännande saker som händer i Cutting Class? Till exempel scenen där Dwight blir utskälld av sin idrottslärare och sen super sig full och Brad Pitt verkligen inte lyckades skådespela det på övertygande sätt, eller när Brian plötsligt dyker upp med en korv åt Paula. Eller varför inte scenen där Paula slår in en hammare i huvudet på Brian och puttar in honom i aktiv cirkelsåg (inte p g a korven)? Självklart gör vi det; vem skulle kunna glömma dessa ikoniska stunder på det smörgåsbord av legendariska scener som bildar detta tempel vi än en gång måste bränna ner till ingens njutning. 

Men vad säger man egentligen om en film som tagits upp så många gånger att dess hela essens pressats ur den sedan flera år tillbaka? Jag har behövt tacklas med tanken på detta under egentligen hela kalenderns gång eftersom artonde december ofrånkomligen var tvungen att komma förr eller senare. Jag har redan gått igenom hela handlingen bit för bit, pratat om hur misslyckad den är utifrån alla olika genrer den arbetar med, hur extremt icke-originell den är, och hur väldigt tydligt det är att av alla inblandade var det bara Brad Pitt som någonsin skulle kunna ha en framgångsrik karriär senare i livet (vilket han hade!). Vilka fler vinklar finns egentligen? 

För första gången kanske sedan jag började skriva om film tror jag det är bäst att faktiskt bara låta Cutting Class vara. Templet har brunnit, byggts upp, brunnit och sedan byggts upp igen. Det här är en dålig film och vid det här laget ska alla veta det. Skådespelarna är dåliga, dess twist är en anti-twist i hur den är, och trots att den inte ens når upp till 90 minuter är den ärligt talat ganska tråkig. Här är dock en curve ball: Ibland måste man helt enkelt låta en dålig film vara en dålig film. 

Saken är denna: ser man bara bra eller dålig film blir det väldigt svårt att få någon slags förståelse för film i stort. Dessutom kan det i största allmänhet bara vara trevligt ibland att se någonting riktigt dåligt och roas åt dumheterna som måste lett till slutprodukten. Cutting Class är inte speciellt underhållande alla gånger, men den är däremot ett bra exempel på hur man inte bör efterapa bättre filmer i samma genre (bland väldigt många andra lärdomar) och framför allt är den väl ganska öppen med vad den är: en billig film som ville rida på slasherfilmernas framgångsvåg och då spelar det väl ganska liten roll om jag sitter här och klagar på hur skådespelarna inte övertygar eller manuset är absolut skräp. Ett gäng människor gick ihop, hade kul och gjorde den film de ville göra med vad som måste varit en riktigt låg budget, och det är ju egentligen det allra viktigaste här. Att bränna ner det templet på nytt skulle bara kännas som mobbning från min sida.  

Nästa år däremot. 

Kalifornia (1993)

Tjosan allihop, här är jag igen. Det har gått tre månader sedan min senaste Pitt och två sedan jag skrev någonting alls här. Jag har väl ärligt talat glömt bort hur man gör, är lite rädd och funderar på vad dessa symboler på mitt tangentbord är. Håller vi alla våra tummar, ger mig världens samlade energi etc., tror jag däremot att det här kan gå vägen. Ett osannolikt scenario, men man kan ju hoppas.   

…

…

…

…

Efter fyra ellipser för att representera den falska tid som gått kan jag inte säga att jag känner någon större förändring. Jag antar att det till stor del ligger i att den här texten bara kan läsas när den är färdig, vilket innebär att all energi jag kan få i så fall skickas från framtiden och jag känner att tidsresande inte är en realistisk förväntan att ha på sina läsare.

Herregud vilken dum inledning det här var. Vi glömmer den och pratar om dagens film istället.

*

Kalifornia! Från början California, men som efter manusrevideringar fick ett K i sin titel. Eftersom den här och Mortal Kombat kom ut ungefär samtidigt kan vi se det som den vackra och lite sorgligt korta period i USA:s historia som K plötsligt var en hipp bokstav.  

Men varför denna felstavning? Vad är poängen? Om de bara älskat att göra ett hårt C till K, varför spelas då huvudrollen av David Duchovny och inte David Dukhovny? Det är lite för tidigt in på 90-talet för att bara kunna ses som ännu ett offer av decenniets extrema och ungdomligt coola image, så det är antagligen inte orsaken.  

Låt oss söka i handlingen efter ett skäl: Journalisten Brian (Duchovny) och hans flickvän Carrie (Michelle Forbes), en fotograf, bestämmer sig för att ta en road trip från Louisville, Kentucky till Kalifornien (som visserligen på svenska stavas med K, men man hör ingenting i deras uttal av California, som alltså är på engelska, som tyder på att de säger det med K) och besöka kända mordplatser på vägen som research för en bok Brian ska skriva. För att ha råd med sin resa annonserar de efter ett till par att resa och dela kostnaderna med. Som tur är ser Early Grace (Brad Pitt!) annonsen och med sin något infantila flickvän Adele (Juliette Lewis, som faktiskt var Pitts riktiga flickvän runt den här perioden). Tyvärr visar det sig att Early är en seriemördare, men på något sätt är det bara Carrie som verkar uppfatta att någonting är off med honom tills någon gång runt slutet på filmen när Brian faktiskt ser honom mörda och inser att "hm, det är någonting som inte stämmer här".

Vad kan vi utvinna ur det här är väl främst att filmen väldigt tydligt handlar om att mördare inte kan förstås ens om man är i deras närhet och Brians research därför är helt poänglös eftersom mordplatser han besöker bara förstärker det narrativ han fått höra om dessa, snarare än ger honom en egen uppfattning att basera en bok runt. Den som inte är mördare kan inte heller förstå en annan mördare, och sättet att försöka sammanfatta dem genom platserna de begick sina brott på är en ungefär lika bra idé som att åka till Kalifornien med första bästa par.

I den här tolkningen av filmens mening är det svårt att hitta Kalifornias K. Eller, alltså, det kan ju vara så att K står för Kill eftersom filmen kretsar runt mördare, men det är lite för dumt för att jag ska kunna acceptera det, så även om det varit fallet går vi vidare.

Vi kan istället - eller också - se filmen som ett exempel på kulturella krockar mellan utbildade storstadsmänniskorna Brian/Carrie och tydligt lågutbildade redneck-paret Early/Adele. Ser vi den så kan titeln lika gärna anspela på att Kalifornien är drömmålet för båda två, men att Early och Adele stavar det fel. På sätt och vis hade det här känts rimligt, men samtidigt är det lite för mycket klassförakt att anta att de inte kan stava för att det ska kännas helt bekvämt. Det är också rent objektiv fel, för även om Kalifornia faktiskt skrivs med K en gång i filmen så är det inte av dem, utan av Brian. Kan verka konstigt att en journalist stavar någonting så basic fel, men låt mig då berätta en historia från internets mörka sida som klargör för varför han faktiskt gör det väldigt medvetet:

Om man, som jag, tydligen, besöker olika pistolforum på internet får man faktiskt en extremt rimlig lösning på detta mysterium. K:et i Kalifornien, alltså California, alltså Kalifornia, anspelar på kommunism på grund av delstatens strikta vapenlagar. Det här är självklart orsaken, och ett väldigt rimligt skäl till varför man skulle kalla California kommunistiskt. Det är ju tydligt i filmen att Brian älskar vapen, och så fort han kommer till sitt mål kommer de tas ifrån honom. Det är den enda anledningen till varför han stavar som han gör, och jag ser den ärligt talat som helt vattentät.

Sammanfattningsvis får vi alltså anta att titeln är påhittad av någon som, som en rimlig människa gör, älskar sina vapen och därför ser California som Kalifornia, och att hela filmen egentligen är en allegori över hur människan drivs till sjuka brott när deras vapenfrihet berövas. Earlys många mord var ert fel, liberala California. "Kan ni leva med det på ert samvete? Det kan ni? Jaja, vilka är då det riktiga monstret?", är antagligen den helt rimliga monologen manusförfattaren höll medan han skrev och självgott tog ett halsbloss från sin cigarr för äga staten (det här var alltså staten 1993, och inte 2018). Den här teorin är för övrigt vattentät, så våga inte ifrågasätta den. Allt som kommer ske är att du ser dum ut och min tes stärks tusenfaldigt. Hur vet jag inte, men det kommer den göra.

Just det, vi borde kanske prata om vad jag tycker om själva filmen också. Så här kommer min långa utläggning över denna bortglömda thriller ur det nu antika 90-talet:

Man kommer för Pitt och sedan stannar man filmen ut för Pitt. Allt är som det ska vara.

FIN

Mission: Impossible II (2000)

Hipp hallå igen kära vänner, nu ska jag berätta någonting som antagligen alla redan vet (men det blir ett helt okej intro, så bear with me). För en dryg vecka sedan hade Mission: Impossible - Fallout slutligen premiär i Sverige. Tom Cruise på 80 år hoppar runt på hustak och kraschar helikoptrar, så självklart har filmen redan blivit en enorm hit och vissa går så långt som att kalla den en av de bästa actionfilmerna som någonsin gjorts. Det är dock inte viktigt, utan det viktiga är att det också är ungefär en vecka sen jag såg Fallout, vilket hade gjort det perfekt att skriva om den då och inte vänta tills nu när alla andra också hunnit se Henry Cavills mustasch själva.

Oavsett hur mycket tid som gått fanns en sekvens i Fallout där Tom Cruise hänger från ett rep på helikoptern han ännu inte själv hunnit ta över kontrollen på, och då kunde jag inte hjälpa tänka på hur långt hela serien egentligen kommit sedan den första filmen 1996. Så många masker, så höga byggnader, så många gånger Tom Cruise verkligen borde dött under inspelningen. Tyvärr började jag också tänka på någonting annat, nämligen en äldre film som det var ännu längre sedan jag såg -Mission: Impossible II. Tyvärr är det också den vi ska prata om idag.  

Men Fallout är en väldigt bra film. Gillar du action gör du dig en otjänst genom att inte redan ha gått och sett den. 

Mission: Impossible II släpptes inte förra veckan, utan som de flesta av denna världs jobbigaste människor är den nu 18 år gammal. Även om den rent ekonomiskt var en succé fanns det antagligen inte ens då någon som skulle påstå att det här var en actionklassiker, och om det finns någon rättvisa i världen är det ännu färre som skulle göra det 2018. 

Nu får jag det att låta som om M:I2 är en av de sämsta filmerna någonsin. Jag gillar den definitivt inte, men så långt skulle jag verkligen inte gå med mitt avsky. Främst skulle jag säga att den är väldigt mycket en produkt av sin tid, och den tiden var, med facit i hand, helt enkelt inte en jättebra sådan för actionfilmen som genre. 

Det uppskattas dock att filmen är väldigt öppen med detta redan i ledmotivet (av Limp Bizkit, och ju mindre vi pratar om det desto bättre) som med sitt sätt att vara extremt forcerat "coolt" visar hur väldigt tidigt 2000-tal hela filmen kommer vara (och då pratar jag inte bara om Tom Cruises frisyr och solglasögon). Det går liksom inte att överraskas efter att man hört det, och det gillar jag. Allting M:I2 gör, gör den för att verka så häftig som möjligt, om det så är genom att kasta in ett omotiverat techno-beat lite här och var, låta Tom Cruise klättra på ett berg utan sele (vilket, ska sägas, ser rätt häftigt ut, men inte bidrar någonting till filmen), ha lite random slow motion så fort action dyker upp i bild, eller genom att ha minst en karaktär som drar en backflip (och då gärna också sparka någon på samma gång) i varje scen. Allting omotiverat, och allting på något sätt tråkigt fast det borde vara festligt till tusen. Men varför tråkigt?

Jo, för att det inte finns någon riktig substans i någonting. M:I2 är en tom film. Ihålig, om man så vill. Saker händer, ja, men de händer för att saker måste hända, och allting känns utdraget som om filmen tvunget skulle vara två timmar lång men egentligen inte hade material nog. Och vad leder detta till? Jo, långa sekvenser där man helt enkelt inte bryr sig, men inte för att filmen inte gör det. Snarare bryr den sig nog lite för mycket, och det är där problemet ligger. Det blir en orgie i action med handling då och då, men denna action känns sällan speciellt motiverad utan snarare som ett visuellt spektakel som ofta känns utspelad i en annan film än berättelsen som läggs fram. En bra film hade självklart vävt in sin action i handlingen på ett motiverat och naturligt vis (läs: typ alla andra filmer i den här serien), istället för att på väldigt onaturligt vis separera på båda och på så vis göra sin action ihålig och ofta svår att bry sig om, medan intrigen går framåt för långsamt, för sällan, och helt enkelt inte är intressant. För att skapa en illusion av fartfylldhet (vilket är ironiskt i en film med så mycket slow motion) kände någon galning i produktionen också att filmen kanske kunde bli roligare om man klippte som en galning i varenda scen, så det blir inte bara en ganska innehållslös film, utan också en där man kan knappt vet man tittar på alla gånger. Jag menar, filmen är ju tråkig så A for effort, men jag vill ändå säga att ett reviderat manus varit en bättre idé.

Och skurken sen. Jösses alltså. Sean Ambrose är vår antagonist den här gången, och tanken att han är som Ethan fast ond hade kunnat fungera. Problemet är bara det att Mission: Imposible som serie inte började förstå ens vad karaktärsdjup var förrän tredje filmen, så vad vi har är alltså en väldigt tom karaktär som, likt Ethan, har väldigt realistiska masker (i en film där det känns som att alla karaktärer har minst hundra masker var) för att lura folk då och då, samt kan ta och ge ut hårda smällar. Som om det inte var illa nog har han också kanske den tråkigaste onda planen som någonsin fångats på film: sälja ett dödligt virus för att kunna köpa massor av aktier så han kan ta över ett läkemedelsföretag och bli ännu rikare. OCH SOM OM DET INTE VAR NOG Kändes också som att slutstriden mellan Ethan och honom varade i minst en timme, och även om det kan vara kul att se män i medelåldern slåss i slow motion på en strand en kort stund, så blir det tjatigt ganska fort. 

Kanske också att regissören var problemet. Det är John Woo som regisserat M:I2, och även om han är väldigt hyllad för sin Hong Kong-action från 80- och 90-talet samt Face/Off , så är inte riktigt hans stil av hårdkokt action gjord för den spionrelaterade action som Mission: Impossible egentligen bör vara. Jag tänker inte påstå att han alls är en dålig filmskapare, utan att han rent stilistiskt inte var rätt man för den här sortens film. Han drogs verkligen ner här av att tvingas till etablerade regler inom M:Is ramar, och fick utifrån dessa jobba så gott han kunde för att på något sätt ändå göra sin egen film vilket inte riktigt fungerade. Därför blir actionscenerna underliga eftersom de inte passar filmen utan snarare bör läggas in i Woos mer traditionella HK-actionfilmer, och handlingen tveksam eftersom den är skapad utifrån en mall han vanligtvis inte jobbar med och måste vara i en film som egentligen borde haft något mer rakt på än infiltrering, spioneri och twistfyllda planer.

Sen att det här också är en film gjord under den period där rykten om Tom Cruises homosexualitet gick som allra hårdast har nog också gjort en del i hur både hela filmen samt hans karaktär (Ethan Hunt) framställs - något hårdare, mörkare, starkare och mer explicit intresserad av filmens enda kvinnliga karaktär (stämmer bara in på karaktären; filmen bryr sig verkligen inte om henne som annat än lockbete och sätt att skapa drama). Men det är självklart bara en teori från min sida.

Det finns faktiskt saker att berömma M:I2 för, oväntat nog Till exempel blir jag lite imponerad över att någon kände för att ta en så stor risk genom att göra en film helt olik sin föregångare när det ändå fanns en stabil, framgångsrik grund. Jag är medveten om att det här inte låter som beröm, men jag är helt ärlig. Hade inte M:I2 gjorts på det här viset hade serien antagligen inte tagit det steg den tagit mot att bli det sena 2000- och 2010-talets kanske mest definierande actionfilmer (utan superhjältar). Sen är självklart Tom Cruise bra som alltid (och jag är medveten om att han liksom är Brad Pitts onda motsvarighet i verkliga livet och jag därför borde ogilla honom, men det är ju svårt att neka hans talang), och en del action fungerar faktiskt, men i slutändan finns ingenting bra som kan rädda M:I2 från att vara en underlig, dålig röra utan tydlig identitet, och en sista akt som blir så explosiv att den börjar kännas som en parodi av actionfilmer, fast utan någon som helst glimt i ögat. Det stämmer ju förresten på hela filmen. Jaja, jag rekommenderar i vilket fall bara att se den om du vill ha en ganska dålig film, eller ämnar se alla filmer i serien inför Fallout. Annars känner jag att det här är en serie på sex filmer där du kan se vilken av de andra fem som helst och ha en väldigt mycket bättre stund. 

Nämnde jag förresten att dialogen också är *mmmmmmm* inte så bra?

Just det: M:I2 kan också ha tidernas onödigaste sidekick i form av en helikopterpilot som, klokt nog, aldrig någonsin nämndes igen i någon senare film.

Så.